Det finska brunnslocket från Helsingfors är slutet.
Det estniska från Tallinn är öppet.
De fyller säkert helt olika funktioner. Genom den ena ska regnvattnet rinna ner i underjorden, under den andra finns kanske vattenrör man behöver komma åt vid reparation. Någon som vet?
Nu är det riktigt kul att jämföra bilderna från vintern och våren med sommarens och början av höstens. Men tänk så grönt allt ännu är här hos oss. Underbart!
Klicka på texterna med de olika månaderna om du vill se hur det såg ut då.
Balkongvyer april 2015 (28.4, våren var sen).
Än finns det några fina fönster kvar från Tallinnresan.
De här ju lika som två bär.
Men inte hade jag heller här velat vara fönstertvättare… 🙂
… i alla årstider. Och dela med mig med mina bloggläsare av glädjen jag åter börjat känna i mitt liv.
För drygt femton månader sedan gick mitt hjärta i kras.
Då trodde jag att jag aldrig skulle kunna känna glädje mer.
Och framtidstro, vad var det?
Sommaren 2014 går till historien som en av de värsta i mitt liv.
Steg för steg, dag för dag, har jag återfått mitt självförtroende. Jag har lappat och limmat ihop bitarna av allt det som krossades då.
Mångt och mycket blir aldrig som förr.
Men saker och ting behöver inte heller bli som förr. De kan bli bra ändå, eller rentav bättre.
I dag skriver jag inte längre varje dag om de känslor som skilsmässan rörde upp.
Det betyder förstås ändå inte att jag har glömt allt, sopat det under mattan eller börjat bita ihop för att dölja den sorg som helt klart fortfarande finns.
Men jag tror att jag har den tyngsta tiden bakom mig.
Och jag känner att jag har vunnit på att vara öppen om allt.
Jag tycker om att fotografera och har en del idéer om hur jag kunde kombinera fotokonst med målarkonst.
Och förhoppningsvis har jag en ny, spännande och givande tid framför mig.
Jag tycker faktiskt jag skulle vara värd en sådan 🙂
Det enda jag behöver nu, och som jag skulle gå till affären och köpa om det var möjligt – – – är ett stort lass tålamod!
… i en natur som faktiskt ännu är mer grön än färgsprakande. Höstens färger i gult och orange har inte tagit över än. Det gick också att golfa i kortärmat, men på ett par banor kände man på vinden att hösten snart kommer på allvar. Så jag hade jacka med mig.
Nio banor, två timmars motionsrunda, frisk luft. Goda råd av Marina som golfat två år och som nu introducerar sporten för mig. Är så glad för hon bjudit in mig att pröva på det här!
Det där med att fotografera allt man ser i den fina naturen på Rönnäsbanorna… vassruggarna i de små sjöarna, träden, sandbunkrarna… eller fåren som finns där nånstans och bräker åt oss på avstånd. Sådant fanns det inte tid för. Men ett vackert lock hinner man alltid föreviga.
Den här banan hade tre som par och jag klarade mig med fem slag. Inte så illa med tanke på att jag golfat bara två gånger den här sommaren och sedan jag gick en kurs är det över tjugo år 🙂
Förlorade bara EN boll, som jag slog i en vattenpott.
Kom upp från TVÅ sandbunkrar med bara ETT slag i varje.
Slog några fega markkrypare för att undvika att hamna i vattnet eller sandbunkrarna – men fick också några riktigt snygga bågar. Slag som man känner i händerna och hör på ljudet att de tar rätt.
Tack Marina för en trevlig motionsrunda! Golfflugan har bitit sig fast…
Jag blir ivrig som ett litet barn då jag får en flaska med såpbubblevatten i min hand. Lyckades också få min syster med på ett hörn. Det började med att hon på begäran fotograferade mig då jag försökte skapa riktigt stora bubblor.
Jag började blåsa för allt vad jag var värd. Skapade bubblor på bubblor så jag fick smak av såpvatten i munnen, blötte ner min blus och nästan tappade andan. Samtidigt tog min syster så många bilder hon hann. En del bubblors liv var ju synnerligen kortvariga, andra klarade sig längre.
Den här konsten är inte dyr. Dessutom var det otroligt roligt att hålla på med den!
Ja, så var det då söndag igen!
Nu börjar jag publicera de skyltar jag hittade i Tallinn 13-14 augusti. Eftersom jag har sex stycken på lager från den staden publicerar jag två i dag. Räknar med att hitta fler roliga skyltar, planscher eller fyndiga texter på andra ställen under hösten – både hemma och i andra städer.
Spenderade eftermiddag och kväll hos min syster.
Märkligt egentligen hur mycket det finns att fotografera på en radie av tjugo meter i en trädgård som badar i sensommarens kvällssol.
Till och med sådant som vissnat är vackert.
Här kommer lite ett som annat, både och, av sådant som vissnat och sådant som ännu lever.
Och i morgon tror jag det blir lite såpbubblekonst! Efter det obligatoriska inlägget i Skyltsöndag.
Nu är det ganska exakt en månad sedan väninnan och jag var i Tallinn så nu tror jag det är dags att visa de sista bilderna från den resan. Ett brunnslock, några skyltar och fina fönster blir kvar att visa upp senare.
Här hemma i Lovisa i södra Finland fortsätter det fina sommarvädret. Nätterna är svala, bara kring +7 grader – men dagstemperaturen kan bli upp till +20 🙂
Känner mig ganska omtumlad efter besöket på flyktingmottagningen i Kotka. Att sitta där och höra två pojkar som är 14 och 15 år att berätta om sin flykt från Irak… Jag kände mig helt dränerad då jag kom tillbaka till Lovisa på eftermiddagen.
Men nu är det ju faktiskt inte mig det gäller.
De här killarna har något att berätta, och de VILLE prata om sina känslor.
På centralen är man orolig att intervjuer och diskussioner går överstyr. Man har inga psykologer som kan ta sig an någon som eventuellt får ett sammanbrott.
Men de här unga killarna var så kloka… de inser redan i dag att enda sättet att klara av att hantera alla minnen är att prata, prata och åter prata. De gråter ut hos varandra. DET om något är bevis på en inre styrka och egentligen är det ofattbart att den styrkan finns, efter allt vad de varit med om.
Människosmugglare som inte skyr några medel, som kör på fyllan, som tar alla pengar flyktingarna har, som överger en del av dem så att de kvävs ihjäl i bilarna eller drunknar i Medelhavet…
Jag tänker också på alla dem som inte vill ta emot asylsökande i Finland. Inser de inte att de här pojkarna inte haft några val? De skulle helst ha stannat i sitt hemland, men vem flyr inte ett land i krig där du eller dina närmaste kan bli dödade vilken dag som helst?
Nä, nu saknar jag ord.
Jag håller på med ett reportage kring det här och sätter ut en länk här den dagen texterna finns på webben. Då får ni ta del av Ibrahims och Nameqs berättelser.
(del 17 i min väggserie hittar du här)
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 