Övrigt

Glida runt och peta på en trissa

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Karaktären i mina romaner, Adrian Debutsky, har åter börjat dyka upp i min vardag. Då jag allra minst anar det är han där med sina åsikter. Men det är egentligen riktigt roligt. Och jag har förhoppningar om att vi ska kunna vara tillsammans ett par veckor i oktober.

Under helgen kollade Adrian sportnyheterna på TV. Där hörde han att det finländska hockeyproffset Sean Bergenheim går från Tampa Bay Lightning till Florida Panthers i NHL. För ett fyra års kontrakt får han 11 miljoner dollar.
Vilket får Adrian att konstatera att han nog också för den anspråkslösa summan skulle kunna tänka sig att glida runt med en sticka i händerna och peta på en svart trissa.

Vilse i ryggsäcken

~ Carita Liljendahl ~ 1 kommentar

Den här fina Fat Pipe-ryggsäcken vann jag på lotteriet då Lovisa Tors innebandy firade 20-års jubileum. Jag vann inte en Skoda för en helg, inte heller en platt-TV att hänga på väggen. Men vad gör det – jag vann en ryggsäck och ni ska veta att den är enorm.
Jag har inte lyckats räkna antal fack. Men det största sväljer utan svårighet en kameraväska och en påse med fyra halvliters flaskor. Och då är facket inte ens halvfullt.
I går hade jag med ryggsäcken på utfärden till Ekenäs. Jag hittade aldrig med första försöket rätt då jag letade efter något. Vare sig det var nycklar, papper, penna, pocketkamera, batteri, systemkamera, dryck eller något annat intressant.

Och vet ni vad ryggsäcken också har? Jo, ett fack för en iPhone. I facket finns ett hål varifrån sladden till hörlurarna ska gå in och ut.
Så nu är det bara iPhonen och hörlurarna som fattas.

Interrail för 25 år sedan, del 6

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Måndag 16 juni 1986
Storslagen natur
med berg och dalar
i Österrike. Vi funderade om palmer och sandstränder var bättre eller om vi ännu skulle ta en sväng till Monaco innan interrail-
månaden var slut.
München kändes som en okay stad men vi stannade bara för att köpa chips och choklad (åt vi aldrig nån mat?). Klockan 15.33 packade vi oss in i ett InterCity-tåg och betalade 6 tyska mark för sittplatserna. Åkte genom Ingolst, såg Donaufloden. – – – När jag läser dagböckerna nu 25 år senare tycker jag att vi bara åkte hit och dit, tillbringade massor av tid på tågen. Förutom tiden
i Monaco då vi stannade upp.  – – –

En medpassagerare tyckte vi spelade musik för högt, fastän vi hade hörlurar. Es ist zu laut, sa han. Vi tyckte han hade en skruv lös.
I Hannover hittade vi en pub där vi fick billig vodka. Vi försökte hitta en hamburgerbar men inga matställen var öppna.

Tisdag 17 juni 1986
Vi hade försökt sova bland annat på en bänk vid tågbanorna och i en väntesal. Siktade på att ta 5.16-tåget till Bielefeld men det kom aldrig. Anne dagdrömde om hamburgare, vi hade ju inte fått i oss annat än lite kex och Coca-Cola.
Vi hade som mål att nå Detmold för att få träffa Moly som var på en militärförläggning där. Vi blev aldrig kloka på systemet med engelsmän ”i armén” i Tyskland.
7.07-tåget till Minden och vidare mot Herfurt och till Detmold kom vi, men där var inga matställen öppna. Det var nåt slags helgdag. Det enda vi hittade att äta och dricka var glass och en Martini!

Lyckades på något sätt komma in på militärförläggningen och sov där tre timmar. Sedan blev vi utslängda. – – – Helt sorglös, för att inte säga totalt tanklös var man väl som ung. Överlag tänker jag i dag att skyddsänglarna nog jobbade övertid i min ungdom. – – –

Kvällen tillbringades på olika pubar. ”Brösel” var en skojig plats med toalettstol och en såg i taket samt flaggor, skyltar och t-shirts som inredning. Men få nu tyskar att blanda ordentliga drinkar… dom vet ju bara vad öl är…

Onsdag 18 juni 1986
Borde ha vaknat klockan 6 för att lämna militärförläggningen dit vi likt terrorister i nattens mörker hade smugit oss in. Men vi vaknade först 8.30. Dock hade vi tur och ingen av killarnas chefer visste att två damer hade sovit över på förläggningen.
Morgonmål på Mc Donalds. Sedan hoppade vi på ett tåg som skulle föra oss tillbaka söderut. Engelsmännen skulle nämligen hem till England och vi tog oss via Herford och Münster mot Frankfurt. Där köpte vi lite mat, faktiskt salami och bröd, samt skickade vykort till vänner.

