När jag var yngre var det väldigt vanligt med igelkottar på gårdarna. Kanske de helt enkelt trivdes då det fanns naturliga komposthögar och högar med löv att gömma sig i. Kanske det fanns mera mat också då folk slängde innehållet från slaskhinkar med potatisskal och annat ”godis” på markerna.
Jag är ingen expert på sådant som händer i naturen men det jag vet är att det var ett tag sedan jag såg en igelkott. Men i dag kutade en över sommarställets gård. Och jag sprang efter, så försiktigt jag kunde och lyckades fånga honom/henne på bild. Men nog ser ni ju att Kotten ser skraj och misstänksam ut 🙂
Salen kallar jag det här rummet och det är ett av dem jag gillat mest.
I dag har vår lägenhet fotograferats av en mäklare.Det var inte så lätt att få till fina bilder. Dels fanns inte inspiration och tid för att stajla hejvilt. Dels är bostaden fylld av flyttlådor och de ska ju inte synas på bilderna. Vi lyckades stapla dem på varandra och tillfälligt få dem att bara finnas på ett ställe, men snart sprids de ut igen.
Visst var det en stund fylld av vemod då vi ställde i ordning rummen. Det här hemmet har varit vårt i drygt tio år och det har varit kärt för mig.
Det gör stundvis ont att packa ner, sälja eller slänga saker. Många av dem bär ju på minnen från en gemensam tid.
Sist och slutligen betyder saker ändå ingenting. Vi får varken dem eller pengar med oss i graven. Och det som betydde mest för mig, min man och kärleken till honom, var det enda jag hade velat ha kvar. Men då jag är ensam om att vilja det blir det inte mycket av det önskemålet.
Jag lägger ut länken till annonsen med mer fakta om bostaden så fort den är klar.
De här fönstren finns på ett hus mitt i stan, på Mariegatan i Lovisa. Satt i bilen och väntade på ett samtal från en väninna efter att jag hade varit på loppmarknaden med några grejer och då fick jag för mig att fotografera de här två fönstren.
Fanns ingen som kunde plåta mig då jag simmade så den här bilden får visa att jag kommit upp från doppet.
Badade för första gången den här sommaren. Juni månad var ju så extremt kall att knappt någon simmade då. Och när det sedan blev varmt hade vi rätt mycket jobb i kiosken. Men i morse klockan åtta kastade jag vinterpälsen som om ni ser något som flyter ute på viken kan det vara den 🙂
Visst har vi en otroligt vacker vik, badstrand och brygga i Lovisa!Och en vacker sandstrand, som var tom ännu tidigt i morse men som säkert fylls under dagen. Väderleksprognoserna lovar superfint väder för en vecka framöver.
Efter badet satt jag en stund på kioskens terrass och värmde mig i solen. Osökt kom tankarna på sommaren innan. Då jag inte hade en aning om att sommaren 2014 skulle bli den hittills tyngsta i mitt liv. På kioskens altan har min man och jag ätit otaliga tidiga frukostar innan vi öppnat kiosken. Genom åren har vi till och med övernattat i den några gånger, för att det kändes som ett litet äventyr.
Den här sommaren blir den sista i kiosken, åtminstone för min del. Det känns vemodigt. Men jag försöker tänka att nya dörrar öppnas för mig. Nästa sommar kan jag göra något helt annat.
Skuggorna av två vänner som sitter på en bänk på vallen vid Lovisavikens strand.
I går firades Small Ships Race i Lovisa. Massor av folk var i rörelse. Jag hade kameran med mig men kom inte för mig att ta några bilder!
Väninnan och jag träffade många bekanta och jag fick en del spontana kramar av människor som känner till det som hänt. Och ganska många sa att de följer min blogg och att de tycker om den fastän de inte hör till personerna som skriver kommentarer.
Svårt var det att se mannen jag älskat sjutton år hålla om en annan människa. Någon gång gjorde ju också han och jag sådär, smekte varandras ryggar och pussades förälskat.
