Den som inte har tandläkarskräck…

… kan troligen inte förstå vad en sådan handlar om. Att jag slutligen kom iväg den där gången i slutet av juli kan jag tacka en väninna för. Hon har också lidit av samma problem och hon följde med mig första gången och även i dag.

Jag fick genast förtroende för tandläkaren jag gick till då i juli. Men ve och fasa! Hon gick i pension då jag hade besökt henne bara två gånger. Stod således i dag inför samma skräck som i juli. Hur blir jag bemött? Vilka ingrepp väntar? Kommer jag att svimma för första gången i mitt liv?

Fick en liten tub med tandkräm, råkar vara samma som jag använder 🙂

Det var inte roligt att ligga där i stolen långt över en halvtimme. Jag har häftiga kräkreflexer, så direkt som en bit tandsten eller nåt annat åker ner i svalget på den liggande patienten kan ni föreställa er vad som nästan händer. Teamet som vårdade mig insåg att jag inte ska ligga i stolen.

För att göra en lång historia kort så säger jag bara att det gick bra, trots allt. Den unga kvinnliga tandläkaren var bra, sköterskan likaså.

Flera nya ingrepp väntar dock. Men jag vill få allting skött även om det så ska kräva ett år.

Tandläkarskräcken härstammar från min barndom, minnen som är över 45 år gamla har inte bleknat. Också som vuxen har jag blivit otrevligt bemött. Då slutar man kan gå till tandläkaren, och det är ju inte bra…

I dag har ruljansen som hör ihop med postens strejk fortsatt. Nya Östis är kär för väldigt många. Jag och många medarbetare fick massor av telefonsamtal och meddelanden då våra extra gratisexemplar tog slut. Vi har gjort så gott vi kunnat för att lappa där Posten inte gör sitt jobb, samtidigt som vi förstår att de anställda strejkar då deras löner kanske pressas ner 😦

Så här långt har jag kommit med pusslet. Ska fortsätta med det nu ikväll.

Monstret var inget monster

Det var ju… hmmm… bara ett moln 🙂
Och tandläkaren var inget monster. Hon skrattade och skämtade. Då jag sa att jag kanske svimmar, att jag behöver terapeut och att vi kanske borde kalla in en läkare för säkerhets skull eftersom jag kan få hjärtfel…

Vi skojade också om att tandläkaren kanske skulle svimma, och då skulle JAG få kalla på hjälp. Sådan ska en tandläkare vara!

Hon eller han ska inte stöna och sucka och säga att du borde ha kommit för länge sedan hit, dina tänder är förfärliga! Tandläkaren ska bara göra sitt jobb och jag ska betala.

Jag fattade nog inte mycket av allt hon rabblade upp och som en sköterska bokförde, men facit var – bara ett hål. Däremot har jag diverse andra problem som ska åtgärdas under hösten.

Nu har jag också varit på tandröntgen. Det var lite scifi-feeling över det hela.

Tackar min vän Pia för stödet och för att hon kom med mig den här första gången på många år hos en tandläkare. Det här är ett problem jag inte vågat tala om med någon annan, eller egentligen har jag antytt att jag har tandläkarskräck, men ingen verkar ha förstått hur rädd jag var…

Bara någon som upplevt samma skräck kan förstå. Och hjälpa en att komma över den första hemska, höga tröskeln.

 

Vill ta kål på tysthetskulturen

Läste gamla inlägg häromdagen och insåg att jag var mycket personlig, och även modig, 2014–2015.
Dumdristig kanske mina motståndare vill säga, men själv hävdar jag att det handlar om mod då man öppnar sig och skriver om sådant som andra också går eller har gått igenom men helst håller tyst om – för att det helt enkelt hör till vår kultur att bita ihop och visa att vi klarar oss ensamma / själva.

Tysthetskulturen frodas tyvärr fortfarande i många sammanhang.

Efter skilsmässan behövde jag skriva av mig, dela med mig – och även om jag fick mycket skit för det var det nog det enorma stödet som vann ändå. Jag insåg att jag inte var ensam, och att det fanns många som förstod hur stor sorg det var för mig då för fem år sedan att bli övergiven.

Nu har mycket vatten passerat under alla broar. Mitt liv har gått vidare. Jag har fått nya vänner, och jag har sett vilka av de ”gamla” som fortsatte stå vid min sida och som alltid trodde på mig och stöttade i alla väder.

Ibland undrar jag vart det personliga på min blogg tog vägen. Alla djupa tankar. Eller är det bara så att behovet av att dela allt med ”alla” försvann? Och varför hände det?

För jag har fortfarande rädslor och allt möjligt som jag kämpar med i livet. Sådant som jag borde skriva om för att jag vet att många andra har samma problem. Det gäller allt från lindriga panikångestattacker till tandläkarskräck.

Jag har börjat ta itu med saker. För att jag vet att inga problem försvinner om man sopar dem under mattan eller låtsas att de inte finns genom att inte prata om dem.

Så det kan nog bli en del djupare saker här igen, då och då. Allt är ju inte välpolerad yta och fasader i livet.