… dyker upp då man är ensam, eller kanske främst då man har tid att ligga och tänka, det vill säga då man är isolerad och sjuk.
Nu låter ju de där två sista orden dramatiska, men visst är det lite så det känns för en människa som annars är van att vara i farten, ute bland människor.
Det kan vara bra att stanna upp, ta det lite lugnt och vila. Men de där grubblerierna är väl ändå onödiga? Mitt i natten, då man absolut inte kan åtgärda nåt 😀
Jag bor ju helst ensam, men delar gärna vardagen med andra, och varför inte med en likasinnad man. Det är roligt att dela tid med andra, att gå ut och äta tillsammans, på innebandymatcher, resa bort för några dagar, kanske se en bra film.
Att dela tankar, allt från rädslor och oro till glädje och hopp, med någon annan – det känns viktigt för mig. Så nu då jag har varit lite mer ensam än vanligt i min förkylning här hemma, då har bloggen visat hur viktig den är. Här får jag hälsningar från när och fjärran, och det bästa med bloggarna är ju att vi läser och kommenterar precis då vi själva har tid. Ingen som pockar på uppmärksamhet eller blir sur om svar inte kommer genast.
Heja bloggarna och tack alla vänner ❤
