I personliga Cafe Atos i grannstaden Borgå finns en toalett en trappa upp. Där finns också ett skötrum som hade avgränsats med textilier och jag tycker det så ganska trevligt ut med blommor till vänster och Borgåmotiv rakt fram.
Inga extraordinära bilder från Lovisaveckans marknad, men på lunchpausen var jag där och köpte plättar med mig hem, tunna pannkakor i Sverige kallade.
Jag köpte också en liten marknadskringla som jag delade med mamma.
Lokala råvaror från Liljendal.
Massor av kläder fanns till salu, både sånt som passar i sommarvärmen som hänger kvar, och höstplagg.
Korgar är ofta hantverk. En del gjorda av personer med nedsatt syn, andra tillverkade på annat sätt.
Och vad annat än plättar och kringla köpte jag? Jo, nu ska här städas 🤣
Ett nytt munstycke till dammsugaren, bättre än en liten borste då det gäller att suga bort damm och hår till exempel från textilier och madrasser.
Jag är glad för att marknadstraditionen lever i vår stad. Undrar ändå ibland hur många personer som handlar där. För om ingen köper något av dem som reser runt, då kommer de ju inte tillbaka till Lovisa.
Sedan är det en annan sak att vi har levande torghandel nästan året om. Blommor, grönsaker, rotsaker, fisk och mycket annat kan köpas på torget i Lovisa.
Ståtliga träd i före detta mässområdets park, Kronoparken som är en juvel i sig.
Det blir en del förhandsinställda inlägg nu. Har ofta så pass mycket jobb från måndag till onsdag att jag inte hinner med så mycket annat.
Kalendern för den här veckan ser rätt späckad ut, det är Lovisaveckan och Lovisas namnsdag på fredag. Jag ska ha ett loppis med en kompis. Evenemanget Lovisa Historiska Hus firas lördag-söndag.
Jag läser många av mina vänners bloggar men hinner inte alltid kommentera hos alla. Kramar till er i alla fall!
Glad måndag med ett av sommarens blomsterminnen. En liten plantering som hängde i ett slags ampelsystem där det fanns plats för flera krukor. Vid Krogarvägens loppis i Liljendal, en het sommardag med åska i luften i juli. Så många minnen som kan skapas varje dag ❤
Ta vara också på den här dagen, denna unika måndag!
Att det är ett lugnt hus med trevliga grannar. Att huset ligger centralt i Lovisa, att det har hiss och att jag har balkong. Jag tycker om mycket i bostaden. Färgerna och mönstren på tapeterna, grått och svart, ni vet min stil 🙂
Jag tycker också om olika glasföremål. Ibland sätter jag sticklingar i dem.
Sedan älskar jag hela lilla Lovisa i sig. Här föddes här, här har jag vuxit upp, här ska jag dö. Vyerna kan jag vidga så länge jag orkar och har råd att resa, annars reser jag via datorn.
Dagens fråga i Orsakullans bloggutmaning är ”Neptunus, vad vet du om denna planet”. Mitt svar: Inte mycket. Jag måste googla.
Och lärde mig åter nåt nytt 🙂
”Neptunus är den åttonde planeten från solen. Neptunus är en så kallad gasjätte, och har fått sitt namn efter havsguden Neptunus i romersk mytologi. Den 24 augusti 2006, då den Internationella astronomiska unionen beslutade att Pluto inte längre var en planet, blev Neptunus den yttersta planeten i solsystemet.”
En vecka har åter gått och vi skyltar tillsammans med bloggkompisen BP.
En gatunamnsskylt från Ystad, som jag besökte i maj. Trevligt med de här kvartersnamnen.
Och så en skylt från Skeppsbron i Lovisa en sen julikväll.
Nåja, i dag blev turen äntligen av. Mamma fick gå över gångbron, Kronobron. Det var som ni ser en disig, lätt dimmig dag och lite duggregn från och till. Men det blåste inte, så promenaden över den 350 meter långa bron gick bra. Vi hade kommit med bil till parkeringsplatsen vid det flytande huset.
Där finns det här konstverket, som jag visat bilder på förr. Lovisadropparna. Mamma tyckte att dom var lite konstiga. En står ju upp och ner 😄 Ja, det där är väl det man kallar modern konst, sade jag.
Därifrån kom vi med vår Puck ut genom vassen, säger mamma och pekar. Puck var en träbåt med inombordsmotor. Vi hade båten förtöjd vid åns mynning. På den tiden fick båtar förtöjas där. Nu har vassen vuxit mycket och brett ut sig, men det här var något mamma ville se. Hur där såg ut i dag, mer än 50 år sedan jag och min syster var barn.
Under tiden som vi gick över bron körde min syster bilen till andra stranden och mötte upp oss där. En tur som vår snart 90 år gamla mamma var mycket nöjd med.
Recension av boken ”Skuggor av svek”
Den fiktive nyhetschefen Adrian Debutsky är odräglig enligt somliga, ljuvlig enligt andra. Dessutom är han bisexuell.
– Kärleken har många ansikten, kommenterar Debutskys skapare, Carita Liljendahl.
Journalisten och författaren Carita Liljendahl skulle gärna vara man, åtminstone för en dag.
– Det är mycket som är enklare för män. Jag gillar den råa, brittiska James Bond-humorn men upplever att om jag som kvinna kör samma småfräcka stil kastar folk långa blickar. De reagerar annorlunda än på män som säger samma sak.
