Vill ta kål på tysthetskulturen

Läste gamla inlägg häromdagen och insåg att jag var mycket personlig, och även modig, 2014–2015.
Dumdristig kanske mina motståndare vill säga, men själv hävdar jag att det handlar om mod då man öppnar sig och skriver om sådant som andra också går eller har gått igenom men helst håller tyst om – för att det helt enkelt hör till vår kultur att bita ihop och visa att vi klarar oss ensamma / själva.

Tysthetskulturen frodas tyvärr fortfarande i många sammanhang.

Efter skilsmässan behövde jag skriva av mig, dela med mig – och även om jag fick mycket skit för det var det nog det enorma stödet som vann ändå. Jag insåg att jag inte var ensam, och att det fanns många som förstod hur stor sorg det var för mig då för fem år sedan att bli övergiven.

Nu har mycket vatten passerat under alla broar. Mitt liv har gått vidare. Jag har fått nya vänner, och jag har sett vilka av de ”gamla” som fortsatte stå vid min sida och som alltid trodde på mig och stöttade i alla väder.

Ibland undrar jag vart det personliga på min blogg tog vägen. Alla djupa tankar. Eller är det bara så att behovet av att dela allt med ”alla” försvann? Och varför hände det?

För jag har fortfarande rädslor och allt möjligt som jag kämpar med i livet. Sådant som jag borde skriva om för att jag vet att många andra har samma problem. Det gäller allt från lindriga panikångestattacker till tandläkarskräck.

Jag har börjat ta itu med saker. För att jag vet att inga problem försvinner om man sopar dem under mattan eller låtsas att de inte finns genom att inte prata om dem.

Så det kan nog bli en del djupare saker här igen, då och då. Allt är ju inte välpolerad yta och fasader i livet.

 

21 reaktioner på ”Vill ta kål på tysthetskulturen

  1. Du har lite rätt där, att det personliga i din blogg försvann och ersattes av bilder på olika ting. Fina bilder men människan är lixom inte där längre. Det är mycket av vad du gör vilket är intressant det med men så mycket mindre om vem du är.

    1. Jag hoppas att det personliga kan komma tillbaka igen.
      Vi vet ju av erfarenhet att läsarna lockas mer till sorg, sjukdom och elände.
      Men jag är inte ute efter klick fastän jag följer statistiken. Jag har ett jämnt antal av läsare, mellan 150 och 400 per dag.
      På något sätt återspeglar nog bloggen ändå min vardag – för den innehåller massor av redaktionellt jobb i dag – och av textredigering får man inga sprittande inlägg 😀

      1. Jag tror oxå att den mer speglar din vardag idag än dina tankar för 5 år sedan vilket är bra. Ibland behöver man skriva av sig och andra gånger mer dela vardagen.

      2. Jo, jag tror att du har rätt – det är inte så att jag inte vågar skriva vissa saker, men jobbet har blivit en stor del av min vardag – det händer inte så mycket annat. Jag umgås mycket med mina vänner, men allt vad vi säger och gör vill jag inte ventilera i bloggen.

  2. Ja, jag har märkt att du har blivit mer opersonligt. Bara lite jobb och allt runt om det men inte mycket mer. Jag säger inte dock att jag inte förstår varför. Och som du skrev så har du kanske mindre behov att skriva av dig.
    Kram!

    1. Jag började fundera på det själv – och antar att det beror på att så mycket kretsar kring mitt jobb i dag att det inte finns mycket personligt att ventilera. Jag har kanske på det sättet blivit en trist människa 😀

      1. Inte trist men vanlig. Det händer egentligen inte så mycket i ens liv, förutom när det händer. Giftermål, skilsmässa, barn och olyckor. mellan det så jobbar man, åker på semester och sover.
        Kram!

  3. Jag har inte följt dej så länge så jag har inte märkt någon skillnad. Dina inlägg om personliga tankar har hjälpt mej en del. Försökte vara lite öppnare med mina problem men fick bara skit så nu har jag slutat.
    Många kramar från oss

    1. Ja, det är ju så att ger man sig in i leken får man tåla den.
      Att dela öppet har fördelar och nackdelar, mest fick jag nog stöd ändå.
      Av nån anledning blev behovet sedan mindre, då styrkan återvände och den största sorgen lade sig för att slutligen försvinna.
      Men det kommer nya bekymmer i ens liv… allt går tyvärr inte att dela… då det berör andra människor.
      Att skriva bara om sig själv är ju en annan sak.
      Kramar till er!

  4. Det första som slår mig är att det gått 5 år… inte klokt….
    Det andra är att det självklart var MOD som gjorde att du skrev- o i viss mån säkert lite terapi. Det är skönt att skriva av sig- o ibland även få lite input på sina känslor- av människor som är helt neutrala o inte vill något elakt. ( de som har den elaka agendn får man försöka förtränga! )

    1. Ja, tänk – jag har varit singel över fem år. Trivs bra med att bo ensam, men saknar ibland en hand att hålla och vuxendiskussioner 🙂
      Du har varit ett stort stöd genom åren, och mest fick jag hjärtlig respons och styrka via bloggvännerna.
      Trollen har hållit sig borta en längre tid, förutom att min blogg i våras anmäldes till Facebook ett par gånger för att jag skrev ”olämpliga inlägg”.
      Inläggen granskades och det fanns inget olämpligt i dem.
      Kul att höra från dig!
      Kramar ❤

Glad för varje liten kommentar – ha en fin dag!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.