… trodde jag att jag skulle kunna ha 🙂
Men då man är frilans, med alla arbetsredskap hemma, är det en konst att stänga av allt och inte jobba alls. En konst jag håller på att lära mig, för nu under våren lämnar jag ett par uppdrag som tagit rätt mycket tid.
I tidningen Unelmien Talo & Koti (fritt översatt Drömmarnas Hus & Hem) finns tio sidor om ett hem som är med i Lovisa Historiska Hus, där Roberta bor med sin familj. Huset vid ån – Talo joen varrella.
I dag har jag skrivit en inbjudan till ett årsmöte, ett föreningsjobb jag ska sluta med. Jag har kollat och svarat på e-post för Nya Östis och gjort några små jobb för Lovisa Historiska Hus.
Hemma finns det också alltid något att göra. Dammsuga, plocka undan ren tvätt, sortera tidningar och reklamblad som ska slängas. De sistnämnda går nog nästan direkt till pappersåtervinningen.
I kväll Happy Hour med än god vän. Lördag och söndag innebandy, dock ingen längre resa än till Helsingfors i morgon. Heja Tor ❤
Här kan man ladda sin elbil i Lovisa centrum.
Om ni tillåter ett plumpt skämt tycker jag det kunde vara skönt om det fanns sådana här stolpar också för människor 😀
Ibland säger man ju då små barn är extra livliga, att ”tänk om det gick att få deras energi överförd till sig själv”.
Och tänk om det gick att ställa sig vid en sådan här stolpe en stund då man känner sig extra trött. Betala en slant och få ny energi!
Det får åter bli en lite annorlunda tolkning av veckans ord.
Jag betraktar denna rätt från OVAN. Poliisiburgeri – Polisens hamburgare, tror jag att den kallades.
Jag är OVAN att äta så här mycket, och den här portionen var inte heller min.
Bäst gillar jag små tapas-rätter, men det är inte ofta jag hittar sådana här som jag bor. Ibland i samband med Happy Hour dock!
… men det är som med så mycket annat, bara att ta det såsom det kommer.
Här är jag på väg hemåt efter ett jobbuppdrag. Fiskade hastigt upp kameran ur väskan och knäppte en bild på baksidan av köpcentret. Det som för länge sedan var Elantos butik 🙂
Det är både snorigt med lös modd OCH halt ute just nu. Det gäller att hålla tungan rätt i mun, eller som nån sa nån gång ”att hålla tungan i rätt mun” –hahaa… det klarar jag! Här har det inte varit några kyssar på länge 😀
Tror att jag har hittat veckans rytm. Mycket jobb med tidningen från måndag till onsdag. Andra jobb på torsdag och fredag. Så småningom lite mer ledighet lördag och söndag. Sverigeresa att se fram emot 1–6 april!
Snödrivorna är ännu djupa här. Någon har ställt ifrån sig en tomflaska i en driva. Vinden var riktigt bitande kall i dag. Minus två kändes som minus 12!
Jag gick två nya böcker med posten. Just nu gillar jag bäst sådana som har korta, kloka texter. Visdomsord att ta del av varje dag.
Den här bilden tog jag i Vasa i söndags. I dag hade jag varken anteckningsblock eller kamera med på den avgörande tredje matchen.
Vi vann den efter en oliiiiiidligt lång spänning, med siffrorna 2–1. Det brukar bli fler mål i innebandy men inte alltid på den här slutspelsnivån då lagen försvarar hårt.
Segern var extra skön eftersom vi fick utstå mycket ”spott och hån” i Vasa i söndags. Det var ju självklart enligt fansen där att vi skulle förlora stort hemma eftersom vi gjorde det i första drabbningen av tre. Men, men… bollen är rund och det gäller att ha is i magen!
Nu är vi klara för semifinal och åker till Helsingfors för att möta M-Team på lördag. Jag föll lite till föga och lovade sätta ut två rader och några bilder på Tors hemsida, men i det stora hela tänker jag nu mest på mig själv och på min ork.
Jag älskar Lovisa Tor ❤ och jag vet att de flesta som varit med länge där vet att det är så.
Och just därför unnar jag mig själv mest av allt nu att ”bara” vara en hängiven supporter.
Jag fick ett väldigt stort gensvar på inlägget som jag skrev om mammografiuppföljningen i går. Såväl som svar här via bloggen, men även på Facebook. Ett hjärtligt tack för det ❤
Många öppnade sig också själva och skrev om sina upplevelser. Några berättade att de varit med om samma väntan och fått ett lyckligt svar om att inga nya ingrepp var att vänta, eller att de kände någon som varit med om samma. Andra berättade om sina personliga eller närståendes kamp mot cancern.
Här får ni alla en CHOKLADKYSS som tack, och för mina svenska bloggvänner blir det också en språklektion.
En chokladkyss unnade jag mig samtidigt som jag skrev ut en intervju. Brunberg är tillverkaren. Suukko = kyss. Mansikka = jordgubbe. Klassikko = klassiker.
Jag hinner egentligen inte grubbla och fundera över kommande provsvar. Har haft fullt upp med tidningsjobb i dag, nyss skrivit ut en intervju och redigerat en mängd andra texter.
