Detta är en måste-skyltning i dag. Mitt favoritlag i innebandyns division ett är uppe i Österbotten den här helgen. I går vann laget mot Blue Fox i Nykarleby, i dag möter Tor SB Vaasa i Vasa.
Vi fick inte ihop ett tillräckligt stort gäng för att åka med upp och heja ens till första matchen. Så det blev att sitta hemma vid floorball.fi:s resultatservice istället 🙂
Samma procedur upprepar sig klockan 16 i dag.
När jag nu har börjat presentera hus / byggnader i Lovisa, måste jag fortsätta.
Det är så underbart med responsen på Facebook! Gärna tar jag ju den här också, för då får även de som inte är med på Feijan läsa vilka minnen byggnaderna väcker.
Alla som någon gång bott i Lovisa i vuxen ålder har minnen från legendariska restaurang Zilton. Och inte bara från den.
I samma hus, vid gatunivå, har det funnits allt från försäkringsbolag till mataffärer och butiker som säljer elektronik.
I juli 2015 såg väggen ut så här.
Konstnären bakom det heter Kristina Elo, och det är ju trevligt att konstens byts ut ibland. Kanske det förra såldes?
När jag talar om jultårtor är det de här jag tänker på.
Köpte den första i dag. Kommer inte att äta så många, men då och då är det gott med en.
Hann med allt möjligt i dag, både i jobbväg och privat. Tog bland annat influensavaccinet och vaccinet mot pneumokockerna, så få se om det blir någon reaktion endera dan. Ont i muskeln där sprutan gick in är ju vanligt.
Bilderna av daghemmet och rådhuset gav många kommentarer på Facebook. Roligt skulle det vara om fler från mina hemtrakter skulle kommentera här på bloggen. Men jag är väldigt glad över att det kommenteras överlag. Inte hade jag kunnat ana att också bilden av rådhuset väckte så många minnen hos mina vänner – och även hos personer jag inte känner så bra, för de kan kommentera då jag har en öppen profil.
Jag tycker så om de gamla träden i våra parker. En del av dem måste av säkerhetsskäl fällas och ersättas med nya träd under de närmaste åren.
I dag har varit en sådan dag då jag haft mycket att göra.
Skrev i morse en artikel på två språk som skulle ut på en webbsajt.
Sedan hade jag ett möte klockan 14 och det andra klockan 15.
I kväll ska jag översätta en intervju som ska till ytterligare en webbsajt.
Så jag knäppte bara en bild av stadens rådhus, lite så där i farten. Vanligtvis fotograferas huset från en helt annan vinkel 🙂
Bilden jag visade av daghemmet Villekulla i går hade fram tills nyss gillats av hundra personer på Facebook. Där finns också massor av kommentarer som var roliga att läsa. Inte hade jag kunnat ana att den bilden, som jag också tog i all hast, skulle väcka så många minnen hos människor.
Tack för ert engagemang!
Har ju lovat visa lite Lovisavyer då och då. Det här är ett av våra daghem. Villekulla heter det och visst ser det lite ut som Pippi Långstrumps boning 🙂
Som ni ser har snön börjat smälta. Dag för dag ska det bli lite varmare, för att på lördagen vara + 6 grader.
Plask plask – vi är på väg mot våren! 😀
Kunde också gå i serien med fasader, men inläggen där har jag inte numrerat.
Den här väggen finns i vår östra grannstad Kotka.
Alltid kul då något, som annars skulle vara enfärgat och rätt trist, piggas upp med konstverk!
… att jag har rätt att ge mig själv tid.
Jag behöver känna efter vad jag vill göra resten av mitt liv.
Det kan gå någon dag då och då att jag bara är hemma och pysslar med sådant som ger mig sinnesro.
Andra dagar har jag full fräs från morgon till kväll med olika arbetsuppdrag.
De ger mening i mitt liv, ett socialt umgänge en människa inte ska vara utan.
Men – jag tänker ofta på att det troligen är först nu som jag har landat efter smällarna jag fick 2014–2015.
Den första kom i maj 2014. Den kärlek jag trodde på höll inte. Min man hade hittat en annan, han ville få ut mer av sitt liv än jag kunde ge honom. Det blev en för mig ofrivillig skilsmässa.
Sedan kom nedläggningen av tidningen jag älskade, totalt lokala Östra Nyland som blev regiontidningen Östnyland i januari 2015. Jag miste många fina arbetskamrater, rötter revs upp.
Men det är klart att jag stretade vidare. Det fanns inga alternativ. Jag kunde ha lagt mig ner för att bara dö, men det gjorde jag inte.
Nu 2-3 år efter de här stora omställningarna i mitt liv tar jag en dag i sänder.
Ibland är jag orolig. Hur ska jag klara ekonomin på sikt? Med besparingar går det en tid, men vad händer sedan?
Jag tycker själv att jag har varit modig. Som sagt upp mig från en fast anställning, lyssnat till hjärtats röst och satsat på ett eget företag. Jag ångrar ingenting.
Varje kväll, många morgnar också – tar jag några stilla samtal med kraften jag tror på. Har jag klarat mig så här långt klarar jag mig alltid några dagar, några månader till.
Högre krav än så behöver jag inte ställa på mig själv.
Jag önskar att du som läser det här inte heller ska vara för sträng mot dig själv.
Det finns något som kallas tillit.
… men tycker att de här chokladbollarna är så goda!
Dessutom vill jag stöda fritidsverksamheten för daghemsbarnen, som samlar in pengar för att kunna göra en utflykt.
Här gör nog mammor och pappor och säkert även andra släktingar och vänner en stor insats. Dels genom att köpa själva, dels genom att köra ut lådorna deras bekanta beställt.
Men det är ju lite farligt att ha dessa goda kaloribomber inom räckhåll.
Farligt också om jag gömmer dem uppe i något skåp som jag måste nå med stege 😀
(PS! Här kan man kolla tidningen Småstadsliv som jag skrev om för någon dag sedan!)
Eller ska man skriva super månen? För den är ju full ibland 😀
Den här bilden publicerade jag på Facebook i går. Fick många kommentarer om hur månen påverkar människor medan andra inte påverkas alls.
Min tanke där var ju inte att driva med någon. Jag har själv haft tider då fullmånen påverkat min sömn.
Jag tyckte bara det såg roligt ut då lampan i sovrumstaket speglade sig i fönstret. Just nu då supermånen varit så aktuell 😀
Och jo, jag kunde sova under supermånen, för den lyste inte ovanför mig hela natten. På morgonen när jag tände den såg det ut så här.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 