Det var skojigt att skriva statusuppdateringen ”På väg till en pub i Kotka” på Facebook då klockan bara var halv tolv på dagen. Fick en massa roliga kommentarer, och kanske någon på allvar tänkte att nu har den där Carita nog dekat ner sig totalt 🙂
Men jag var på jobb. En Lovisakonstnär ställer ut i Pub Albert på Kotkankatu och jag skriver om den till Nya Östis.
Så säger meteorologen, att vi ska få snö endera dan. Bortåt tio centimeter.
I morse var det minus tre grader och trädens grenar var frostbitna.
Den här bilden tog jag i lördags i Björneborg. Jag tyckte det var lite roligt att ungefär samtidigt se en nästan likadan bild hos Nicki 007.
Ja, och så lottade jag ut Muminbokmärket. Jag har meddelat Jeanette att hon vann – grattis! Och tack till alla som deltog!
Rocklegenden från bandet Hurriganes har kommit ut med en bok. En journalistkollega intervjuade honom nyss med anledning av detta. I sammanhanget bad han om att få en signerad bok till mig.
Jag har själv träffat Remu Aaltonen två gånger. En gång hemma hos honom i Vik i Helsingfors och en annan gång på Kapellet i Lovisa. Bägge gånger i intervjuernas tecken.
Så då min journalistkollega sa att han tror att jag är nämnd i Remus bok blev jag ganska nyfiken. Hur kommer det sig att han minns just mig?
Remu hade sagt att han kom ihåg den där kvinnan som han hade burit på sin rygg upp för en brant trätrappa.
Men nu visade det sig att han tydligen burit många kvinnor upp för branta trätrappor 😀 Och kvinnan han skrev om var INTE jag. I och för sig var hon blond. Men det var enda beskrivningen som stämde in på mig. Resten handlade om en tämligen intim situation. Och en sådan har jag inte varit med om med rocklegenden.
Men det var kul att få boken ändå. Signerad med hjärta och allt.
När han skrev ”Caritalle ❤ Remu” tänkte han förmodligen på den där heta träffen som inte var jag – men so what? 😀
När jag steg in i supporterbussen i går frågade några hur det är med knäet. ”Bra” svarade jag, ”men vi får se hur det känns när jag kommer hem”.
Det var ju lite så där skämtsamt sagt, men jag borde ha hållit truten. För mitt under matchen kommer en spelare flygande över sargen vilket leder till att vår supportertrumma slår mot mitt ben. Det gör jäkla ont när metallkanten träffar benet, men jag tänker inte så mycket på det eftersom matchen är jättespännande.
När matchen är slut ser jag att jag har en bula under knäet, stor som en tennisboll! Får låna en ispåse av laget och har den tryckt mot benet på väg hem. Bulan blir mindre och i dag återstår ”bara” ett stort blåmärke.
Skadan antar de rätta färgerna – gult och blått. Heja Tor och heja Sverige 🙂
Det blev ingen supporterbuss till matchen Karhut-Tor i Björneborg. Det är fyra timmars körtid i en riktning och av olika anledningar hade många annat att göra den här lördagen.
Men igår tog en annan supporter kontakt med mig och frågade om jag har lust att hänga med i en minibuss. Så nu åker vi i alla fall.
Heja Tor och hörs i morgon!
Och förresten – passa på att rösta på den bild du gillar bäst i Höstbildstävlingen på Bloglovisa, en sajt jag modererar. Omröstningsrutan borde finnas längst ner, beror lite på hurudan skärm du använder.
… kan man göra mycket med sina bilder.
Jag tycker om att leka med dem rätt mycket där.
Men med den här bilden har jag inte gjort annat än gett den vanliga skärpa jag brukar och LITE förtydligat lövet på bilrutan.
Gillar bilden mycket – tagen inne från en bil, helt spontant, med mobiltelefonens kamera.
… på fotografering i sovrummet.
Men den gamla stolen jag hittade på loppis fick bli nattduksbord.
Fortfarande är det viktigt för mig att sängen inte står fast mot någon vägg. Det finns en liten möjlighet att få ut den ännu mer mitt på golvet bara jag löst ”problemet med hyllorna” som inte visas på bild.
Och så där i övrigt är det NÖ- och KP-dag i dag. Har mycket att läsa i kväll!
Strök över adresserna på tidningarna och tycker att bilden på Nya Östis ser ut som en liten gris 😀
Vad gör man en dag då det mestadels regnar? Dripp dropp och de sista envisa löven ramlar från träden.
Ja, inte suckar jag i alla fall över regn och rusk eller över den allt mer mörkare period vi har framför oss.
I stället är jag glad för en halv ledig dag och ser fram emot Nya Östis alltid lika givande redaktionsmöte.
En stor del av förmiddagen har jag ägnat åt att sortera mitt bildarkiv och bränna bilder på en cd. Otroligt skön känsla då flera hundra bilder kunde raderas från tillfälliga mappar på datorns desktop 🙂
Det är ju knappt jag vågar säga det, i pur rädsla för att det ska knaka till igen…
Men knäet har blivit bättre. Det är i dag knappt två veckor sedan jag skadade det.
Tog cykeln till min mor som bor en dryg kilometers avstånd. Lämnade den där i vinterförvar och promenerade hem. Jag använder ett knästöd men har kunnat börja gå bättre i trapporna också.
Men behöver jag säga att jag är jätteförsiktig fortfarande?
Ön kallas Bornholm. Jag vet inte riktigt varför, jag lärde mig det faktiskt först i år – naturligtvis genom lokaltidningen Nya Östis.
Själv är jag född och uppvuxen i stadsdelen Garnison, men inte har jag tidigare hört någon tala om Bornholm 😀 Man lär sig så länge man lever!
… och till dem hör det här trädet.
Eller kanske det inte alls är ovanligt att löven på just de här träden sitter kvar länge. Riktigt vilda höststormar har vi inte haft och inga hårda köldknäppar heller.
