En underbar bok och en dag då jag är tacksam

Den här boken ”snubblade” jag över i vår härliga, prisbelönta bokhandel. Under fem års tid kan jag, om jag får leva så länge, kort svara på 365 olika frågor. Jag bara älskar sådana här böcker där jag själv får skriva in mina tankar. Första frågan för den första januari är ”Vad vill du genomföra under året som kommer?” Sedan upprepas samma fråga på samma datum nästa år och framtill 2026.

Andra frågor som här dyker upp är ”Skriv upp en sak du inte kan förmå dig kasta”. ”Är du avvaktande?” ”Vilken veckodag är din favoritdag?” ”Vem skulle du vilja lära dig känna närmare?” osv. osv.

Det är alltid lika roligt att gå in i den här affären. Personalen är kunnig och vänlig, har tid att prata med kunder som så vill. Jag köpte också Marimekko-pärmar till mitt kontor och ett par vykort med Muminmotiv.

Min tacksamhet bottnar i mycket, men just nu är jag mest tacksam för att jag inte på ett dygn fått några symptom av tredje covidsprutan. Två väninnor som tog sprutan igår har blivit sjuka i dag med feber, trötthet och huvudvärk 😦

Ser som vanligt stillsamt ut på vintriga Drottninggatan, men många rör sig med bil och pilar sedan fort in i affärerna. Tämligen lugnt är det nog ändå, vilket jag tror att beror på att en del affärer håller stängt och restaurangerna har åter drabbats av coronarestriktioner 😦 Människor håller sig hemma också för att de antingen är sjuka eller inte vill riskera att smittas av covid-19.

Verkar inte finnas ett slut på problemet med viruset, alla mutationer och varianter. Jag tror att vi har detta problem så länge som de fattigaste länderna i världen inte får vaccin. Det kommer hela tiden nya pandemier. Men vad annat kan man göra än att leva här och nu, ta en dag i taget.

Tankar och ord att minnas

Det är i dag en vecka sedan jag bjöd mina vänner på fest och tackade dem för allt de gjort för mig de senaste fem åren.

Jag har ätit och druckit upp några presenter, men de andra har jag tittat på varje dag. Nu vill jag även här föreviga några texter som fanns på korten jag fick.

Fritt översatt till svenska från låten Taivas ei oo rajana med Mikko Harju.

Du är vacker, du är modig och levande. Den här världen förändras genom handlingar. Jag kan avslöja en hemlighet, himlen utgör inte gränsen. Man måste ge sitt allt om man vill bada i lycka.

På ett annat kort står det så här:

………………………….
Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta, att alltid kunna allt.

Att vara stark är inte att alltid orka skratta, att hoppa högst eller vilja mest.

Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att komma längst eller att alltid lyckas.

Att vara stark är att se livet som det är,
att acceptera dess kraft och del av det,
att falla till botten, slå sig hårt och komma igen.

Att vara stark är att våga hoppas, när ens tro är som svagast.

Att vara stark är att se ett ljus i mörkret,
och alltid kämpa för att nå dit.
……………………………

Jag känner att jag har varit stark då det har behövts.
Jag har fallit och slagit mig hårt, men rest mig upp igen.
Jag har sett ljuset i mörkret och kämpat för att kommat dit.
Jag har accepterat livet som det är.

Vill ta kål på tysthetskulturen

Läste gamla inlägg häromdagen och insåg att jag var mycket personlig, och även modig, 2014–2015.
Dumdristig kanske mina motståndare vill säga, men själv hävdar jag att det handlar om mod då man öppnar sig och skriver om sådant som andra också går eller har gått igenom men helst håller tyst om – för att det helt enkelt hör till vår kultur att bita ihop och visa att vi klarar oss ensamma / själva.

Tysthetskulturen frodas tyvärr fortfarande i många sammanhang.

Efter skilsmässan behövde jag skriva av mig, dela med mig – och även om jag fick mycket skit för det var det nog det enorma stödet som vann ändå. Jag insåg att jag inte var ensam, och att det fanns många som förstod hur stor sorg det var för mig då för fem år sedan att bli övergiven.

Nu har mycket vatten passerat under alla broar. Mitt liv har gått vidare. Jag har fått nya vänner, och jag har sett vilka av de ”gamla” som fortsatte stå vid min sida och som alltid trodde på mig och stöttade i alla väder.

Ibland undrar jag vart det personliga på min blogg tog vägen. Alla djupa tankar. Eller är det bara så att behovet av att dela allt med ”alla” försvann? Och varför hände det?

För jag har fortfarande rädslor och allt möjligt som jag kämpar med i livet. Sådant som jag borde skriva om för att jag vet att många andra har samma problem. Det gäller allt från lindriga panikångestattacker till tandläkarskräck.

Jag har börjat ta itu med saker. För att jag vet att inga problem försvinner om man sopar dem under mattan eller låtsas att de inte finns genom att inte prata om dem.

Så det kan nog bli en del djupare saker här igen, då och då. Allt är ju inte välpolerad yta och fasader i livet.

 

Nyårslöften som jag inte tänker ge

Jag är inte den som avger nyårslöften, men OM jag gör det uttalar jag dem inte högt för andra. Löften som jag inte avger kan jag däremot gärna lista.

Jag tänker inte lova nån att jag går ner i vikt eller att jag börjar leva hälsosammare.

Jag tänker inte sluta röka eftersom jag aldrig börjat, och ett gott vitt vin tänker jag inte avstå från.

Stämningsfullt minne från ett av de öppna julhemmen, Stengård i Pernå.

Om vi bortser från nyårslöften har jag ofta inför ett nytt år allehanda funderingar kring hur jag kan få ett roligare liv.

