I Finland har vi våra krigsminnen från 1930- och 1940-talet. Jag tycker det är viktigt att vi värnar om dem, aldrig glömmer vår historia.

Soligt, varmt och vackert var det på nya kyrkogården vid de stupades minnesmärke. Det är så rofyllt, och ska så vara, på begravningsplatser.

Jag stannade en stund vid min morfars sten vid denna hjältegrav. Tackar honom alltid för Finlands frihet. Han föddes 1903 och stupade 1940. Så jag fick aldrig träffa honom.

Ju äldre jag blir desto mer tänker jag på hur det hade kunnat vara om morfar inte hade stupat. När jag föddes hade han varit 59 år. I den bästa av alla världar hade jag kunnat få över tjugo år tillsammans med honom. Nu blev det inte så, men min mormor hade jag kvar länge, hon blev över nittio år gammal. Farfar fick jag också leva med tills jag var åtta år gammal. Min farmor dog innan jag föddes.

Det blev en skön cykeltur på sex kilometer och en stund med goda vänner vid deras stuga, en icke planerad träff. Men de spontana träffarna blir ju ofta de bästa 🙂