Har funderat hur jag ska beskriva min seglats. Först hade jag en tanke om att visa bilder i kronologisk ordning, men skippade den.

Det får bli lite av varje härifrån och därifrån. Bilder som beskriver olika tankar som uppstått.

Vi hade såsom många av er redan vet tänkt segla över till Estland. Men då vi startade från Lovisa runt halv åtta lördagen den 4 juni insåg vi redan vid midnatt att det troligen hade varit ett vansinnesprojekt att ta sig över direkt. Seglatsen skulle ha krävt att vi hållit oss vakna tjugo timmar. Vinden tilltog hela tiden och även om båten hade klarat strapatsen hade seglatsen inte varit ett nöje för någon.

Så vi fattade beslutet om att kasta ankar mitt i natten på en vindskyddad plats. Det dröjde ett tag innan vi hittade en plats där ankaret fastnade, utan att göra det för evigt 🙂

Sov inte mer än en och en halv timme första natten. Inte för att båten skulle ha krängt utan för att jag var ovan vid allt från den smala kojen till alla främmande ljud.

Men vad går upp mot att öppna luckorna från kajutan ut mot sittbrunnen och mötas av den här synen. Det var en ganska sval morgon men ack så vacker.

Lite senare på förmiddagen såg det ut så här då vi seglade vidare.

Jag var tacksam för att ingen såg då jag gjorde min första prestation som hopp-i-land-kalle från en segelbåt… Även följande angöring senare på kvällen hade varit värt en inspelning. Begriper inte att mitt ben inte gick av men jag är väl vigare än jag trodde 🙂

Som sagt lärde jag mig mycket under seglatsen, inte minst att det är bara att göra och inte fundera efter så mycket. Det blir var det blir.

Nog för att jag någon gång tänkte att skepparen kunde ha förklarat saker lite bättre än att bara säga ”snurra runt linan där”… var då där och hur? ”Gör ett halvslag”… jaså, hur ser ett sådant ut – det är fyrtio år sedan jag gick i scouterna… Eller ”linan ska under mantåget”… ursäkta, vad är ett mantåg?

Ofta skulle det ju gå undan fortare än kvickt, det fanns inte tid för förklaringar. Så jag fick finna mig i att skepparen höjde rösten fastän det är något jag inte tål i normala fall. Mot slutet av seglatsen hojtade jag tillbaka. Inte ”gör det själv för fan” men jag hade lärt mig vissa knep att svara i alla fall.
Det går ju inte att vara sur på en båt där man ska samsas på tre kvadratmeter. På den lilla ytan gäller det att ha ömsesidig respekt och humor.

Svanparet på bilden anade troligen vilket väder som väntade. Här simmar de mot en mer skyddad plats.

Videosnutten visar början på den storm som fick oss att inse att vi hade gjort rätt val då vi skippade Estland. Vi kunde inte ens bege oss mot Helsingfors utan fick välja en skyddad gammal naturhamn som troligen använts redan under vikingatiden. Visar bilder från den i nästa inlägg.