… överräcka vinsten, en handduk från Marimekko, till Inge.
Men så kommer hon med en fin kasse till mig. Den innehåller ett vackert doftljus och klistermärken som hon råkar veta att jag gillar.
Där stod jag med min bloggvinst i en helt vanlig liten plastkasse till henne…
Ridå!
Men kanske man inte ska fokusera så mycket på sina egna tillkortakommanden. Lunchen var god och vi hade en del intressant att prata om, till exempel bloggar 🙂
Jag ser fram emot att besöka en stor mässa i Tammerfors på söndag. Trädgård, inrikesturism, mat och vin och allt som en samlare kan önska sig.
Och är det något jag vill samla på så är det inte grejer utan intryck, och jag vill ta många nya bilder till bloggen.
Har också alla möjliga andra små saker på gång, och diverse planer för min sex veckor långa semester som börjar den sjätte juni.
Människan behöver något att se fram emot. Efter stunder av misströstan och tårar brukar saker och ting så småningom åter ordna sig. Det gäller bara att lita på att så sker.
Jag vill fortsätta vara öppen, träffa nya människor. Och jag tänker allt oftare på att jag måste följa mitt hjärtas röst, den inre längtan som jag har. Jag måste våga för att vinna.
… och då kan den lägga till lite var som helst. Men den kommer att ha en hemmahamn, som dock är en annan än den här ganska tråkiga Fiskehamnen i Helsingfors. Här ska dessutom inom kort byggas bostäder.
Två män har byggt husbåten. Jag fattar inte att folk klarar av sånt. Eller att människor kan bygga hela bostadshus själva från grund till tak… Nå, jag är bra på nåt annat i stället 🙂
Männen som hade byggt båten sa att de hade jobbat som både husbyggare och båtbyggare. Eftersom de inte kunde bestämma sig om de skulle bygga ett hus eller en båt byggde de både ock 🙂
Totalt har jobbet krävt ungefär ett år, vilket jag tycker är snabbt jobbat.
… var väl vad man kallade sexualupplysningen förr. Och klart man lite förstår varför. Dom är väldigt i farten nu alla humlor och bin andra som insekter som älskar nektar. Dom berusar sig och idkar pollinering hejvilt 🙂
Fulla av vårkänslor är väl dom såsom många människor också just nu.
… men det här betyder ju att våren är här.
Konst och arkitektur i olika former blir det i det här inlägget.
Tror nog det funnits en del delade åsikter om daghemmet och skolan på bilden här under.
Däremot tror jag att väldigt många tycker att Kampens kapell är fint. Utanför brusar storstadslivet med en massa bilar och människor. Men inne i kapellet är det knäpptyst.
… eller som en spillra av sig själv.
Ser man ut så här då?
Storyn bakom fartyget som ligger under vatten är sorglig. Det lär ha varit ett väldigt fint gammalt skepp. Men det hade lite skavanker och hölls flytande på grund av en elektrisk pump som kontinuerligt länsade bort vatten.
Tills Helsingfors stad av någon anledning stängde av elektriciteten på området. Vilket ledde till att det sade blupblupblup… och fartyget sjönk…
Nu lär staden och fartygets ägare tvista om ersättningsfrågan.
Det blev en hel del fotograferat under det knappa dygn jag och en väninna besökte en tredje väninna och hennes man fredag-lördag.
Visar inte alla bilder i dag. På lager har jag vackra väggar, båt- och fartygsvrak, lyftkranar m.m.
Helt underbart att få inviga uteterrassäsongen och överlag vidga vyerna.
Kan ni förstå att det var ganska svårt att hitta till rätt adress då vi skulle ta oss under och förbi den här byggplatsen. Jag ringde värdinnan men på grund av oljudet från bygget var det svårt att höra vad hon sa…
I mitt stilla sinne tänkte jag ”helt kul att se nya omgivningar, men tacka vet jag lilla Lovisa” 😀
De två grå tornen är hisstrummorna till två skyskrapor som ska byggas här. Med Helsingforsmått mätt kan man säga att hus som blir 37 våningar höga ÄR skyskrapor…
Adrian har varit hos mig… och det märks. En massa tokiga tankar och repliker snurrar runt i mitt huvud. Han pressar också på och förser mig med idéer till den fjärde boken.
För er som inte följt min blogg så länge måste jag kanske ge en kort förklaring. Adrian är huvudpersonen i de tre böcker jag skrivit sedan 2007. Alltså är han en fiktiv person, men för mig finns han i allra högsta grad.
Vi pratar rätt mycket med varandra. Jag kan förstå att det här är ett beteende som ter sig konstigt för människor som inte har livlig fantasi eller som inte har skrivit romaner.
Lyckligtvis är det både vettiga och roliga saker han säger, annars vete fåglarna vad jag skulle göra med honom 🙂 För det går inte längre att skapa om honom. Han är vad han är efter alla år.
I dag hämtade vi min cykel från lokala sportaffären där den varit på vårservice. På väg mot affären var jag tvungen att mumla för mig själv ”våtservetter, ostbågar” upprepade gånger eftersom det inte är sådant jag köper alla dagar.
Adrian hörde ju det där och visste också att jag kände mig lite vinglig på cykeln då jag inte åkt den på flera månader.
– Så när ambulansförarna lyckas väcka dig när du ramlat och slagit skallen har dom nåt att fundera på då dom får svar på frågan om hur du mår. Våtservetter och ostbågar.
I dag åker jag med än väninna till huvudstaden. Vi tar en buss tidig eftermiddag och hoppas solen skiner så vi kan njuta ute på någon terrass. Sedan tar vi metron ut till Fiskehamnen där vi träffar ytterligare en vän.
Om jag hittar något intressant att fotografera under mitt besök återkommer vi till de bilderna i morgon. Blir jag riktigt i farten med kameran kanske jag har många fina bilder på lager för en längre tid framöver 🙂
Ha en skön fredag!
