Alla de resor vi gjort med Lovisa Tors supportergäng. Så många minnen de gett mig! Tillsammans som en enda stor familj, i med- och i motgång.
I går var det spännande värre i första playoffmatchen mot SB Vaasa. Tor ägde bägge första perioderna men målskyttet haltade. Laget hade två stolpskott och massor av chanser men det var hemmalaget som gick till ledningen 1-0 på straff. Sedan blev det 1-1, 2-1, 2-2, 3-2, 4-2… men Tor gav inte upp. Reducerade till 4-3, gjorde i numerärt underläge 4-4 och då förlängningen hade spelats 40 sekunder segermålet 4-5.
Jag har börjat hjälpa Tor med hemsidan och skriver nu i första hand om representationslagets matcher.
Kaptenen och resten av laget tackar fansen. Ordningsmännen var tydligen rädda att vår glädje skulle urarta helt…
Känslan efter matchen, då laget kom och tackade fansen, inte bara en gång utan två, var enormt fin.
I dag är det returmöte Tor-SB Vaasa i Lovisa. Vinner vi matchen går vi vidare i playoffserien vars slutliga vinnarlag avancerar till innebandyligan.
Polisburgare till det facila priset 8.50. Det här är dock inte min beställning.
… alla baxnade… och få orkade äta upp. Stället vi åt på heter Tei Tupa och finns i Ikalis.
Husmanskost, grillmat, stående bord, á la carte… bara att välja och du fick mer än du nånsin mäktade med.
En del av gänget pustar ut efter maten.
Färden mot Vasa fortsätter. Det blev underligt tyst i bussen Många sover nu på maten så att säga… 🙂
Sådant härligt väder, inga vinterjackor behövs då vi går ut på vår första fikapaus.
Någonstans här i närheten av Tammerfors och Nokia plockade vi upp ytterligare några resenärer. Jag har för mig att de är vänner eller släkt till de juniorer från Tammerforsföreningen Classic som Lovisa Tor har samarbete med. (anm. inlagd senare; det var en av Tors ordinarie spelares bror och pappa)
Dags för playoff i division ett. Lovisa Tor möter SB Vaasa. Matchen börjar klockan sex i kväll. Fansens buss startade 9.30. Vi räknar med att vara hemma kring fyra natten mot söndag.
Så visst undrar man ibland om man är lite galen eller mycket galen 🙂
Bloggar under resans lopp och hoppas att tekniken funkar samt att jag har chans att ladda surfplattan, om inte förr så i hallen i Vasa.
Biskopen i Borgå stift heter Björn Vikström.
Han är varm och mänsklig, har humor också.
Då han besökte Lovisa gymnasium i dag avslutade han med att fråga om eleverna läst Hufvudstadsbladets rubrik.
Sedan tillade han ”Men det var inte jag”.
Biskopen skymtar där framme mellan elevernas huvuden.
Jag hade förmånen att ha fotograf med mig så jag kunde sitta längst bak i salen och koncentrera mig på att anteckna vad biskopen sa.
Radio Vega Östnyland intervjuar.
Biskopen sa så många fina saker. Ni kan läsa om dem i tidningen Östnyland lördagen den 14 mars.
Något av det som slog rot i mig på riktigt var hans ord om att vi alla är värdefulla, att vi är unika, att vi alla har en uppgift i Skapelsen och är fria att göra vad vi vill. Du vet väl om att du är värdefull?
Påsken är här! Åtminstone om man får tro livsmedelsaffären.
Jag lyckades inte gå förbi staplarna med chokladägg. Ett liksom bara fastnade i min hand.
Muminmotivet lockade.
Äsch. Jag vet egentligen inte vad det är med chokladäggen som lockar. För det är definitivt inte chokladen i sig som får mig att köpa ett par, tre överraskningsägg inför påsk.
Som vän av Muminfamiljen trodde jag kanske att jag skulle få nån rolig lite Muminpryl från detta ägg.
Ägget har öppnats och en liten bit choklad slank ner i min mage.
Säkert är det barnet i mig som söker spänningen. VAD kan finnas i det lilla plastägget?
Lyckades förstöra innehållet.
Döm om min förvåning och även besvikelse då jag hittade denna lilla bild i ägget. Motivet är det inget fel på, jag älskar Lilla My. Men jag förstod inte vad det här var. Såg mig redan börja författa en reklamation till företaget som tillverkat ägget.
Den lilla lappen som följde med varnade mig om kvävningsrisk ifall jag skulle stoppa överraskningen i munnen… Jag förstod också att man kan få bilder med andra motiv om man köper fler ägg.
Men VAD var detta? Kanske en klisterbild. Bilden kändes stabil, på något sätt gummerad. Den kunde nog klistras bak på min telefon!
I ögonvrån såg jag hur Adrian slöt ögonen och skakade på huvudet.
Nähä! Det VAR ingen klisterbild. Vad det än var så lyckades jag förstöra saken…
Härligt att komma hem till ett nystädat hem.
Sticker inte under stol med att jag anlitar städföretag en gång i månaden.
Mest handlar det om att det i min hyreslägenhet finns ett parkettgolv jag vill att ska skötas väl.
Kan något förmedla mer vårkänsla än tulpaner och sol?
Köpte en bukett tulpaner från livsmedelsaffären för att höja känslan av välbefinnande.
