Textilkonst vid gångbron Kronobron vid Lovisaviken. Det är finska marthaföreningen i vår stad som skapat de fina hantverken.
Nu har ett par av er som brukar kommentera på min blogg sagt att det ibland inte går att göra det. ”Sänd”-rutan har varit grå? Det är trist för mig att höra, då jag betalar ganska mycket för min blogg årligen. Om problemen fortsätter, låt mig få veta via Facebook eller mejl, där fick jag nyligen ett par meddelanden om dem.
Jag hoppas att måndagen blir fin för mig ändå, och också för alla er andra. Jag finner ro om kvällarna vid mitt pussel och igår blev ramen klar. Hurra!
Jag är ingen perfektionist, men irriteras ibland då det på bilder ser ut som om det finns smulor och damm 🙂 Det här är damm från pusselbitarna. Från deras baksida lossnar det alltid lite pappersdamm.
Kom plötsligt också på att det är minnesdag för terrordåden mot World Trade Center i New York i USA. Tjugotvå år sedan 🙏😢❤
Länkar till andra som är med i Glad måndag hittas HÄR. Saknas länken till din blogg? Är du med ofta eller ibland? Låt mig veta så kommer länken också till din blogg med.
Den här skylten som finns på på gården till Pulkabackatorpet, som jag besökte under Lovisa Historiska Hus, hade bra kunnat fungera som ett Glad måndag-bidrag. Men jag tycker att det här är en skylt, och samtidigt en liten port till en brant trappa.
Vi skyltar om söndagar tillsammans med bloggvännen BP och många andra bloggare.
Bonus-skylt för i dag, en traditionell och mycket tydlig skyltning. Vi besökte platsen under läsarresan i maj. Den engelska trädgården var huvudmålet, men vi hann också kolla de små affärerna på området. ”Jag heter Max och jag bor här” är en rolig detalj nere till höger på skylten 😍
Stora salsbordet har städats och tömts så att det ger plats för höstens första pussel! Sortering av bitar påbörjad, imorgon kanske jag har hittat alla kantbitar.
Muhuu eller buhuu! Närmatsdagen, dagen för lokala råvaror, firades i dag och vi åkte till Malmgård med syrran. På den smala landsvägen hittade vi en liten lucka där vi kunde göra ett kort stopp och syrran tog detta foto.
Det är värt att åka till och från Malmgård i Pernå bara för att se denna otroligt vackra allé.
På Malmgård, i denna byggnad, finns ett bryggeri och en gårdsbutik. Utöver det finns ett slott som intresserade kan läsa mer om under länken som finns ovanför bilden.
Det här är att vara ute på landet 🙂 ❤
Dimi och jag har inte setts på länge, kanske inte på ett halvår? Men vi fortsätter alltid prata där vi slutade senast. Hon tillbringade några veckor av semestern i hemlandet Bulgarien. I dag blev det ostbricka och vin på Bistro & Piano Bar Kronan. Vi brukar alltid ha små gåvor till varandra. Hon fick ett doftljus med texten ”Special Friend” och jag fick en rosendoftande tvål från Bulgarien ❤
Bloggvännen Lena i Wales brukar skriva på Facebook ”Äntligen onsdag” eller ”Äntligen lördag, bloggdags!”. Lördagen har nu blivit den dagen för mig då jag får blogga i lugn och ro, då jag hinner vara lite mer personlig och då jag framför allt hinner läsa mina bloggvänners bloggar. Ni är väldigt många, och ni blir hela tiden fler. Så ibland läser jag bara, utan att kommentera, men några små spår av mig brukar jag för det mesta lämna ❤
Hos Äventyret i framtiden/Pettasblogg är temat i dag STEN i utmaningen Hoppa på tåget. Där bjuds det på många bilder, av vilka en har samma tema som min, mossiga stenar 🙂 Den här bilden är från gamla kyrkogården i Lovisa, och dess norra ända.
Jag har inte så många planer för idag och bara en tid att passa till kvällen med en väninna som jag inte har träffat på länge. Annars har jag tänkt ägna bloggar ett par timmar, och under dagens lopp läser jag Hufvudstadsbladet. Jag har en prenumeration med papperstidningar över fredag, lördag, söndag. Den berättigar också till läsning av e-tidning alla dagar i veckan och jag kommer åt Hbl:s alla artiklar på nätet.