Vi var precis hela tiden på resande fot, för 23.34 avgick följande tåg på vår resa, med destination Ancona, Italien. Vi ockuperade en hel vagn, fällde ner sätena så de blev som sängar. Planerade stiga av i Verona följande dag klockan 11.30.

Torsdag 19 juni 1986
Trodde att vi hoppade på ett expresståg från Verona till Milano. Men i stället för en 25 minuter kort resa blev det en två timmar lång resa med ståplats vi en toalett där det var tryckande hett. Bredvid oss stod en tjock gubbe som luktade svett. Vi visste inte om det var svett eller snor han hade under näsan.
Vi hittade inga platser där vi kunde växla till italienska pengar. Anne hade 40 frang som vi fick lov att klara oss med.
16.05-tåget till Ventimiglia i Italien, fortfarande tryckande hett. Framme 20.33, ringde och gratulerade mor på hennes 52-års dag.

Sedan tog vi oss ännu till Monaco. Sista bussen hade gått så vi promenerade genom hela det lilla landet till stranden vi kände igen. Smutsiga, svettiga och trötta var vi – men vi välkomnades ändå av alla våra vänner.

Biljetten som flög i väg

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

I tisdags var jag i Stora Staden. Ni vet, där det vimlar av folk och bilar. Jag öppnade väskan för att lägga ner plånboken i den och samtidigt ta fram bussbiljetten. Jag stod ganska nära den där klockstapeln invid Glaspalatset.
Då kom en vindpust och for iväg med papperslappen!
Den flaxade i väg i hotfull fart mot Simonsgatan. Jag löpte förstås efter och ropade att alla skulle ta fast den flyende biljetten. Knuffade omkull en gammal gubbe, men hade inte tid att stanna och kolla och hur det gick med honom. Inget var viktigare än min biljett!
Tyvärr hann jag inte ifatt biljetten innan den var ute på spårvagnsspåret och där blev den sönderkörd. Jag viftade med knytnäven åt chauffören och skrek att han är skyldig mig 20 euro. Lite passade jag på att ljuga, för med pressrabatt hade jag bara betalt 14 euro för den.
Kan ni tänka er – karln vände inte ens på huvudet. Inte minsta lilla blick fick jag. Säkert bara för att jag är en medelålders tant. Hade jag varit en 19-åring i minikjol hade han nog dragit i nödbromsen på vagnen fortare än jag hade hunnit säga HEPP.

Moloken gick jag tillbaka till bänken där jag hade glömt väskan med 240 euro i plånboken. Tror ni den fanns kvar? Icke sa Nicke. Varken väska eller plånbok. Så då hade jag förlorat 254 euro + värdet för den fina Nike-bagen. Rätt åt mig, tänkte gubben som jag hade sprungit omkull.

Så här hade det kunnat gå. Om inte min fantasi hade kommit med i bilden. Det stämmer att biljetten blåste i väg, men jag lyckades få tag på den innan den hann flyga längre än två meter.
Men som sagt – allt det där andra hade KUNNAT hända.

Är drottningen gravid?

~ Carita Liljendahl ~ 5 kommentarer

Det var faktiskt mycket snack om graviditeter på jobbet i dag. Två kollegor ska bli mormödrar. En kollega, från Borgå bör kanske påpekas, ska bli mamma. Och så kom den här glädjenyheten från Sverige.
Jag hörde den på radion strax efter fem på eftermiddan då jag körde hem från jobbet och affären. Vågade tro på det eftersom hovet hade gått ut med ett pressmeddelande.
Lite senare hemma sa jag åt maken ”Just ja, nog visste du väl att ni är gravid?”. Med ni menade jag Sverige. Han hörde att jag sade Marie, så han frågade ”Aj, Serneholt?” Det är hon som är, eller åtminstone nyligen varit, Allsångsledaren Måns Zelmerlövs flickvän.
– Nej, hovet, svarade jag.
– Drottningen, frågade han utan större skeptisism i rösten.
För allt är ju möjligt i dagens värld och Knugen har knappast tappat stinget än.

Till sist gick det dock upp för maken att jag talade om kronprinsessa Victoria. Att det är hon och Daniel som ska få barn.

Lite nöjd är jag i alla fall för att det faktiskt var JAG som berättade denna Stora Svenska Nyhet för min rikssvenske make. Han hade inte läst tidningarna på webben eller kollat på nyheterna på tv:n på några timmar 🙂

Språklektion två – Ajjrpårtt!

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Den här bilden har egentligen väldigt lite med innehållet i dagens inlägg att göra. Jag hade ett möte i Helsingfors och efter det passade jag på att shoppa. En Deco-duk på Tiimari med 70 procent rabatt kostade tre euro. Klisterbilder, som fortfarande är en av mina svagheter, kostade två euro. Fynd med andra ord. Och när jag ser de små näpna gummorna tänker jag alltid på den där sången ”Venäjänmaa toi lapsille vanhoja mummoja, ja niiden sisällä, on uusia mummoja, ja niiden sisällä, on uusia mummoja, ja niiden sisällä, on uusia mummoja…” (fritt översattRyssland gav gamla mormorsgummor åt ungarna, och inne i dem fanns nya mormorsgummor osv.)

