Lunchen intogs på Saltbodans café och till restaurangen ska jag också ikväll med Lovisa svenska lärdomsskolas elevförbund som firar sommarfest.
Jag har under de senaste dagarna funderat mycket på makens och mina gemensamma minnen. Hur många gånger har vi inte suttit just här, på Saltbodan? Vi har kollat på fotboll, vi har varit ute med släkt och vänner, vi har ätit mat eller smaskiga tårtbitar, druckit något glas gott – för min del ofta mousserat.
Minnen finns i form av alla våra fotoalbum som vi på något sätt ska dela. För vem kastar bort gamla foton?
Och minnen finns i mina dagböcker där jag skrivit om precis allt vi gjort, från det intimaste till det mest vardagliga. Här finns detaljerade beskrivningar om våra resor, som brukade bli tre, fyra, fem om året.
Jag har funderat om jag kanske borde skriva om de här minnena här på bloggen också, för här bearbetar jag allting bäst då jag får kommentarer av mina vänner.
I början av augusti, efter avslutad kioskperiod, brukade vi alltid resa utomlands. Ofta till Grekland.
Också i år har många kunder frågat mig vart vi ska resa i år, ”för det ska ni väl som vanligt”.
Svar: nej, det ska vi inte – ja, maken kanske reser nånstans, jag vet inte… men inte med mig i alla fall.
Visst känns det sorgligt, och hela året jag har framför mig är fyllt av högtidsdagar och andra dagar då vi brukade göra det-och-det.
Så jag ska fundera på det där med att skriva om de bästa minnena, för dem vill jag vårda.Just nu gör de flesta minnena ont, men en vacker dag ska jag med glädje kunna titta tillbaka på våra sjutton gemensamma år.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Snälla skriv inte och berätta inte om alla dina finaste och intimaste minnen. Dem, skall du hålla för dig själv. Risken finns att andra (fel personer) ”gottar sig i” det du berättar. Snälla, gör ett streck i agendan och skriv bara om ditt liv nu och framåt…Du har ett liv framöver också, kanske tillsammans med någon ”som har nyckeln till ditt lås”.
Ja, inte hade jag tänkt skriva om de intimaste minnena, men kanske om något roligt, nån resa vi gjort, eller nåt annat vi hittat på till någon årsdag och så. Jag får se, bestämmer ju själv 🙂
Jovisst är det du som bestämmer – jag menade bara det är även i det här sammanhanget en fördel att tänka först.
De roliga och kanske neutrala upplevelserna – det ser jag med nöje fram emot, tack!
Jag vill bearbeta allt, inte täcka in, skyla över, försöka glömma och gå vidare. Jag ska liksom GENOM skiten.
Jag försöker förstå dig – men jag föreställer mig att din f.d. läser i din blogg – du kanske hjälper honom att komma igenom ”sin skit”. Är det inte så, tro, att f.d. och hans nya
läser din blogg?? Eller har du någon spärr mot det…
Jag har ingen spärr gentemot dem, men jag har förstått att ingen av dem vill läsa det jag skriver. Däremot får de väl då och då kommentarer i den är lilla staden, av dem som läser min blogg. Men jag skriver bara för att hela mig själv.
Hej! Har du läst den här boken? http://www.litteraturmagazinet.se/gudrun-ekstrand/medeas-vrede-och-andra-dumpade-kvinnors-kris-och-utveckling Din egen tillvaro är väl inte jämförbar men du måtte ha det väldigt jobbigt. Undrar ibland om jag skulle orka med en motsvarande upplevelse… kram Macilane
Hur kunde han överge mig? … ja, den frågan har många gånger susat genom min hjärna 🙂
Som du säger som svar till Macilane så är det din blogg och du bestämmer själv vad du lägger ut.
Personligen tycker jag att du just nu håller på med självplågeri, men alla är vi ju olika.
Ja, jag kan inte vara glättig och bara skriva inlägg om fönster och bänkar och djur. Jag skriver gärna sånt också, men mitt liv är plågsamt just nu – det har liksom inte bara gått över det där som gör ont 😦
Jag tycker…..att du ska resa. Själv eller med en vän. Åk till Portugal eller till Kroatien..
Kram
Jag vill gärna resa, och börjar säkert göra det den dag då jag åter känner mig tillräckligt hel och stark.
Då ligger hela världen öppen för mig.
Skriv det du vill och behöver skriva. Tänker att om du senare skulle skriva en bok om detta, skulle den helt säkert både ge nya insikter till många och stöd till andra i samma situation.
Att resa kommer du nog att göra framöver. Jag har ofta rest ensam och när livet varit särskilt jobbigt har en resa kunnat läka mig. Tex en ö-luff på de otroligt vackra kroatiska små öarna. All skönhet, det turkosblå havet, de kritvita pebblesstränderna och de susande pinjeskogarna gav själen ro. Kramar!
Min tanke är att skriva en bok som skulle ta avstamp den första maj 2104, dagen då jag hittade sms:en som jag inte skulle se.
Men jag tror jag måste vänta minst ett halv år till innan jag börjar skriva, så att jag har perspektiv på allt. Tanken är också att be någon terapeut skjuta till analyser samt att ha en jurist som kollar att jag inte skriver något som kan upplevas som ärekränkning eller dylikt.
Det där med resor är något jag allt mer börjat tänka på, vi reste mycket med maken och han var en god vän, vi bråkade ALDRIG utan hade alltid samma tankar om vad vi ville göra på resorna.