Det här är ungefär vad jag hinner med. Papperstidningen känns viktigast för mig, men jag hinner inte läsa en sådan sju dagar i veckan. Det här med att hålla i en tidning, känna doften av trycksvärtan, kunna prassla med sidorna. Det kan något digitalt aldrig ersätta 🙂
Lübeck i miniatyr, fanns på ett torg i staden. Minne från NÖ:s läsarresa i maj 2023.
Hoppas hinna återkomma senare i dag och berätta vad annat jag sysslar med.
Annars kunde jag någon gång göra som bloggvännen Ingrid gör ibland. Sammanställa veckan i korta drag. Den senaste tiden har hon skrivit vanliga dagliga inlägg, men då och då skriver hon kort i ett och samma inlägg vad hon gjort under veckan. Då skulle mina gångna fem dagar se ut så här:
Måndag: Jobb med tidningen 9.30–18. Tisdag: Jobb med tidningen 9.30–16, inkluderade träff med resebyråns chef för planering av eventuell läsarresa 2024. Kl. 17–19.30 NÖ:s styrelsemöte. Onsdag: Jobb med tidningen klockan 10–18. Elavbrott som störde jobbet ett par timmar, transformatorbrand i närbeläget våningshus, pilade iväg dit. Torsdag: Jobb med NÖ, 10–16, bland annat arkivering av digitala tidningar från ett halvår tillbaka. Fredag: Jobb med NÖ, kl. 10–12, handlade till mamma 12.30–14, möte med centralredaktionen via Teams kl. 15–16.30, träff med ny frilansare kl. 17–18.30.
Sådana här uppdateringar tror jag nu, då jag ser dem, att egentligen inte intresserar nån 🤣 men de får stå kvar som ett bevis på att så här inrutade är mina vardagar.
En helt random bild får också pryda detta inlägg. En räddningsboj som finns på tämligen nya gångbron, Kronobron, som går över inre delen av Lovisaviken.
Vad dagdrömmer du om? – Allt oftare om att bo enkelt, i en husbil eller husvagn. Mera frihet, färre måsten. Lugnt pensionärsliv. Tänker att pensionärer KAN ha det lugnt fastän många säger att det blir bara mer brådis då.
Har du något smeknamn? – Tita, med långt i, kallades jag som barn av somliga. Min systerson sa Tita-moster då han var barn. Ex-maken kallade mig Smulan, inledningsvis eftersom jag lämnade smulor på diskbänken 😊 men det var ändå ett kärleksfullt namn.
Om du kunde byta plats med någon under en vecka, vem skulle det vara? – En person som bor i en husbil, då skulle jag få testa hur det känns.
Tror du på spöken? – Inte på vita flaxande lakan som ropar buhuu, men sådana skulle jag gärna se 😄 Tror däremot att det finns människor som går igen, andar, vålnader, eller vad de ska kallas. Helst vill jag inte se dem, då svimmar eller dör jag, och det brukar jag också låta eventuella ”spöken” veta.
Vilken fråga ställer folk till dig som du ogillar? – Då jag var i åldern 25–35 och gick upp i vikt: När ska barnet komma? Så roligt att du har bullarna i ugnen för att jäsa… Och jag var ju inte alls gravid. Idag blir jag mest frustrerad över ”Är det nu inte bara att…” och så kommer förslag på hur jobb kan göras annorlunda och snabbare, och förslagen ges av personer som ALDRIG gjort mitt jobb.
Nu har det åter varit full fart några dagar med tidningsproduktion och möten och ditt och datt, så nu blir det ”bara en hälsning av Sir Cecil”, kollegan Lias hund. Jag är själv nöjd med bilden, lite motljus och så sa jag ”Hej Cecil, kan du titta hitåt?”
Jag hoppas hinna bli mer personlig och skriva mer igen under fredag, lördag, söndag.
Brukar sällan hinna eller ens komma ihåg att rapportera hurudana mina dagar varit, men nu gör jag ett försök. Risken är att det blir så långt att ni inte orkar läsa.
Elavbrott på en onsdag, sämsta möjliga dagen, om nu någon dag är lämplig för elavbrott överlag. Två timmar är lång tid då det gäller att via telefon svara på mejl och Messenger och annat till ett tiotal medarbetare för att få tidningen klar.
