Jag hade precis passerat den här blomman. Lämnat frisörsalongen och intilliggande blomsteraffär bakom mig.
Jag hade sneglat på de vackra blomstren.
Det var då jag hörde pelargonen tala. Den sa Stanna, snälla. Gå inte förbi mig. Lämna mig inte här. Köp mig.
Och jag vände om. Såg på blomman som hade talat till mig. Och köpte den.
Många idéer har man men vad göra då tiden inte räcker till? Jag skulle blogga om mina nyaste blommor, eller åtminstone visa bilder på dem.
Och när jag kom hem från Helsingfors med bussen i torsdags skulle jag blogga om hur tråkigt det såg ut längst bak i den. Där är det ju lätt att skita ner och söndra. Jag tycker om att sitta där men inte för att jag ska kunna hänge mig åt ofog av olika slag, utan mest för att få vara ifred. Så som finnen vanligtvis vill vara 🙂
Så nu slog jag två flugor med en smäll. Men min avsikt är nog att fortsätta blogga här minst tre-fyra gånger i veckan.
Fastän jag också finns här nuförtiden. På den bloggen skriver jag ett par gånger i veckan, och om lite andra saker än här.
Oj-oj vilka minnen väcks till liv av de här fotografierna! Det var maj månad 1995 och jag hade åkt till Stockholm för att se hockey-VM. Jag skulle tillbaka på jobb på måndag, så finalen såg jag inte på plats. Men herregud så kul jag hade.
Och jag minns att många svenskar – då den värsta besvikelsen hade lagt sig – var glada för att Finland vann sitt första hockeyguld genom tiderna då.
Jag minns…
… hur jag satt i Skarpnäck hos Outi och målade finska flaggan på ett vitt lakanstyg. Jag hade bara en medeltjock blå filtpenna till mitt förfogande.
… hur jag i tunnelbanan några dagar före final sålde min finska flagga (inte lakanet) åt finländare som inte hittade finska flaggor någonstans till salu, men som skulle se finalen på plats.
… hur jag sparade bilagorna med bilder och texter från kvällstidningarna, det fanns ingen Facebook då och internet var nytt.
… hur jag följde guldfesten från Salutorget på TV.
… hur tårögd jag blev då Lejonens flyg hem från Stockholm fick följe av Hornetplan.
… hur jag sjöng ihanaa Leijonat ihanaa, ihanaa Leijonat ihanaa…
… hur jag på en karaokebar i Uusikaupunki sjöng Den glider in, den glider in, den glider in i mål igen… fastän en kratta sjunger vackrare än jag.
Det var en stor händelse. Finlands första hockey-VM guld.
Visst finns det fattigdom, krig, svält och våld i världen. Visst finns det viktigare saker än en hockeyfinal.
Men nog måste man få vara glad och förväntansfull också.
I kväll SKA vi ta guldet!
Och silvermedaljen också för den delen. Den här helgen är ju verkligen speciell! Först har vi Eurovisionsfinalen där både Sverige och Finland är med. Den är redan i dag och där har jag inga förväntningar. Tycker bara det är kul att Finland är med, och så är det inte mer med det. Vinner vi, kommer vi tvåa eller trea? Spelar ingen roll. För oss är det fint nog att vara med
i final. Vi är ju minsann inte bortskämda med framgångar.
I morgon har vi final i hockey-VM och då kommer det att skålas
i skumppa som vi finlandssvenskar säger. Alltså i mousserat vin.
För vi har redan vunnit både silver och guld. Här talar vi inte om att förlora ett silver. Tre svenskar och två finlandssvenskar bänkar sig i morgon vid teven och vilket land som än vinner hockey-VM finns det alltid någon i vårt gäng som är extra glad.
Eftersom Sverige hittills vunnit så mycket (= många schlager-EM och många hockeyguld) och vi finländare bara fått ett av varje, tycker jag Sverige kunde unna oss hockeyguldet 😀
Jag tycker man ska handla lokalt. Ändå shoppar jag ibland
i Helsingfors. Så som jag gjorde i dag. Köpte ett par skor, tre par trosor, två blusar, Muminklisterkort…
Men jag åker inte till en annan stad i akt och mening för att shoppa. Jag passar på att shoppa då jag av någon orsak måste åka bort från Lovisa. Och om det nu är meningen att vi ska konsumera för att hålla i gång samhället, så…
Jag försöker vara ekologisk, eller så att säga idka något slag av hållbar konsumtion, genom att tänka såhär: Då jag köpt ett par nya skor eller en ny blus ska jag avstå från något jag har i garderoben. Använda skor är svåra att ge till UFF eller Samaria, men inte allt för slitna blusar och byxor brukar gå den vägen. Gamla trosor finns det nog bara en väg för.
Fördelen med att shoppa i en större stad är förstås ett något större utbud. Och sedan det där att du ostörd kan gå runt och bara titta. Ingen undrar varför du kommer in och sedan kanske går ut utan att ha köpt nåt. Men å andra sidan kan man i en större stad, i en större affärskedja också få vänta i evigheter på servcie om man vill ha sådan.
