Tålamodet tryter just nu, men…

~ Carita Liljendahl ~ 28 kommentarer

… det finns de som har det värre. Så försöker jag tänka de dagar jag knappt kan gå på benet. Många sitter i rullstol, somliga har inga ben alls. Folk lider i krig och annat elände.

Men jag har också fått mig sagt att det är tillåtet att sörja ett ont knä, ett tillfälligt ”förlorat ben”, eller i alla fall förlorad normal rörelseförmåga. Jag får gråta över det, på samma sätt som vem som helst annan får sörja och gråta över olika förluster i livet.

Sedan har jag min egen speciella humor. Här kommer jag med flottigt hår ut från massören. Således inte till min fördel på bilden, men sånt vill jag sluta tänka på. Det är som det är. Livet och utseendet.

Mottagningen ligger i ett servicehus där det bor många äldre personer. Ledstången passade mig perfekt i dag. Jag sa ”hit flyttar jag, då har jag nära till allt, kanske jag också skulle få en plats i vattengymnastiken som mitt ben skulle behöva”.

Att handla till mamma blev en pärs. Kundvagnen utgör ganska bra stöd, men leder till att jag nog inte rör mig på korrekt sätt.

I dag var alltså en dag då knäet knappt höll alls. Det går att leva här hemma, men ska jag ut och gå 50–100 meter är det kört – just nu.

Efter att vi hade handlat till mamma funderade vi med syrran var vi kunde ta en behövlig paus. Var kommer jag in, där det inte finns trappor. Dörren från trädgården till Café Favorit var öppen och jag klarade 50 meter från bilen. En liten prosecco hägrade framför mina ögon och då gick det ju att kämpa för den. Den lilla bakelsen är en muffins med fantastisk smak av citron.

Och långt inlägg blir det men jag vill också svara på Elisamatildas fredagsfrågor.
Temat är Roliga frågor.

Vad kommer spela mest roll när du blir 80?
– Känns nu som att hälsan är viktigast. Ben som bär, huvud som funkar.

Har du lånat eller tagit något du sen aldrig lämnat tillbaka?
– Det har säkert hänt, men inte varit medvetet drag.

Fixar du saker själv, eller låter du någon annan fixa åt dig?
– Ber numera rätt ofta om hjälp, men kan fixa rätt mycket själv också om jag orkar och vill.

Vad var din favoritleksak som barn?
– Troligen min första nallebjörn.

Vilket är det konstigaste djuret?
– Dyngbaggen. Såg ett intressant program om den en gång. Ett sånt liv den har 😱🤣 Men allt har en mening. Livet för den fullt av viktigt arbete!

    Mitt gamla kära gymnasium

    ~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

    Lovisa Gymnasium. Här blev jag student 1982. Skolan är sig ännu i mångt och mycket lik. Det är härligt att så mycket av det gamla har bevarats. Den nyare flygelbyggnaden har fått hiss, vilket passade mig bra då jag skulle ut. Klarade mig att gå upp till andra våningen genom att ta ett trappsteg i taget och vila lite halvvägs.

    Men se på dessa trappor och det vackra räcket, de härliga fönstren och fina lamporna och målningarna på väggarna.

    Elin, Victoria och jag var här och delade ut Nya Östis i dag. Vår praktikant Annika tog många bra bilder. Det var riktigt roligt att träffas IRL, för annars sker ju vårt jobb för det mesta på distans och kontakten är digital.

    Vi intervjuade elever om deras läsvanor, papper eller digitalt och varför. Skolan hade också besök av Nordplus, det vill säga av elever och lärare från Norge, Island, Danmark och Sverige, så det blev intervjuer även med dem.

    Jag tog bilder då alla elever var på lektioner 🙂 Blir krångligt annars att be om tillstånd att få publicera på bloggen.

    På min tid i skolan fanns det inga myshörnor och ergonomiska gungstolar och andra fräscha möbler i den här aulan. Men tiderna förändras och här är så fint i dag, samtidigt som mycket av det gamla finns kvar, i alla fall arkitektoniskt sett.

    Så här har det alltid sett ut. Höga fönster, inga gardiner tack och lov. Och den där bänken, hur många elever har inte suttit på den?

    Jag glömde ta foto utifrån i dag. Den här bilden togs i januari 2021 av kollegan Pia Calenius. Så ni behöver inte förskräckt tänka ”oj, så mycket snö dom har”. För nu är snön nästan borta. Vi hade sol och cirka 10 grader i dag. Det började blåsa nyss och imorgon ska regnet komma hit från Sverige.

    Blandade känslor, seger och segt

    ~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

    Efter att ha legat under med 0–1 hemma mot Italien i EM-kvalet reste sig Finland igår på ett nästan ofattbart sätt till 2–1 seger. Jag ser sällan hela matcher, gör annat under tiden, följer lite med ett öga så att säga. Men nu blev det så att jag såg sista halvtimmen och extra spännande var det då det blev sju minuter tilläggstid… Men vi red ut stormen!

    Idag var den en ganska tung dag på jobbet. Jag är inte längre i den här åldern så stresstålig då det gäller att bli avbruten stup i kvarten. Överlag är det nog ett dilemma för många i dagens värld. Det gäller att lära sig att ha fokus, att kunna stänga av vissa ”pling” för stunden, bara göra en sak i taget. Ibland går det bättre för mig, ibland sämre. Och den här dagen hörde till kategorin ”det gick lite sämre”.

    Den svaga rörelseförmågan stressar ju också på olika vis. Allt tar lång tid och kräver planering. Här har jag varit ute med skräppåsen och stannar upp för att fånga nuet. Vackra blommor vid ingången till husets trappa.