Därförinnan hade jag kollat mitt bord på loppiset och till min glädje sett många böcker sålda.
Kom dock inte ut tomhänt själv 🙂 Hittade en enkel vas. Har inte många vaser sedan tidigare, så den här kommer säkert till användning under våren och sommaren.
Ja men hej! Jag glömde visa att en tulpanstjälk faktiskt hade tre knoppar – är det vanligt eller inte?
I min bloggstatistik ser jag varifrån en del av mina läsare hittat min blogg. Jag började förstå varför inlägget om N-kyssarna var så populärt.
En del har hittat min blogg via Jeanette Öhmans blogg. Eftersom hon där länkat till mig vågar jag också länka till henne. Hon ville att hennes läsare skulle få se vad maken Magnus Silfvenius Öhman kommenterat om N-ordet och rasism på min blogg. Magnus, som jobbat för Yle, skrev också om mig här.
Det var då mina funderingar började ta form… men inte under en alltför spänd mössa 🙂 Och jag drar inte in Putin i det här 😀
Kanske det sist och slutligen var debatten kring N-ordet som avgjorde att Yle inte lät mig synas i tv-rutan. Man kanske där på riktigt tror att jag är rasist.
Med detta inte alls sagt att Öhman-Silfvenius velat stoppa inslaget om mig. Men många av deras läsare har ju ungefär bara sett inlägget om N-kyssarna på min blogg.
Så om någon av er såg mig komma ut härifrån i dag…
Lovisas vackra polisstation.
Så ja… jag hade träffat högsta polischefen från östra Nylands distrikt. Men vi talade inte om bloggar och N-ord och jag förhördes inte kring nåt.
Jag är bara svag för uniformer… 😉
Sand, stenar och snäckor – fina semesterminnen. Känns som om det är dags att resa nånstans snart. I fjol somras och höstas hade jag inte krafter att göra det. Men nu känner jag att jag kan åka vart jag vill, när som helst, till och med ensam om ingen reskamrat uppenbarar sig.
Diskuterade i dag på jobbet med min kollega Jan-Erik Andelin, som är en av opinionsbildarna på KSF Media, vad det kan bero på att folk i ganska liten utsträckning vågar kommentera på bloggar under eget namn.
I går hade jag 3 209 visningar på min blogg.
1 279 hade läst ”Yle beslöt att inte sända intervjun”, 483 hade läst ”Det här skulle programmet handla om” och resten hade läst alla möjliga andra inlägg.
14 hade lämnat kommentar på ”Yle beslöt…” och 14 på ”Det här skulle…”. Siffran 28 kommer sig av att jag svarar på alla kommentarer. Utöver det här fick jag många kommentarer på Facebook och via privata chatmeddelanden samt mejl.
Största delen av dem som kommenterar är mina goda och ofta frisinnade bloggvänner från Sverige. Var och en av dem finns på riktigt och man kan hitta deras bloggar genom att trycka på deras signaturer.
Några få modiga från min hemstad och från dess närregion har vågat yttra sig under eget namn – en stor applåd och varmt tack till dem ❤
Med min kollega kom vi fram till att det kanske är så att den som kommenterar känner att den tar ställning för eller emot. I detta fall om vem som hade rätt, Yle eller jag.
Man är rädd, speciellt om man bor i en liten stad, för att bli en del av en jobbig process.
Är det så här? Vad tycker du?
Själv borde jag kanske ändå bara vara glad att jag inte fick 3 209 kommentarer i går. Då hade jag inte hunnit svara på dem alla 🙂
Ps. Jag modererar min sajt för att inga elaka ord ska kunna yttras om sådana som inte kan försvara sig. Men i går behövde jag bara stryka ett enda ord från alla kommentarer som gavs, folk kan vara sakliga.
Efter den tunga veckan med väntan på beskedet från Yle – alltså i frågan om det blir ett inslag om mig eller inte – är det dags att gå vidare.
Jag har fått lägga ut frågorna och svaren på min blogg och det räcker för mig. Det blev ganska bra publicitet i alla fall. Tidernas rekord för en statistiknörd, över 2400 visningar detta dygn, hittills.
Jag kommer att fortsätta vara öppen om mina känslor, mitt liv, min vardag – såväl i stort som i smått. Det vill säga, ha den stil jag alltid haft.
I dag besökte jag Kycklings, en pärla i Lappträsk kyrkby. Marthadistriktet firar 100-årsjubileum på måndag och jag gör en artikel inför det. Festen firas i en annan byggnad men två marthor och jag träffades här av praktiska skäl.
Så här vacker är husets veranda. Visst får man vårkänslor!
Härlig veranda med vackra pelargoner.
Har kört rätt mycket i jobbet i dag och lyssnar då alltid på radio. Det hade hänt en olycka nånstans i huvudstadsregionen och trafiken stockade sig. Reportern pekade på en annan aspekt än att någon skadat sig i olyckan. Som en följd av trafikstockningarna fanns det säkert på något daghems gård ett barn som väntade vid grinden. Alla andra barn hade hämtats men inte detta barn, vars mor eller far satt fast i trafiken.
Så när jag såg Svensson ensam på kyrkparkeringen efter jobbet i kväll tänkte jag där står han ensam och gråter, var är mamma?
