… som satt i en tandläkarstol i slutet av 1960-talet. Hon minns den barska läkaren som ungefär inte sa annat än ”håll käften öppen” och bad mig då och då spotta i en skål som fanns intill stolen.
Av hänsyn till mina läsare går jag inte in på andra detaljer, men någon proffsighet eller empati var det inte frågan om där och då i folkskolans källare.
Jag tror att vi är väldigt många, födda före, under och efter 1960-talet som fick vår tandläkarskräck grundlagd under barndomsåren.
Lyckligtvis har det skett framsteg inom branschen, både vad gäller teknisk utrustning och bemötande av kunderna.
I dag har den lilla flickan blivit 63 år gammal.
Genom årtiondena hade hon gjort några besök hos olika tandläkare.
Då hon var kring 25-30 år sade en av dem, ”du borde ha kommit hit för länge sedan”. Som om hon inte hade vetat det själv.
Den unga damen beslöt sig för att aldrig mer gå till en tandläkare.
Sedan kom det förstås en dag då behovet av hjälp blev akut. I sällskap av en god vän tog hon sig till den kommunala vården och fick bra hjälp. Där fanns empatiska tandläkare och skötare som hade gått i ”den nya skolan”.
Men så kom corona-pandemin. Endast de klienter som hade skriande akut behov fick vård, alla andra skulle vänta och till den gruppen hörde ”den lilla flickan”. Hennes tandläkarskräck återvände.
Självklart gick det inte så väl att tänderna skötte sig själva.
En bit lossnade från en tand och det som återstod var en vass pigg som irriterade helt infernaliskt. Tanden värkte aldrig men det blev svårt att äta, dricka, prata och sova.
Kön till den kommunala vården var lång, upp till sex månader.
”Den lilla flickan” samlade mod, skrev ett mejl till företaget SuperSuu och berättade om sin bakgrund.
En knapp timme senare ringde företagets ägare och han lyckades övertyga ”den lilla flickan” om att hon kan lita på att hon blir väl bemött hos hans läkare och skötare.
Och för att göra en lång historia kort. Hon har aldrig känt sig bättre omhändertagen än igår.
”Här ska inget göra ont och vill du att jag säger vad jag gör så säger jag det, men vill du att jag är tyst så är jag det” var i stort sett budskapet av tandläkaren.
Sköterskan såg i sin tur till att den lilla flickan andades lugnt och höll sin hand på hennes axel. Med lugn röst sade hon ”slappna av, kom ihåg att andas”.
Jag hade väl aldrig trott att jag skulle ligga där och skratta i tandläkarstolen.
Så var det alltså med den tandläkarskräcken. Den försvann i ett nafs.
Nu är jag inte längre rädd när jag nästa gång ska till kliniken.
”Du är inte den enda som är rädd för tandläkaren” fick jag höra. ”Vem vill nu gå till en tandläkare eller munhygienist?”.
”Jag vill”, försökte jag hojta. ”Jag är inte längre rädd för tandläkaren”.
Men det var inte så lätt att hojta entusiastiskt med stoppning i munnen och halva ansiktet och käken bedövade.
Kanske budskapet ändå gick fram. ”Hit kommer jag så gärna igen!”
Det blev ett långt inlägg, men jag tror att många känner som jag. Rädslorna bottnar i att vi inte vet vad som ska komma att hända när vi lägger oss i tandläkarstolen, eller i stolen hos gynekologen eller hos andra läkare.
Därför det är oerhört viktigt att få ett empatiskt och lugnt bemötande. Med förklaringar om du vill höra dem. Eller med tysta vårdare om du hellre har det så.
Mitt varmaste tack går till E och H på SuperSuu ❤
Även en stor kram till vännen E-L som följde mig till mottagningen och såg till att jag kom in genom dörren.
Nu har jag åter sinnesro 🙏 och livsglädjen har återvänt.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
😊👏🏻👏🏻
Tack för applåderna 🙂
Känner igen mig där i tandläkarstolen under 60-talet. Jag blev nog också en typ av försöksperson när barn på 60-talet skulle börja ha tandställning. En barsk kvinna kom till tandläkaren och valde ut barn som skulle ha tandställning, från vår lilla skola tror jag det bara var jag. Sedan följde något år där jag och min mor skulle åka buss in till stan där den barska kvinnan på tandregleringsmottagningen monterade en fast tandställning i underkäken och en lös i överkäken. Ena gången var det bra, tänderna flyttade sig som det var tänkt (enl kvinnan), nästa gång behövdes mer tid och så fortsatte det under något år efter varje besök. Till slut sa min mor att så här kan vi inte hålla på, var snäll och montera bort tandställningen! Till saken hör att inte någon ansåg att jag hade några konstigt utväxta tänder utan helt normala för en 9-10-årig kille. Men det var i en tid då man inte ville ifrågasätta, trots att man inte förstod varför det behövdes tandställning. De skulle väl bara ha ihop ett antal barn i Sverige som skulle testas på detta med tandställningar.
Usch ja… vi är många som blev utsatta för olika försök och behandlades av läkare som inte kunde stava till ordet empati…
Jag skulle också ha något slag av tandställning, en del var av plast och skulle sitta nattetid i munnen. Men den var obehaglig, jag dreglade osv.
Nej fy, säger jag. Tacksam för att utvecklingen gått framåt.
Precis som du skriver, vi är så många som har tandläkarskräck. Men dagens tandläkare jobbar på ett helt annat sätt – de vill ju att vi kommer så att de kan tjäna pengar på oss. Nä, jag skämtar, min tandläkare säger det räcker med 1,5-2år mellan gångerna jag går dit för vanlig kontroll, dvs röntgen, lite tandsten och flourlack. Skönt att du du nu också kommit över tröskeln! Bra och modigt gjort. Ha nu en fin onsdag!
Ja, sedan när man fått allt skött räcker det vanligtvis med besök en gång om året eller kanske inte ens så ofta.
Igår kände jag mig inte alls modig, jag var torr i munnen och hade svårt att andas. Men då en väninna hjälpte mig in (hon kunde sedan gå innan behandlingen var klar), gick det slutligen bra.
”Det går nog bra” får vi ju ofta höra, och så är det – oftast går det bra. Men bara orden hjälper inte, det behövs något mer konkret som att någon ringer och beställer tiden och/eller kommer med dig till första besöket.
Tack för responsen!