Det är ju knappt jag vågar säga det, i pur rädsla för att det ska knaka till igen…
Men knäet har blivit bättre. Det är i dag knappt två veckor sedan jag skadade det.
Tog cykeln till min mor som bor en dryg kilometers avstånd. Lämnade den där i vinterförvar och promenerade hem. Jag använder ett knästöd men har kunnat börja gå bättre i trapporna också.
Men behöver jag säga att jag är jätteförsiktig fortfarande?
I stadsdelen Garnison finns två åar. Förgreningen av ån mot norr gör att det bildas en liten holme eftersom flödena åter går samman lite längre ner mot söder.
Ön kallas Bornholm. Jag vet inte riktigt varför, jag lärde mig det faktiskt först i år – naturligtvis genom lokaltidningen Nya Östis.
Själv är jag född och uppvuxen i stadsdelen Garnison, men inte har jag tidigare hört någon tala om Bornholm 😀 Man lär sig så länge man lever!
Änderna kvackade högt och ljudligt där de simmade i den västra förgreningen av ån.
… och till dem hör det här trädet.
Eller kanske det inte alls är ovanligt att löven på just de här träden sitter kvar länge. Riktigt vilda höststormar har vi inte haft och inga hårda köldknäppar heller.
Mina misslyckade, eller roliga och knasiga innebandybilder har rönt en viss uppskattning och popularitet. På Facebook skrev en man att jag måste visa fler av de bilder som inte kan publiceras i media, och här kommer nu då en till 🙂
Jag ser en katt eller en räv i det av höstfärger sprakande trädet. En del fåglar också förstås 🙂 … och ja, till och med en människas ansikte, en dam med rött hår som lutar sig bakåt med slutna ögon.
Vad ser du?
Många bilder som jag tar under matcherna blir väldigt intressanta. Dråpliga eller roliga på sitt sätt, och skojiga att sätta bildtexter till samt filosofera runt. Men i någon tidning kan man inte publicera dem 🙂
Är det skurken som rymmer?
Här har det skett en kollision, en tackling eller både och. Domaren i bakgrunden blåser av spelet och jag tror att det var det gästande laget i rött som åkte på en utvisning. Tommi Taimisto från Tor är spelaren i gult som däckats. Men vem är skurken som rymmer? En huvudlös person.
Närgången spelare.
I innebandy går det undan och här hann kamerans automatiska inställningar för skärpa inte med. Jag sitter alldeles intill sargen och får de bästa bilderna då spelarna kommer nästan i famnen på mig.
Med start klockan 17 har Tor åter hemmamatch i dag – det blir en tuff drabbning mot ett av topplagen.
Innan Tors match hade jag en väninna på besök. Vi laddade upp med små salta bitar och några salta pinnar – och ja, ett glas mousserat förstås.
Skärgårdslimpa och ishavsröra toppad med persilja.
Man måste ju skåla i förväg OM Tor inte skulle ha vunnit.
Och så skålade vi för mitt nya hem och för en bröllopsdag (inte min, hahaa!).
Tack så mycket för allt Marina!
Marina hade med sig en vackert inslagen flaska, ett kort, ett paket salt och mörkt bröd som lyckönskan till nya hemmet.
Jag har ju flyttat rätt ofta på senaste tid, rättare sagt två gånger på drygt två år. Men tro nu inte att jag flyttar för att få gåvor 😀 SÅ roligt är det inte.
Jag flyttade för att våga förverkliga mina drömmar om ett eget företag och om att få syssla med det jag vill. Jobba för min hemstad på alla tänkbara sätt. Jag trivdes i före detta bostaden, men behövde få ner boendekostnaderna, och jag trivs ypperligt här också – så jag är glad!
Skål för Tors innebandyherrar i division ett ! Seger 11-7 ikväll!
Efter matchen träffade jag en annan väninna. Vi ses inte lika ofta nu som förr då hon mestadels bor på annan ort, men god vänskap klarar avstånd. Det finns ju Messenger 🙂
Nu ska jag börja skriva om matchen för Tors webbsajt. Senare ikväll eller i morgon sätter jag ut ett par bilder i kateogorin ”Innebandy – i media opublicerade bilder” 🙂
I går fick jag ta del av en trevlig fest i en anrik miljö. Tänk så mycket det betyder då det är vackert dukat, med hösten som tema den här gången. Levande ljus, kristallkronor, musikunderhållning och riktigt god mat blir pricken på i:et.
… så dör jag lycklig. Det sade jag i somras åt en vän då jag kände att jag hade tagit kommandot över mitt eget liv. Jag hade fattat beslut som inte var lätta att fatta, och jag hade bestämt mig för att ta en dag i sänder och att lita på att saker och ting ordnar sig.
En dörr som ingår i Småfolkets stig i Lovisa. Det finns många miniatyrdörrar runtom i staden, en del går att öppna, andra inte.
När en dörr stängs öppnar sig så småningom andra. Det vet jag nu, när jag har facit i hand på vad som hände efter skilsmässan. Klart att jag inte hade velat att den inträffade, men när det nu ändå blev så att jag inte ensam kunde bestämma, gällde det att göra det bästa av situationen.
Jag minns hur jag verkligen visste att det var sant det som många vänner sa till mig då ”håll ut, allt ordnar sig” – men mitt i den stora sorgen kan man inte se allt med klara ögon. Man måste GENOM sorgen. Jag kan upprepa det ända in i evigheten – det går inte att komma förbi, över eller under det som gör ont. Man ska genom det, och tiden som krävs varierar för varje individ.
Till min vän Anna i Sverige skickar jag en särskild hälsning, den här sången har verkligen gett krafter ❤
Den här dagen har jag jobbat flitigt från tio i morse till fyra på eftermiddagen. Det har varit intervjuer per telefon, inlägg till Bloglovisa, protokoll för en förening jag är aktiv inom och diverse förberedelser inför en massa projekt jag har lyckan att få vara delaktig i.
Nu när jag orkar så bra själv och är tillfreds med livet tänker jag ofta på dem som inte orkar. Som genomgår sorger av olika slag. Som har förlorat någon nära och kär, eller som drabbats av en energikrävande sjukdom.
Jag uppmuntrar så gott jag kan men jag förstår också att jag inte alltid kan få gensvar. För den som är mitt uppe i en sorg har fullt upp med den. Den personen jobbar sig framåt, minut för minut, dag för dag.
Då jag tänker på hur jag reagerade själv, hur det var då jag inte ens orkade gå utanför dörren… så vet jag att tacksamheten för att vänner pushade alltid finns. Och det sade jag också ofta då … ”om jag inte tackar ja till att komma ut i dag, glöm mig inte, tjata på mig om och om igen… någon dag orkar jag igen”.
Det här är en halv kanonkula som hittats vid utgrävningar i en källare på Tjusterby gård.
Utställningen jag var på i går berättar om Tjusterby gård. Vi har många herrgårdar i trakterna där jag bor.
Med denna symboliska bild önskar jag er en KANONbra dag 🙂 Och ni som rör er i Lovisa, missa inte utställningen på Almska Gården invid finska skolcentret på Brandensteinsgatan 3.
Du som vill se många bilder från Lovisa kan gå in på Bloglovisa, en sajt som jag modererar. Där pågår en höstbildstävlingoch nu har vi faktiskt fått in närmare tjugo bilder.
