I dag gav jag mig in på något lite svårare på målerikursen. Kanske inte direkt porträttmålning, för mannen jag ska avbilda finns inte på riktigt. Eller jo, han finns… i min värld, och troligen i många läsares världar. För så fort som jag säger att han inte finns står han där bredvid mig och säger ”alltså vad f-n menar du med det?” Han svär ganska mycket den här mannen.

Och gissa om han morrade och hade åsikter då han stod och tittade på bilden jag började måla.
Det berodde delvis på att jag använde Daniel Craig som modell, för proportionernas skull. Men jag skippade honom ganska fort.
– Bra, sa Adrian. Det är mig du ska måla och inte den där fjanten som du redan hängt upp på två väggar i vårt hem.

Ja, alltså han har flyttat in här 🙂 Om ni inte förstått det redan…

Nu riskerar det här bli en lång story eftersom herr Debutsky har så många åsikter, men jag ska försöka fatta mig kort.

– Hördu, jag är faktiskt inte skär i fejset på riktigt. Och så ser det ut som om jag skulle ha fått på käften, jag har ju en blåtira.

– Nu får du lov att ta det lugnt, sa jag. Hudfärg ska målas i flera lager, detsamma gäller ditt hår. Dessutom måste färgerna torka innan jag målar nästa gång. Och du vet att tålamod inte är min bästa egenskap. Vi får vänta med skuggorna och skäggstubben, ögonen, munnen och näsan till nästa vecka.

Han muttrar något ohörbart.

– Om du inte är snäll så ser jag till att du faktiskt får en blåtira på målningen, säger jag.

– Räcker det inte med att du dikterar mitt liv i böckerna, ska du bestämma hur jag ser ut också?

Jag nickar. Det ÄR ju jag som bestämmer hur han ser ut.
Det är nu bara det att han är riktigt snygg och jag vågar inte lova att han blir det på tavlan.

Men då konstläraren sa att han har ju jättebreda axlar – DÅ blev han nöjd minsann.