Ikväll är det innebandy igen, men den här gången jobbar jag inte med det utan är enbart galen supporter 😀
En sak som jag tänkt på angående lördagens undersökning är att särskilt skyddad som person var man inte. Väntrummet i fordonet var ungefär fyra kvadratmeter stort. Det gick inte att undgå att se vem som kom in eller vem som gick ut från läkarens utrymme i container-mottagningen.
För mig som är öppen med detta gjorde det här inget. Men alla tyckte kanske inte att det var så trevligt.
Alla vi som var där, på en lördag med läkarmottagning i just den där bilen, visste ju vad saken gällde för de andra som var där.
Vi var kallade dit på tilläggsundersökning.
Men vilka svar vi får, det vet ju ändå inte andra än vi själva.
… då jag nu öppet berättat för nära och kära, vänner och arbetskamrater att jag fått en kallelse till fortsatta undersökningar efter mammografin.
Först hade jag tänkt att jag skriver om det här först efter att resultatet av lördagens undersökning kommit, det vill säga om ett par veckor.
Men sedan insåg jag hur fort ryktena går. Och då talar jag om rykten, det vill säga om hur ord jag sagt eller skrivit ner förändras på vägen och börjar leva sina egna liv.
Plötsligt tror någon att jag verkligen är illa däran. Jag kanske redan är dödssjuk i någons fantasi.
Min spetsgardin får bli symbolbild den här gången. Men jag känner igen sorg, så det här är inget sorgflor 🙂
I fredags fick jag ett telefonsamtal med besked om att jag ska in på nya undersökningar eftersom mammografin hade pekat på något som var avvikande.
Ultraljudsundersökning gjordes direkt på lördag, i Lovisa dessutom – fin service då radiologens bil finns på plats – och samtidigt togs under lokalbedövning en provbit. Både läkare och röntgenskötare var trevliga och sakliga.
Humor vill jag ha så jag säger att det, utgående från ljudet jag hörde, kändes som om en häftapparat gjorde jobbet då snittet sattes och provbiten togs.
Jag har ju alltid talat och skrivit om att det är bäst att vara öppen kring allt. Också lovat mig själv att om jag blir allvarligt sjuk så skriver jag om det här på bloggen, även om jag vet att många nyfikna läser och aldrig kommenterar. De kloka svar jag får här om andras erfarenheter, all tröst och uppmuntran – de uppväger allt.
Jag har redan fått massor av gensvar av andra som varit med om liknande upplevelser, då jag berättat om det här för närstående, vänner och bekanta.
Många säger att de kalkbildningar jag verkar ha är jättevanliga, och att en läkare inte säger NÅT överhuvudtaget om resultatet från en ultraljudsundersökning om det är så att han misstänker cancertumör.
Jag är vid gott mod. Resultatet av provtagningen kommer om två veckor. Och vilket det än är, så är det något jag inte kan påverka.
En direkt ”konsekvens” av undersökningarna och alla tankar kring dem är att jag slutar med vissa uppdrag och koncentrerar mig på tidningen Nya Östis. Vissa andra saker hinner jag också med, men jag behöver tid att planera och vill inte längre ha jobb som kräver att jag gör allt på stubinen, eller helst så att jobbet var gjort i går 🙂
Är fortfarande jätteglad och tacksam över den upplevelse Tors innebandylag bjöd på i går. Vi startade från Lovisa klockan 10. Pausade på vägen några gånger och var framme i lagom tid för att få bra platser i arenan där matchen började klockan 18.
Vi spelade ”med kniven mot strupen”, hade vi inte vunnit skulle säsongen ha varit slut. Men killarna fixade det, siffrorna skrevs 1–4, och nu har vi ytterligare en avgörande match i morgon! Slutspelet fortsätter alltså.
Hemma från Vasa var vi strax före klockan tre på morgonen, så i dag har jag sovit till 9.30.
En del av laget stretchar efter matchen.Laget på väg upp mot Vasa efter lunchen i Tei-Tupa i Ikalis.
Vi pausade på samma ställe som laget och jag hann få en bild av gänget innan resan fortsatte. Själva åkte vi supporters med en minibuss som vi hade hyrt.
I den här hallen spelade vi.Här är vår brandsirén som jag skötte den här gången och vevade hejvilt på den varje gång vi gjorde mål.
Kanske jag har visat den här skylten förr, i så fall sviker minnet.
Men det får vara favorit i repris då.
Här serveras delikata torsdagsluncher, annars är platsen en beställningsrestaurang. Byggnaden härstammar från 1600-talet.
… med hela 4–9, motståndarna SB Vaasa var bättre på mycket i kväll!
Den andra slutspelsmatchen är i morgon söndag i Vasa.
Så det är klart att vi är några som åker dit och hejar. Nu behöver laget oss verkligen!
Vinner vi matchen i morgon har vi ytterligare en match i Lovisa på tisdag. Förlorar vi börjar vårt sommarlov…
Man kan ju fråga sig vad SB Vaasas spelare i svart kollar på egentligen? 😀
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 