Men det som jag skulle berätta om var bussföraren som tog oss från Lovisa till Helsingfors i dag. I Borgå äntrade några turister bussen. De försökte tala engelska med föraren, men han vände sig till en passagerare och sa att han kan då minsann inte hjälpa dom här människorna. Han är inte kielimiehiä (en man som kan språk). Passageraren sa att nog kan du väl ändå orden express och airport, men bussföraren blev allt mer stressad och sur.
Passageraren och jag förberedde oss på att hjälpa turisterna och meddela dem när vi kom till Landbo där de skulle stiga av. Bussföraren meddelade med hög och tydlig röst – på finska – att de som ska till flygplatsen ska stiga av och kolla att de får allt bagage med sig.
Precis när jag förberedde mig för att försynt säga till turisterna att snart är det dags att stiga av ropar kusken:
– AJJRPÅRTT!!!

(i går gav jag språklektion ett – att ha pläään pii
betyder att man att har en plan B)

Har du en pläään pii?

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Statsminister
Mari Kiviniemi intervjuades i radion
i dag. Hennes svenska är ju inte den bästa, men jag hejar på alla som försöker. Jag tycker också att hon ska ha plus för att hon inte envisas med att tala finska och således tvingar finlandssvenska journalister att översätta hennes åsikter.

Men i dag dröjde det ett tag innan jag förstod vad hon menade med att regeringen faktiskt har en pläään pii om det inte blir fortsatt tillväxt och konsumtion.
Men javisst ja! Vi ska alla ha en pläään pii. Vi kan inte lita på att vi för evigt får behålla våra jobb. Vi behöver en pläään pii i våra liv.
Om vi ska resa någonstans men inte är säkra på att tidtabellen håller är det bäst att ha en pläään pii.
Bankrånaren eller flygplanskaparen går sällan till attack utan en pläään pii.
Har DU en pläään pii? Skriv gärna och berätta hur och när du behöver en pläään pii.

Bilden är fotograferad från websajten http://planbwines.com/

Minskad äppelskörd att vänta?

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Den som skapade den nyhetsrubriken har nog inte besökt Tammerfors. Även om det kanske inte syns så där jättehimlabra på bilden så formligen dignade de här träden av äppel mitt inne i Tammerfors stad.
Hoppas någon plockar dem, syltar, saftar och gör allt det där som jag aldrig gör.
Förresten – varifrån kommer egentligen ordet fibel? För det är ordet vi ibland använder för äppel i Östnyland. Observera att ordet ska uttalas med kort i – inte fiiiibel.

Vem är den där tanten med flygekorren på ryggen?

~ Carita Liljendahl ~ 1 kommentar

Jag har hittat den ultimata ryggsäcken. Kanske inte den mest flashiga och absolut inte den dyraste på marknaden. Måhända den gulligaste och fånigaste.
Jag kan redan framför mig se hur folk viskar, tisslar och tasslar, pekar, frågar och funderar. Vad är det där för en tant som har flygekorre på ryggen?
Så här gick det till. Jag handlade i K-Supermarket. På parkeringen fanns Serlas glada ”gossar”. De sålde stora paket med hushållspappers- och toapappersrullar. För 20 euro fick man bautamånga rullar och en trendigt färgad jättestor väska. På köpet även ett paket näsdukar OCH ett mjukisdjur.
Vad ska jag med mjukisdjuret till, tänkte jag. Men det var bra att jag inte protesterade och att jag snällt tog emot gåvan – för när jag kom hem och öppnade paketet smalt mitt hjärta. Ryggsäcken jag hela livet letat efter satt som gjuten på min rygg!
Så nu ska ni alla hålla utkik efter mig och RyggKurre. När ni ser mig hoppas jag ni vinkar glatt och visar tummen upp!

Fyra nätter ensam är en evighet!

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

De här rosrona ska min älskade make få
i morgon. Jag har ställt dem svalt vid balkongdörren och hoppas de orkar stå raka och fina, i givakt som stolta furor för att välkomna honom då han ÄNTLIGEN kommer hem igen.
Vi välkomnar alltid varandra med blommor, mousserat eller choklad och ofta även med ett Välkommen hem-kort. Det behövs inte mer än att den ena av oss varit borta en natt – men den här gången handlar det om en hel EVIHGET på FYRA nätter.
Ja, ja… jag vet att maken om han läser det här suckar lite och säger att han får töntstämpel och blir retad i skolan. Men det må han vara MAN nog att klara av. Och kanske någon tycker att våra små vardagsgester är fina också.