Har läst en 60 sidor lång rapport i dag, eller rättare sagt är det en plan som ska ge beredskap för översvämningsriskerna i staden där jag bor.
Resten av dagen satt jag på den lokala företagarföreningens 65-års jubileums seminarium. Föredragen handlade om kommuners servicestrategier.
En reporter på en lokaltidning är väl en av dom där som kan lite om allt möjligt men inte blir expert på nåt 🙂
Bilden är från vår fina biograf, där seminariet arrangerades.
… sköljde över mig då jag uppdaterade Plagens kiosks FB-sidor och gav administratörsrättigheterna till ex-maken.
Det att han har kiosken också den här sommaren är kul, så missförstå mig inte. Det är fantastiskt att han åtog sig skötseln av den ytterligare en sommar, den sjuttonde faktiskt.
Men jag hade aldrig kunnat tro att en så liten sak som att jag gick in på kioskens FB-sidor skulle röra om så mycket i mitt inre. Jag grät nästan hela kvällen och det är inte lätt att skriva det här inlägget heller.
Med åren blev ju kiosken ”vår kiosk, vårt lilla sommarställe”, fastän det är staden som äger byggnaden. Femton härliga somrar här fick vi tillsammans, den sextonde i fjol var fin den med men förstås lite annorlunda eftersom vi separerade i maj.
Klart att jag ska besöka både stranden och kiosken i sommar också. De fina minnena av alla härliga människor jag lärt mig känna och haft att göra med där kan aldrig tas ifrån mig. Platsen kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta.
Det är så många minnen som jag måste lära mig leva med. Att många av dem är vackra och får mig att gråta är ju egentligen inte farligt. Värre hade det väl varit om alla minnen från mitt sjutton år långa förhållande var hemska…
Eller om jag inte hade några känslor, inte kunde gråta.
Jag väntar på dem varje år. Krokusarna som dyker upp i parken som ligger närmast kyrkan. De kämpar sig upp fastän gruset från sandningen under vintern stänkt ända upp på gräsmattan.
Själv har jag också kämpat mig upp. Bokstavligen var jag väl inte golvad som en boxare efter knockout men särskilt långt från den liknelsen var jag inte heller. För jag låg i somras ofta på golvet och grät floder.
Livet känns bättre i dag, men jag funderar ändå mycket. Hurudan framtid vill jag ha? Hurudant liv vill jag leva och var? Vad gör mig glad och varför? Hur viktig roll spelar en trygg inkomst? Finns det förresten sådana?
Stora frågor tumlar runt i mitt innersta just nu. Någon dag måste jag kanske fatta ett ganska stort beslut.
Tills dess får jag fortsätta fundera och känna efter och slutligen följa hjärtats röst.
Usch. Skulle nyss tända ett ljus. Såg inte genast flugan som låg där på rygg, inbäddad i stearinet.
Han måste ha snubblat över kanten, bränt vingen eller nåt, då ljuset brann i går… Aldrig sett något liknande.
Blev väl en plågsam död… vare sig han begick självmord eller inte.
Hur denna makabra händelse än gått till känner jag mig oskyldig.
Frid över Flugans minne. Jag tände ett ljus för honom.
… handlar inte om några stora saker för mig numera.
Jag ansvarar själv för mitt liv, hur jag lever det och hur jag mår.
Jag är ingen motionsfantast, ingen hälsofreak – men dör jag i morgon på grund av det så har jag i alla fall levt mitt liv på det sätt jag själv ville.
När det soliga vädret från i går svängde om till blåst och regn på eftermiddagen i dag mulnade jag inte till. Vädret är något jag inte rår på.
I dag har jag kört en tvättmaskin, tagit en kort cykeltur och gjort en enkel lunch åt mig själv. I morgon ska jag åter på jobb efter att ha haft en och en halv vecka vintersemester (nåt jag förstått att inte finns i Sverige).
Kalla det prutthurtighet om ni vill men i dag gläds jag åt
– att vi fått bostaden vi äger uthyrd åt en underbar familj.
– att jag vet vad jag ska göra på jobbet i morgon, och att jag har ett litet spänningsmoment efter jobbet också.
– att jag är finaste jag, och att jag har överlevt det jag trodde jag inte skulle överleva – att min make dumpade mig efter nästan sjutton gemensamma år.
Jag gläds således åt att jag kan känna glädje, att jag åter vågar göra allt möjligt, att jag kan hålla huvudet högt, att jag antar nya utmaningar och att jag insett att det är jag, och bara jag, som styr över mitt liv.
Ps. Det har tagit tid och krafter att komma så här långt, det är inte mycket man får gratis i livet, men ibland måste man vandra de där snåriga stigarna också, för att förstå att man har det ganska bra – trots allt.
Aj aj, lite ont i baken har jag säkert i morgon. Sju kilometer på cykel är inte mycket men det kändes i alla fall, i benen också. Tror jag hade för lite luft i däcken… ja, alltså nåt måste man ju skylla på.
Jag är tacksam för att jag fortfarande får njuta av ex-makens släktställe på Kretsgången, där nära och kära åter snart börjar samlas. Lyfte ut en stol och ett bord och njöt av solen, ett glas vin och en veckotidning.
Sedan gick färden tillbaka in mot stan. Stannade upp hos en före detta chef och kollega på hemvägen, njöt i hennes trädgård och tog sedan ännu vårens första skumpa utomhus på Ölvin.
Vår bästa tid är NU. Välkomnar våren och sommaren!
Alla fönster behöver inte fotograferas utifrån. Det här kändes som ett fönster som behövde bli förevigat från bordet intill fönstret. Rafael´s Steakshouse Bistro på Biskopsgatan i Borgå.
Del 44 i serien med fina fönster.
Fick ett privat mejl av en person som berättade om sina erfarenheter av nätdejting. En av dem var att så kallade ”plåsterförhållanden” kan behövas innan den bedragne/lämnade åter är klar att gå in i ett nytt kärleksförhållande.
Utan att ha massor av erfarenheter från området själv är jag benägen att hålla med. De två män jag träffade i vintras gav mig självförtroendet tillbaka. Med en av dem har jag ingen kontakt mer. Med den andra har jag haft sporadisk kontakt i snart sex månader. För det mesta handlar det om sms i vilka vi berättar om vardagslunken och skickar bilder från den till varann. Två gånger har vi träffats IRL.
Det är nog ingenting konstigt med att pröva sig fram. Mer konstigt skulle det väl vara om man tog den första bästa och började planera en gemensam framtid…
Passar här på att tacka alla som via privata kanaler kontaktat mig, dels för att berätta sin egen story i förtroende, dels för att tacka för att jag skriver om det här ämnet. För nätdejting verkar konstigt nog ännu vara lite tabu, upplevas som desperat och skamligt – hur du vi än annars tycker oss vara med dagens teknik.
… kan ni skylla på mig. För nu har jag tagit bort snöspaden från balkongen och flyttat ytterligare två krukväxter ut!
Jag fick vänta ett tag tills alla bord var tomma, för jag ville att vi skulle se enbart fönstret, inte olika människor.
Del 43 i serien finns här.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 