Vissa funderingar har med mina jobb att göra, hur jag ska tackla alla utmaningar de för med sig.
Andra tankar handlar om min fritid, för sådan vill jag också ha.

Rätt ofta tänker jag numera att jag vill göra saker som jag aldrig gjort förr. Det behöver inte vara något invecklat och stort som kostar en förmögenhet. Idéerna ska inte heller skapa stress för mig, jag behöver inte hinna mycket nytt på en kort tid. Om man återgår till ”gå ner i vikt, motionera mera, ät hälsosamt” och så vidare, så är det ju minsann sådant som skapar stress… eller om inte det, så i alla fall prestationsångest hos tiotusentals människostackare.

Flera tankar om hur mitt liv kan bli ännu mer innehållsrikt och givande har redan blivit anteckningar i ett block. Nu återstår det att se vad som förverkligas och vad som förblir bara tankar och idéer 🙂

Vacker vägg, del 108

Förmiddagen var bråd, telefonen ringde i ett. Men det är ganska normalt under tisdagar och torsdagar, dagarna innan Nya Östis kommer ut.
Material väller in, det kommer artikeltips och frågor av allehanda slag.
Tycker det är positivt, tidningen verkar uppskattas!

På eftermiddagen besökte jag ett av de nya husen som är med i Lovisa Historiska Hus-evenemanget på helgen. Skriver om det till torsdagens tidning.

Hittade en vacker vägg där. Den passar bra in på min sinnesstämning nu, då frid och prioritering värdesätts högt. Mamma ska snart opereras. Hon har varit vid gott mod, men klart att en massa tankar rör sig våra huvuden.

Man kan ändå bara ta en dag i taget och försöka känna tillit. Kirurgerna är duktiga i Finland, så tänker jag.

Allehanda tankar

… dyker upp då man är ensam, eller kanske främst då man har tid att ligga och tänka, det vill säga då man är isolerad och sjuk.

Nu låter ju de där två sista orden dramatiska, men visst är det lite så det känns för en människa som annars är van att vara i farten, ute bland människor.
Det kan vara bra att stanna upp, ta det lite lugnt och vila. Men de där grubblerierna är väl ändå onödiga? Mitt i natten, då man absolut inte kan åtgärda nåt 😀

Den här bilden tog jag den 15 april, men den kunde likaväl ha varit tagen nu på hösten.

Jag bor ju helst ensam, men delar gärna vardagen med andra, och varför inte med en likasinnad man. Det är roligt att dela tid med andra, att gå ut och äta tillsammans, på innebandymatcher, resa bort för några dagar, kanske se en bra film.

Att dela tankar, allt från rädslor och oro till glädje och hopp, med någon annan – det känns viktigt för mig. Så nu då jag har varit lite mer ensam än vanligt i min förkylning här hemma, då har bloggen visat hur viktig den är. Här får jag hälsningar från när och fjärran, och det bästa med bloggarna är ju att vi läser och kommenterar precis då vi själva har tid. Ingen som pockar på uppmärksamhet eller blir sur om svar inte kommer genast.

Heja bloggarna och tack alla vänner ❤

Det behövdes en Borgåbo…

… för att jag skulle återse den här fina platsen. Vårdö sund i Valkom. Där åkte vi ofta med familjens träbåt Puck då jag var liten 🙂

Vårdö i Valkom och det vackra smala sundet glider man in i om man tar sig ut från bilden längst bort till höger.
Vårdö i Valkom och det vackra smala sundet glider man in i om man tar sig ut från bilden längst bort till höger.

Mysigt med fiske.
Mysigt med fiske.

Såg så mysigt ut då mannen satt och fiskade och killen tittade på. Tog bilen i smyg genom bilfönstret men precis då jag knäppte vände sig killen om 🙂

Kvällssol i Kapellparkens träd på Drottninggatan.
Kvällssol i Kapellparkens träd på Drottninggatan.

Blev en trevlig dag med lunch på Skeppsbroområdet med en god vän. Solen sken och båttävlingarna på viken hade rätt bra vindar.
Efter lite sightseeing på stan och i Valkom träffade jag ytterligare några vänner och slutligen var det skönt att promenera hem vid 21-tiden och sortera alla tankar som snurrade i huvet.

Livet är här och nu

Plötsligt brann två lågor intill varandra då ljuset nästan hade brunnit ut.
Plötsligt brann två lågor intill varandra då ljuset nästan hade brunnit ut.

Igår fick jag ett dödsbud. En av mina tre morbröder hade gått bort. Han blev 85 år. Hans två bröder har somnat in redan för många år sedan.

Så som alltid då någon dör väcks många tankar. Dels sådana som berör praktiska arrangemang, för det finns massor att tänka på och som ska göras de närmaste dagarna och veckorna. Dels började jag tänka på hur fint det kändes att morbror var hos oss med en del av övriga släkten på jul.

Jag tänker också att han har det bra där han nu är. Han har åter fått träffa sin mor, sin far, sina bröder och många andra nära och kära. Den synen har jag på döden.
Läste också flera gånger ett brev jag hade fått av morbror. Han berättade om en dröm han hade haft om sin far, min morfar, som dog i kriget mot Ryssland och vars kropp aldrig återfanns.

Döden hör livet till. Och livet, det är här och nu.
Igår, innan jag visste att morbror var död, gjorde jag en intervju med en innebandyprofil. Alla möten med olika människor jag har fördelen att ta del av i jobbet är en del av det underbara nuet.

Ikväll ska jag ut och äta med en väninna och sedan ska vi på pubkväll där Elias Hämäläinen uppträder. Om honom skrev jag så här i oktober.

Så bästa vänner. Lev här och nu, den här dagen kommer aldrig tillbaka. Ta ansvar för allt det du säger och gör, försök vara snäll mot alla, också mot dig själv. Kram!