När Carita Liljendahl skulle skapa en huvudkaraktär för sina romaner fick denne alltså bli en man.
– Via Adrian får jag tänka som en man och bli arg som en man. Jag är inte den som får utbrott i verkligheten men tack vare mina karaktärer får jag det åtminstone i fiktionen.
I höst kom den tredje romanen, Skuggor av svek, om Adrian Debutsky, nyhetschef på Helsingfors Dagblad.
Redan under arbetet med den första boken insåg Liljendahl att hennes huvudperson måste vara journalist eftersom det är den bransch hon behärskar bäst.
Enklast var också att placera Adrian Debutsky långt från Carita Liljendahls egna trakter.
– Det hade inte gått att ha honom som chef på Borgåbladet eller Östra Nyland, inte ens om jag hade döpt tidningen till något annat. Kretsarna är så små här så det fick bli en Helsingforstidning i stället.
Böghatare var temat i bok nummer två – Uppdrag utrotning. Då introducerades även en ny karaktär – den homosexuelle journalisten Lucas Ericson som förälskade sig i Adrian Debutsky. Till sin förvåning drogs också Adrian till Lucas. Attraktionen håller i sig i den nya romanen fastän Adrian odlar kärleken till sin nya flickvän.
– Jag vet inte om Adrian är bisexuell men exhibitionist är han garanterat. Framför allt är han en sökare som funderar mycket på vad och vem han egentligen är, säger Liljendahl.
Adrian Debutsky har ett aktivt sexualliv och i motsats till många andra författare är Carita Liljendahl inte pryd i sina beskrivningar av sex.
– Att skriva om sex är inte svårt, tycker hon.
– Jag hör till de läsare som inte tycker om böcker med vaga antydningar om det som händer i sängkammaren. När det gäller beskrivningarna av homosex har jag funderat på ifall det finns läsare som blir rädda. De kommentarer jag får är enbart positiva.
– Min utgångspunkt är att ju att alla är lika mycket värda, oberoende av om de är homo- eller heterosexuella.
Hur Adrians fortsatta liv ska se ut är ännu oklart. Liljendahl skissar på nästa bok och vill inte uttala sig om huruvida Lucas eller Adrian visar sig vara hivpositiv.
– Nästa bok skall, som de tidigare, vara relationsromaner med ett visst mått av spänning. Intrigen brukar ge sig själv och karaktärerna lever sina liv. Ibland undrar jag om det är jag eller Adrian som bestämmer.
Annika Hällsten
Hufvudstadsbladet 3.12.2012
……………………………………………………………………………..
Eftersom min webbplats debutsky.fi, där det finns mycket material om mina böcker, läggs ner då webmastern för den slutar jobba, har jag beslutat flytta över en del av materialet till min WordPress-blogg. Det kommer att ta tid innan allt här gjort, men bitvis flyttas allt hit 🙂
Carita Liljendahl, 19.8.2023
Temat hos Elisamatilda den här veckan är ordet FANTASI.
En viss fantasi behövs för att tillreda vackra smakbitar i Smaku Lovisa, som jag skrev om redan igår. Igår smakade vi också på Locales Eero Laaksos biff och portionen var större än många andra Smaku-rätter. Ändå var den inte så stor som den kanske ser ut på bilden, eftersom tallriken inte är en stor mattallrik. Biffen är en tredjedel av den som finns på den vanliga huvudrätten i restaurangens meny.
Lövbiff, rostad nypotatis, inlagda sommarens lökar. Örtsmör. Bild också längst ner på sidan här.
Så mycket fantasi har inte behövts just för denna rätt, men i Smaku Lovisa finns många riktigt vackra rätter där också fantasin fått spelrum. Den här lövbiffen och speciellt löken var ändå väldigt delikata.
Och så till Elisamatildas frågor och mina svar.
Finns det någon fiktiv värld du gärna hade besökt?
– Den vardag som mina romaners huvudperson, Adrian Debutsky, lever i.
Är du bra på att komma på idéer?
– Det tycker jag absolut. Jag måste idea varje vecka för att kunna ge tips åt medarbetarna då det gäller innehållet i Nya Östis, vad ska vi skriva om?
Är du en drömmare eller realist?
– En drömmare och en evig optimist, som ändå har fötterna på jorden som en realist då det krävs.
Vad fantiserar du om?
– Att kunna bo i en liten enkel stuga, eller i en husbil eller husvagn.
Om du fick önska, vad skulle finnas i världen som saknas idag?
– Fred. Inte ett enda krig i ett enda land. Mera empati och kärlek och tolerans.
Smaku Lovisa – en dryg vecka då vi i Lovisa kan köpa små smakprov av restaurangernas utbud.
Smak, det vet alla som kan svenska vad det betyder. På finska är det MAKU.
Sedan kan vi säga att vi smakar oss fram, ”smakuillaan” är inte ett verb som finns på riktigt i finskan men det kan användas då vi säger att vi går ut för att smaka på något. ”Maistellaan” säger man också på finska.
Ordkombinationen är hur som helst kul. Igår testade vi Fiskare Henrikssons och Bistro Kronan & Piano Bars umamilax på canapé och Lavendel pannacotta med vitchoklad crumble.
I dag är det kanske en annan restaurangs Smaku-bidrag som gäller.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 