    Det har alltså varit lite trist och segt i dag, men ljusa kvällar med några solstrålar som visar sig nu klockan 19.15 och +8 grader ute gläder mig ändå.

    Som små fjärilar är blommorna

    ~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

    Visst ser blommorna ut som små fjärilar? Penséer var det enda som nu fanns att tillgå, för att kunna sätta utomhus på gravgården. Risken för köld verkar vara över, men även om det kommer en liten knäpp klarar de här blommorna den. Alla påskliljor och andra blommor som såldes till helgen var ju slut i affärerna då påsken kom så tidigt i år.

    I dag är det 46 år sedan min pappa lämnade oss. Därför förde vi blommorna till graven redan igår.

    På dagen har vi haft +15 grader. Så fantastiskt skönt! Solen har också börjat hitta till min balkong, men jag kan sitta där först efter ett par veckor.

    Dagen har gått i jobbets tecken men varit lite annorlunda och mer social än annars, då vi har en praktikant som kom på besök till mig. Vi kollade även layouten som görs i annan lokal.

    Jag känner att jag lever upp till våren, fastän knäet förstås begränsar min tillvaro. Det mesta kan jag ändå vara med på, uppleva och göra, men allt kräver lite mer tid, planering och framför allt tålamod. Även de som är i min närhet får ha tålamod med mina långsamma steg 🙂

    Dagens WP fråga och min nya vän

    ~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer
    Dagligt skrivförslag
    Om du kunde vara en karaktär från en bok eller film, vem skulle du vara? Varför?
    Visa alla svar

    Man får vara kreativ på olika sätt då benet sätter stopp för ett rörligt liv. Jag säger som bloggvännen Nicki, som på Facebook nyligen skrev att hon mest fotat prylar hemma då hon inte kunnat röra sig utomhus så mycket.

    Således, svar på dagens WordPressfråga: Jag skulle utan vidare vilja vara Adrian Debutsky, huvudpersonen i mina böcker. Jag är ju honom på sätt och vis från och till, för han lever inne i mitt huvud. Men att på riktigt kunna vara en lång och attraktiv man, det skulle vara kul! Och varför? För att känna vad som rör sig inne i hans huvud, få göra hans jobb och få vara en gentleman.

    Nutida mackapärer för trådlösa anslutningar, supersnabb uppkoppling osv. De kan se ut så här som min AX3000 Deco X50, Whole Home Mesh Wi-Fi 6. Bra att den var vit och dekorativ – inte rosa 😱🤣 Då hade jag nog bett om en annan färg.

    Den här installerades i fredags. Med hjälp av lokala telefonandelslagets tjänstvilliga personal gick det undan på en halvtimme, och min vardag, mitt jobb, var åter säkrade.

    Bloggvännen BP brukar ibland skriva om sina mackapärer, och en del namnger hon, som en infravärmare på balkongen, tror den heter Conny 🙂 Här finns en grunka hon gillade men inte ändå köpte.

    Min nya vän heter kort och gott Deco.

    Skyltsöndag, den 7 mars 2024

    ~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

    Piggar upp mig själv med ett minne från kryssningen 21–22 mars, då jag också hann besöka Täby Centrum norr om centrala Stockholm.

    Mitt knä, eller muskulaturen i högra benet, var nämligen igår i uruselt skick 😦
    Jag visste inte om att det skulle bli så, då jag skrev mitt inlägg igår. Jag var på väg till en trevlig födelsedagsbjudning och skulle ta bilen till tre ställen, bland annat blomsteraffären, innan festen. Under den färdens gång blev benet bara sämre och sämre. Det krävdes slutligen femton minuter att gå sjuttio meter…

    Men jag kom till festen, min syster tog hand om bilen, och jag kunde vara med på hela bjudningen och fick skjuts hem därifrån av en kvinna som jag samarbetat mycket med inom tidningsbranschen. Hon är också chefredaktör och vi hade inte setts på länge.

    Festen, med alla trevliga människomöten, betydde mycket också för mig fastän jag inte var den som firades. Men den sociala biten gav mig massor, jag är ju ensam i mitt jobb och benet har nu också gjort vardagen ganska krånglig och människomötena färre.

    De här drop-in klippoteken lär vara populära nu, kanske även i andra köpcenter än i Täby. Riktigt snyggt med öppenheten tycker jag och fina skyltar!

    Bloggaren BP som ofta också skyltar från Täby centrum håller i trådarna för härliga Skyltsöndag! Hos henne finns länkar till andra som är med.

    Lite dåligt med foton

    ~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

    … då vädret varit lindrigt sagt förfärligt några dagar. I kombination med att jag måste promenera väldigt försiktigt har det betytt att jag inte varit så jättemycket utomhus. Förstås kommit iväg till affärer då och då och med specialarrangemang även kunnat träffa vänner på krogar som inte ligger långt från mitt hem.

    Lördagen den 30 mars tog jag den här bilden då jag satt i bilen utanför K-Supermarket. Kala träd är ju egentligen vackra, som skulpturer. Men visst längtar jag nu efter att de ska få små späda blad som sedan växer och ger såväl grönska som skugga.

    Det är Kapellparken som syns på bilden och den vita träbyggnaden är Restaurang Kapellet.

    Fyra veckor sedan jag skadade mitt knä. Eller då som det började värka så att jag kallade på ambulans. Men sedan hände något med ett knak och efteråt har jag förstått att en benbit, eller brosk, troligen flyttade på sig men samtidigt, av någon anledning, slets ett muskelfäste av, eller en del av en muskel i högra benet gick sönder. Det blev ganska stora inre blödningar, men den här skadan är av den typen som måste självläka. Läkaren sa att det kan ta tre månader. Så två månader ska jag räkna med att kämpa ännu.

    En liten fest ska det bli senare i dag, ska se om jag kan ta foton där!