Mitt i det kaoset kom alarm från räddningscentralen. Brand i ett hus nära mitt hem.
Hissen funkade inte i mitt hus på grund av elavbrottet. Vardagsmotion att gå ner från tredje våningen och upp åter lite senare. Hoppa på cykeln och ta sig till brandplatsen. Lyckligtvis bara en transformator som osade i husets bottenvåning. Foto via mobil, lägg ut i Nya Östis Facebookgrupp. Foto för blogg, foto för papperstidning. Ring biträdande redaktionschef, be henne komplettera FB-inlägget, att allt slutade bra.
Ibland skulle jag sedan bara vilja vara som en såpbubbla. Inte ha ett så kort liv att jag sprack efter någon sekund. Men att bekymmerslöst kunna segla vidare, vara vacker och genomskinlig 🙂
Jag hade någon gång i våras eller somras lagt ut en kort text om mig själv på Wikipedia. Vänner och andra jag känner hade önskat att de kunnat hitta mer information om mig där, länkat från artiklar och från andra Wikipedia-källor. Till exempel från dem som handlar om Nya Östis och där det finns länkar till artiklar som jag har nämnts i.
Döm om min förvåning då jag såg att uppgifterna om mig hade tagits bort. Någon hade anmält dem. Tycks vara lika enkelt att anmäla vad som helst på Wikipedia som det är att anmäla inlägg på Facebook, fastän de inte är kränkande och osanna på något sätt.
Texten om mig var på finska men löd ungefär så här: Född 22.05.1962 i Lovisa. Student 1982, Lovisa Gymnasium. Född Lindblom, inga barn. Jobbat som reporter vid tidningen Östra Nyland åren 1987-2015, på tidningen Östnyland 2015-2016, privatföretagare 2016 ->. Reporter vid Nya Östis 2016-2019, chefredaktör sedan 2019 . Publicerat tre böcker, medlem i Finlands Svenska Författareförening.
Denna text hade ändå anmälts av någon den 23 juli och moderatorn meddelade mig att texten inte kan sättas in på nytt eftersom den anses vara ”oväsentlig”. Jag tolkar det som att jag är en betydelselös person 🤣 eller att någon annan anser det och har fått sin vilja genomförd genom anmälan till Wikipedia. Har någon annan här erfarenhet av samma sak, att sakliga personuppgifter som dessa stryks?
Då jag studerade vid Åbo Akademi och fick mina studiepoäng i psykologi fick vi aldrig använda Wikipedia som källa för något. I dag förstår jag det här bättre än nånsin förr 🙄
Huset som numera kallas Himlabacken har en intressant historia. Efter en paus på några år var det åter möjligt att besöka huset under Lovisa Historiska Hus. Den stora vita kuben i mitten av huset var nu ett minne blott. Himlabacken har fått en ny toalett och dusch och salen blev betydligt rymligare efter att kuben, som det inte går att beskriva i ord, revs 🙂
Bakom den här fina spisen fanns kuben med en toalett och dusch tidigare. Nu är köket och allrummet, eller vad invånarna må kalla salen, öppnare och ljusare tillsammans.
Här som bordet nu står fanns den rappade stora vita kuben förr. Platsen mellan bordet och fönstret utgjorde tidigare en smal gång från hallen till salen/vardagsrummet. Nu är rummet stort och öppet och ljust.
Himlabacken har också, sedan jag var där senast, fått ett nytt samlingsrum med mysiga soffor.
Missade att fira fönster nummer 200 för några dagar sedan, men här kommer del 201! Fönstret finns i Pulkabackatorpet på Östra Åsvägen, ett hem som i år för första gången var med i Lovisa Historiska Hus.
Köket som syns i bakgrunden är nytt. Det var i år bara möjligt att titta in genom dörren till den stora salen och det nya köket kunde också bara beundras på håll.
Det är så fint med gamla stockväggar som blottas och härliga trägolv. Det här var en gång ett stort rum med kök och allt i ett och här bodde en fyra personers familj.
Mannen som bodde här innan han testamenterade huset till sitt barnbarnsbarn var konstnär. En del av hans tavlor finns kvar på väggarna, och det var också han som hade gjort den smått skrämmande skulpturen som jag visade för några dagar sedan i ett ”Hur galet som helst”-inlägg.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 