Känner att jag har rent samvete för det jag shoppat i dag.
I dag fick jag det äntligen gjort. Jag gick till delikatessboden Lilla Hugo här i Lovisa. Jag beundrar människor som vågar satsa, som har idéer och startar eget. De jobbar hårt och jag vill understöda sådana företag.
Köpte Malmgårds knäckebröd och en ost med inslag av öl och persilja. Minns inte mer vad sorten hette, Roque-något? Men god är den och ost ska ju helst smaka nåt.
Vad jag helt glömde fotografera var bakelserna. Morotskaka toppad med halv jordgubbe som smakade jordgubbe. De slank ner innan kameran kom fram.
I dag glömde jag också fotografera då vi ställde i ordning vårt bord på nya loppisen vid Mariegatan. Vi säljer svenska böcker där. Allt från romaner till kokböcker, fakta och trädgård.
Smygreklam nummer två i dag: Bord nummer 50.
Här ser ni en snäll måne. Inte en full måne som ofta retar mig så att jag inte kan sova.
Men jag vet inte om det är solen som ligger bakom jorden och jordens skugga som täcker månen. Eller på något sätt tvärtom?
Bäst att erkänna bara att jag sov på de lektionerna också. Om det nu var så att man lärde sig sådant där i skolan.
Men visst är månen fin. Den ser ju lite annorlunda ut hos oss än den gör om vi befinner oss i Thailand eller någon annan stans långt nere på södra halvklotet.
Och ändå är det samma måne vi ser. Helt otroligt.
Ni får ursäkta min dåliga bild, men den är tagen från TV-rutan i går då Finland mötte Tyskland i en av de tuffaste drabbningarna
på länge.
Men det var inte Finlands framgångar jag skulle skriva om nu. I år har jag fokuserat lite extra på FST:s kommentator Kaj Kunnas. Antingen gillar man honom eller så gör man det inte. Det är som med den finska kommentatorn Antero Mertaranta. Bägge har en veritabel mundiarré. Orden bara rinner ur dem. Det finns liksom inga spärrar och därför blir det ibland som det blir.
Som i den första grundseriematchen mot Danmark.
Skadade sig målvakten eller blev han bara muslim?
Kanske början på citatet inte är 100 procent exakt, men slutet är i alla fall det. Danmarks målvakt hade nämligen gått ner på knä (så som målvakter ofta går), men legat kvar och vridit sig en stund
i något som Kunnas tolkade som smärtor… eller som att målisen plötsligt konverterat till muslim.
Nu får vi bara hoppas att FST inte blir nästa mål för arga muslimer. De har ju redan tidigare gett sig på Danmark.
Har du någonsin skrivit ett blogginlägg på fyllan? Eller skickat
i väg en kommentar på något Facebookinlägg som du inte gillat? Har du ångrat dig följande dag? Och så fort du kunnat, desperatare än en desperado, raderat inlägget?
Då kanske ett alkolås på datorn vore något för dig?
– Jo, jo. Det finns ett sådant där test där man med datormusen ska följa vissa streck och om man inte klarar testet öppnas inte datorn.
– Jepp. Man kan också köra ett spel där man ska skjuta minst hundra kaniner på en viss tid. Klarar man inte testet ska man inte skriva kommentarer på Facebook. För att inte tala om blogginlägg. Struntar man i förbudet får man skylla sig själv.
Nå, men finns det inga datorer med små hål där man ska sticka in ett plaströr?
När tre pip-signaler ljudit blåser man så häftigt och länge man kan i röret och sedan väntar man på resultatet.
Rök datorkörkortet eller gjorde det inte det?
Jaha, så är det då dags för tredje matchen för Finlands del
i grundserien i hockey-VM. Vi möter Tjeckien i kväll klockan 21.15.
Dags att plocka fram finska flaggan! Det borde jag ha gjort redan till matchen mot Danmark och Lettland, men det blev inte av.
Men VAR finns min fina blåvita flagga? Jag irrar runt i bostaden och skäms nog lite för att jag inte har en aning om var jag har lagt den. När använde jag den senast? Att jag inte ens minns det. Nu ligger flaggan någonstans ensam, börtglömd i ett dammigt hörn och gråter. Vad ska min modige morfar som kämpade för Finlands frihet tänka där i sin himmel?
Paniiiiik! Maken hjälper till att leta. Han hittar en rysk flagga i miniatyr.
– Det här är det närmaste i färger som…
Nej, vad säger han? En sådan hednisk tanke! Rysslands flagga av alla! Förlåt morfar och alla veteraner…
Jag tror morfar tar det riktigt lugnt, det är bara jag som panikerar.
Det närmaste JAG kommer i mitt letande är de blåvita färgerna i Greklands flagga.
Och Grekland tillhör EU. Vi hjälper dessutom Grekland ekonomiskt. Så det minsta Grekland kan göra för Finland just nu är att låna sina färger från flaggan. Heja FIN-GREK-EU-LAND!
