Två bilder från min dag

Hade en kul dag på jobbet, fastän vi diskuterade allvarliga saker. Sådana som dåliga vägar och äventyrande av trafiksäkerhet.
Men tänk att kunna skämta ändå, och skratta så att magen guppar 🙂

Och guppade den inte innan jag träffade dem jag skulle intervjua så guppar den nog efter den här trakteringen.

Välkommen till bords!
Välkommen till bords!

Det bästa av allt var att vi var så pass bekanta att vi kunde skämta och säga ”ja, någon artikel blir det inte om bordet inte är väl dukat under intervjun”…
Men ni må förstå att även om vi var sex personer vid bordet så blev det en del läckerheter över.

Mindre vackert skåp förr.
Mindre vackert skåp förr.

På väg till strandbodarna där jag skulle träffa en väninna på kvällen stannade jag upp och fotograferade det här elskåpet. För några år sedan var det grått och fult – i dag är det så här fint.

Schillmarksparken

Det finns en lummig skvär vid Mariegatan i vår stad som fått namnet Schillmarksparken.
Så här beskrivs parken på citynomadi.com:

Staden har hedrat minnet av bildkonstnär Nils Schillmark (1745-1804), som föddes samma år som Lovisa grundades, genom att uppkalla en gata och en park efter honom.
Schillmark, som främst målade porträtt, anses vara Finlands mest namnkunniga 1700-talsmålare. Konstnären, som bodde vid gatan som bär hans namn, avled i Lovisa. Schillmarks minnesmärke på gamla begravningsplatsen restes år 1961.

I parken finns ett konstverk som jag tycker är vackert, men som jag tror delar människors åsikter.Konst_3Konst_2Konst_1

Ännu en pryl

Och jag som inte skulle köpa fler prylar.
Men ser ni, den här behöver jag 🙂
Då jag är på platser där jag inte kan ladda pekplattan eller telefonen, där det inte finns tillgång till elektricitet – har jag den här extra laddaren med mig. Som i och för sig ska fara fulladdad innan jag åker iväg utan mina andra laddare – annars är det ju liksom ingen vits.
Hängde ni med? 🙂

En hjälp i nöden?
En hjälp i nöden?

Och så måste jag visa vad jag åt till efterrätt på lunchen hos Runda Munken i dag.

Grädden smalt fort i solen. Men gott var det!
Grädden smalt fort i solen. Men gott var det!

Civiltjänst

Gamla ladugårdar och svinstior är i dag moderna utbildningsutrymmen.
Gamla ladugårdar och svinstior är i dag moderna utbildningsutrymmen.

Finlands enda utbildningscentral för dem som vill göra civiltjänst finns i Lappträsk.
Jag var där i går och gjorde intervjuer. Fick träffa en massa härliga människor.
För knappa tjugo år sedan, då centralens verksamhet startade, fanns allmänna fördomar om att de som valde civiltjänst såg ut på ett visst sätt (de hade långt hår i rastafrisyr) och helt klart var de ju vapenvägrare…

Men så enkelt är det förstås inte. Det finns massor av andra skäl att välja civiltjänst. Den som inte vill göra sin allmänna värnplikt inom försvarsmakten har kanske inte ens tänkt tanken ”jag kan inte döda en människa” – de har även andra skäl att välja civiltjänst. Till exempel livssituationen med studier och allt annat.

Så jag lärde mig mycket.
Den här grejen gick ut åtminstone i tidningarna Hufvudstadsbladet och Östnyland.

Att fånga solregn på bild…

… visade sig inte vara lätt. Men på bilden ser man att räcket är blött.

Bara känslan att stå där i dörren till balkongen. Känna svalkan och dofterna, höra regnet strila, se solen men också de mörka molnen…
Stunden fick mig att känna lycka. Tänk att jag trots allt tråkigt som hänt och som ännu då och då händer i mitt liv kan känna både tacksamhet och lycka. Jag är ödmjuk inför varje dag jag får vakna frisk. Varje dag som erbjuder nya upplevelser.

Det må låta som den värsta klichén men det är så jag känner.

Vad vore livet utan sorg och smärta? Man kan ju inte ha bara lyckliga stunder. Hur ska man då kunna uppskatta något så enkelt som ett solregn?

Berg-och-dal-banan jag haft i livet det senaste året har förstås varit i häftigaste laget. Ibland har jag fått åka så jag nästan kräkts. Men ibland har jag tjoat av lycka.
Och det är väl det som kallas livet. Att man får åka på, att man har känslor och att man kan uttrycka dem.

Solregn

Vacker vägg, del 17

Tycker minsann att jag hade lagt ut en vacker vägg i min serie under sommaren, men verkar som om jag inte gjort det sedan den 14 mars i år. Nå väl, i söndags hittade jag en vägg med en målning som jag tror att den lokala konstnären Kristina Elo skapat. Adress Mariegatan i Lovisa, invid Schillmarksparken.

Del 16 i serien finns HÄR.

En vägg med en fantasifull målning.
En vägg med en fantasifull målning.

Dörrar till hemliga världar

I Lovisa hittar man på allt möjligt. Eller idén är inte helt och hållet ny, men det är kul att småfolkets dörrar hittat också hit.
Den som vill veta mer om dörrarna kan läsa min artikel om dem HÄR.

Vill du gå en runda och hitta alla dörrar får du mera information HÄR.

Tanken är att de som får syn på dörrarna ska fantisera om världarna som finns där bakom.

Vill inte avslöja var jag hittat dörrarna om du vill leta rätt på dem själv.
Vill inte avslöja var jag hittat dörrarna om du vill leta rätt på dem själv.
Du som känner Lovisa kan säkert räkna ut var den här skylten finns.
Du som känner Lovisa kan säkert räkna ut var den här dörren finns.
Lite suddig bild, fokus kom inte på dörren :-)
Lite suddig bild, fokus kom inte på dörren 🙂

Mina luktärter slog ut!

Ni kan förstå känslan. Från frö till blomma <3
Ni kan förstå känslan. Från frö till blomma ❤

Och nu ska de plockas av bara den. Då stimuleras fortsatt blomning.
Jag är så glad för att blommorna kom just nu. I en tid som känns full av motgångar och missförstånd.
Den här bloggen håller mig ändå uppe, fastän jag försatts med en viss munkavle. Det jag nu bloggar om får jag lov att skriva så att ingen känns igen.
Det vill säga jag får inte komma med minsta lilla kritik eller ifrågasätta sådant som sägs om mig.

Men den respons jag får av er som följt mig länge här på bloggen, och även av nära vänner jag kan lita på och av människor på gator och torg, den hjälper mig vidare.

Det som gör mig mest beklämd är att personer som inte kan använda internet, som inte vet vad bloggar och Facebook är, blir ”upplysta” om vad jag skrivit. Och ”upplysningarna” är rena lögner. Dessvärre kan jag inte be personerna själva läsa och kolla upp om det man påstår att jag skrivit verkligen finns på mina sidor – för de förstår sig inte på social media och har aldrig använt datorer 😦

Så jag sitter här för mig själv och för mina samtal med Gubben Gud. Som jag hoppas hjälper till att fixa allt så att sanningen tids nog kommer fram.