Men… sådant är livet. Vi vet aldrig vad det för med sig och mitt liv går vidare, en timme i taget.
Den till vänster är en euro från Grekland, om jag inte inte misstar mig på landet. Den till höger är inte en euro men förvillande lik vår tvåeurosslant. Det här är baksidan av mynten.
Myntet till vänster är alltså värt två euro, det andra är kanske turkisk lira, eller vad kallas valutan där. Någon som känner igen myntet.
I kiosken såg jag häromdagen också ett mynt som var förvillande likt vårt värt en euro. Tror det också vara en turkisk slant.
Framsidan av mynten ser ut så här. I brådskan är det inte konstigt alls att man tar emot det högra, som inte är en euroslant, eller att man ger det till en kund i tron att det är två euro.
I går tyckte jag att lövverket och himlen med solen ovanför badstrandens gräsmatta var så fina att jag tog ett fotografi utan att desto mera tänka på att jag skulle publicera den.
Men i dag då jag tittade närmare på bilden ser jag ett lysande hjärta!
Det vill jag förstås gärna se som en symbol på att jag har ett bra liv att se fram emot.
Att det finns en mening med allt hur nattsvart allting än kändes då jag fick veta att den jag älskade mest av alla hade svikit mig.
I kväll är det Small Ships Race på Skeppsbron i Lovisa. Där väljs bland annat Miss Lovisa.
Under många år har jag själv skrivit om evenemanget för tidningen och ibland suttit i juryn som valt missarna. Vi jobbade ofta tillsammans med maken på olika evenemang, han som frilans. Det var väldigt roligt att ha jobbet som ett gemensamt intresse.
I år går jag på evenemanget med en god vän och jag ser fram emot kvällen. Ska tänka på det lysande hjärtat och vad det kan betyda för mig ❤
Insåg nyss att det är TVÅ månader sedan jag senast fotograferade en vacker vägg, del 9 som du hittar HÄR. Det var 17:e maj och då hade jag ännu inte berättat här på bloggen om chocken jag hade fått. Den som senare skulle leda till en skilsmässa.
Jag förstår ju nu att jag har sörjt de här två månaderna. Och jag sörjer fortfarande, men på ett lite annat sätt än under den första kaotiska tiden.
Så i dag stannade jag upp på väg hem från rundan till loppmarknaden, där jag placerade ut fler inbundna böcker på bordet. Bland annat av Staffan Bruun och Åke Edwardson. Några Kepler finns där också i pocketformat, och Mankell!
Men här kommer äntligen en vacker vägg. Kortsidan av före detta kartongfabriken på Sibeliusgatan.
Byggnaden står tom och någon kanske tycker den borde rivas, men jag tror den har skyddsbeteckning och det tycker jag är bra!
Fortsätter städa skåp och lådor fastän solen gassar ute. Jag har två veckor och två dagar på mig att få så mycket som möjligt klart innan flyttföretaget kommer första gången.
I dag stod en byrålåda i tur. Visste att där fanns en massa vykort och hade tänkt att jag skulle slänga alla.
Många kort har vi fått av vänner från deras resor och jag tittade på dem alla. Fick ju således många hälsningar på nytt och minnen väcktes till liv.
Jag hade också tänkt att jag säkert gråter en skvätt då jag läser alla kärlekskort från maken, för jag har ju sparat vartenda ett. Genom åren har vi gett varandra otaliga sådana, eller skickat kort då vi varit bortresta i sällskap av andra. Ibland skickade vi till och med kärlekshälsningar från resor vi var på tillsammans ❤
Klarade inte av att slänga bort de här korten. Inte heller de vi fått av andra på bröllopsdagar.
Och varför skulle jag? Det är ju en del av min livshistoria. Liksom dagböckerna och alla fotoalbum är. Inte kommer vi att slänga fotografierna heller. Återstår bara att se hur vi delar upp dem.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 