Många av mina läsare säger att de ser att framsteg skett i mitt liv. Att mina inlägg blivit gladare och att jag själv verkar må bättre än för ett år sedan.

Iakttagelsen är riktig. Jag mår inte lika dåligt nu som då. Men det betyder inte att jag slutat sörja det som hände. Skillnaden mellan den här sommaren och fjolårets sommar är kort och gott den att jag inte längre gråter varje dag.

Närmast är det besvikelse och ensamhet jag stundvis kan känna i dag.
Jag dög inte sådan som jag var. Men varför allt gick som det gick har varken jag eller ex-maken svar på. Saker och ting bara händer. Det är ett faktum jag fått lov att acceptera.

Staden är liten och jag vill röra mig där alla andra är den här sommaren. Där ser jag också de lyckliga tu och deras ömma kärleksgester.
Och helt klart ska de få visa sin lycka åt omgivningen, så gör ju alla andra förälskade människor också.
Jag får lära mig leva med det där om jag vill bo kvar i den här staden. Och det vill jag, åtminstone tillsvidare.

Skilsmässan har öppnat många nya dörrar för mig. Så inget ont som inte för något gott med sig.

Dessutom tror jag att jag kan hjälpa andra människor som befinner sig i liknande livssituationer och som har det svårt. När man är som mest ledsen tror man ofta att man är ensam i världen med sina känslor. Men vågar man öppna sig, skriva eller säga saker rakt ut, inser man att man inte alls är ensam.

Jag tänker fortsätta med det här, att öppet berätta hur allt känns. Jag kan inte låtsas att allt är bra, sopa sorgen under mattan. Den blir mindre, monstret försvinner, då allt lyfts upp i dagsljuset.