Precis alla sår har väl inte läkt efter skilsmässan.
Men när jag ser min ex-make och hans nuvarande kvinna tillsammans gör det inte längre ont inombords.
Tömmer de sista (förhoppningsvis) lådorna han hämtade till mig i torsdags. Det mesta av innehållet kan jag slänga, vet inte varför jag sparat på gamla tidningsurklipp och en massa annat ”skräp”.
Gjorde inte heller ont att hitta fotografier och vykort från resan vi gjorde till Rom förra påsken. Föga anade jag då att han redan hade inlett sitt nya förhållande bakom min rygg. Men som sagt, det kvittar när jag tänker på det där nu.

I dag kan jag med handen på hjärtat glädjas åt alla de fina minnen jag har från ett nästan 17 år långt förhållande. Tiden läker nästan alla sår.
Jag har förlåtit honom. Och jag har skrivit en lista med saker jag vill tacka honom för. Den blev faktiskt lång.
Nu tar jag en dag i taget.
En ny man har dykt upp i mitt liv. Men det är som sagt alldeles för tidigt att säga hur alltsammans utvecklas. Jag är bara så glad då jag inser att livet går vidare. Stängs en dörr bakom mig finns det alltid nya att öppna, ta sig genom och så vandrar man vidare i livet.
















