Börje Bertel Ernfrid Lindblom, i dag skulle du, min pappa, ha fyllt 100 år. Det är få förunnat att få leva så länge, så du kanske inte hade blivit 100 år ändå.
För tidigt lämnade du oss då du var bara femtiofyra år gammal. Jag skulle fylla sexton den våren.
Det är många frågor vi aldrig fått svar på. Var du sjuk på något sätt, varför ville du inte fortsätta leva? Jag har för länge sedan accepterat att det finns många frågor som aldrig får svar, angående ditt beslut men även angående mycket annat i livet. Men sorgen och saknaden finns alltid där. Sorgen ändrar skepnad med tiden, men saknad är du kära pappa, alla dagar sedan den nionde april 1978.
Lovisadagen firar vi den 25 augusti. Vår mamma, din hustru som fyllde 90 nu i somras, sätter alltid ut Finlands flagga vid sin trappa den dagen. I dag blev det blommor vid ditt foto på ett bord hemma hos henne och du fick tre buketter till graven. En av din hustru och en av dina två döttrar.
Tagetesen och murgrönan som vi hade planterat tidigare i våras stod sig fortfarande fina. Några violer från fjolåret hade också stuckit sig upp ❤
Grattis på 100-årsdagen i dag den 25 augusti 2024! Alltid älskad, alltid saknad ❤
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
❤️Kram💔❤️
Tack för kramen ❤ !
Det är säkert svårt att leva med alla dessa frågor men bra att du kunde acceptera det med tiden.
Min pappa var 72 år när han lämnade oss och jag var 22 år då. Han hade fyllt 123 i år. Extra kram 🤗
Din pappa var då 50 år när du kom till världen? Jag är inte bra på matematik :-D…
Ja, det är lite lättare att leva då man respekterar och accepterar, eller försöker göra det.
Kram också till dig!
Ja, min pappa var 50 år och min mamma 25 år när jag föddes. Otroligt men sant 😂
Kärleken ser inte till ålder och siffror ❤
Fint!
Jag hoppas att pappa ser blommorna ❤
Så fint skrivet om din pappa. Gissar han läste detta inlägg och blev varm om hjärtat. 😊
Jag önskar att det är så. Att han vet att han var älskad och att vi saknat honom över fyrtio år ❤
Det var en ledsam berättelse om din far. Fint att du hade koll på 100-årsdagen även om han själv bara levde hälften så länge…
Varm kram
Ja, det är ju nog ett livslångt trauma för dem som blir kvar med alla frågor.
Men att skuldbelägga sig själv är inte bra i längden, i början kan ju frågorna komma – kunde vi ha gjort nåt, hjälpt honom?
Men sällan vet anhöriga att någon mår dåligt och den som inte vill leva ser nog till att lyckas med sina planer.
Sorgligt och tragiskt.