Ni som följt mig genom skilsmässans alla faser, ni som sagt snälla saker, ni som förstått mig, ni som gett mig av er tid, skickat små gåvor, skrivit kommentarer på min blogg, ni som kramat mig… ni är ALLA guld värda och här får ni ett stort tack och en kram ❤

Jag skriver inte längre varje dag om min sorg. Om smärtan som förlusten av en kär person betydde efter sjutton år tillsammans. Om alla de ringar av saknad som skapas på ett vatten som är gemensamt för oss båda.

Men saknaden finns ändå där. Kanske lite inkapslad. Men inte övertäckt, bortglömd och sopad under mattan. Jag har lärt mig leva med den. Fastän jag fortsättningsvis gråter då och då.

1997 bestämde jag mig för att släppa allt. Var då på väg ut ur ett sju år långt förhållande. Tänkte att nu lever jag ensam resten av mitt liv, om jag inte hittar mannen i mitt liv, han som älskar mig sådan som jag är. Och då träffade jag honom – mitt livs stora kärlek – som jag gifte mig med 1998.

För att göra en lång historia kort. Nu lever jag åter ensam. Inte var det ju så jag hade tänkt livet skulle bli. Men livet blir heller sällan så som vi tänkt.

I somras då allt var smärtsamt värre kände jag att jag inte kan bo i den här staden, jag kan inte andas, jag kan inte finnas till – inte utan honom.
Men se… det kunde jag.

Ändå dröjde det nio månader innan jag var någorlunda på benen igen. Jag kravlade jag mig fram på olika sätt, fick mycket hjälp av en fin terapeut.

Och här står jag i dag. Skriver i min dagbok samma ord som för snart arton år sedan.
Allt ordnar sig. Blir jag inte älskad för den jag är så kan det få kvitta. Då kan jag leva ensam resten av livet.

Det ÄR kanske inte svårare än så.
Fortsättning på följetongen kommer troligen 🙂