Så kom den, förkylningen

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Natten mot torsdagen fick jag en föraning av vad som skulle komma. Jag tvingades plötsligt snyta mig många gånger, men det är ju bara skönt då snoret kommer ut. Finns ju knappt nåt värre än segt slem…

I dag har jag på fem timmar gjort slut på ett stort paket näsdukar och två små paket. Det rinner från näsan och ögonen i ett, jag nyser och nyser och nyser och ser förfärlig ut.

Alassio på italienska blomsterrivieran.

Om jag överlever till hösten har jag ändå en resa att se fram emot. Nya Östis läsarresa går till italienska rivieran i slutet av september. Vi får också se Monaco, San Remo och Genua.

Anmälningarna till resan har börjat strömma in, våra läsarresor brukar bli fullsatta på några veckor. Jag har snörvlat mig igenom telefonsamtalen i dag.

Lyckades ordna ledig helg åt mig så nu ska jag bara försöka vila.

Då blev jag riktigt rädd…

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

Så låter Orsakullans utmaning för den 14 mars.

Jag blev en gång rädd i ett flygplan på väg från Toulouse i Frankrike till Bryssel där vi skulle mellanlanda. Det blev mycket turbulens i luften, planet skakade och dök ner i luftgropar. Många resenärer var kritvita i ansiktet, jag höll handen med den som satt bredvid mig (ingen pojkvän)… och jag tänkte ”jag flyger ALDRIG mer igen”. Jag var riktigt rejält illamående.

Men… visst har jag flugit många gånger sedan dess.
Människan har en tendens att glömma rätt fort 🙂

På en flygresa råkade vi in i ett rejält oväder.

En annan gång jag blev riktigt rädd var då en pojkvän för länge sedan tog struptag på mig. När han klämde till och jag tvingades kippa efter luft var jag säker på att jag skulle dö. Det svartnade för ögonen. Efteråt hade jag blånader på halsen och bakom öronen.

Rytmstörningarna som jag hade en gång rätt nyligen, men som försvann med hjälp av ny medicin, gjorde mig också rejält rädd. Följande natt vågade jag inte sova ensam. Jag övernattade hos min syster och fick dagen därpå bra hjälp av läkare som lät ta hjärtfilm och allehanda prover.

 

Veckans ord, SMÅ

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer
Ser ni det glada ansiktet i en av de små blommorna?

Blommor är ett av många Guds SMÅ underverk. Och den här pärlhyacintens ena blomstängel, som böjde sig mer än de andra, har många många riktigt SMÅ blommor.

Fler bidrag till ordet SMÅ finns hos Sanna som håller i trådarna för den här bildutmaningen.

Med hår som doftar…

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

… ja, jag vet inte vad , men gott! Min ekologiska frissa talade om bergamott.
Är det nåt slag av eterisk olja, citrongräs? Känns också lite som nån blandning av rosor?
Ett besök hos frissan är alltid lika härligt. Mycket att prata om, härlig huvudmassage och en fräsch ny look.

På väg till frissan. Blomster, tror de är av plast dock, på staket utanför affären Hulda Huoleton.

Jag har alltid haft svårt för att känna igen och beskriva dofter. Först då nån säger ”det är apelsin, det är bergamott, citron” osv. svarar jag ”just det!”, för då känner jag igen dem.

Pusselläget i dag den 13 mars.

Inte mycket kvar. Men det är krävande, utmanande och därmed kul! Här har jag lagt tak och trottoarer och format hus, båtar och vikens vatten. Under den tiden har mina tankar fått löpa fritt. SÅ mycket jag hunnit fundera över.

Jag har återfått styrkan och tron på mig själv. Varför låta någon annan få mig att sjunka ihop, att känna mig otillräcklig? Då man alltid gör sitt bästa och utgår från de resurser man har, då ÄR det tillräckligt.

Nu gäller det bara att hålla fast vid den här känslan, att fortsätta leva i den flow jag kom in i efter ett veckoslut med många tårar och känslor av uppgivenhet.

Det prestationsinriktade samhället där man ska spela roller är något som jag gärna är med och tar kål på.

 

Jag mötte Lassie…

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer
Min kära hund Rambo och jag.

Den här meningen kan man enligt bloggerskan Orsakullan tolka på olika sätt 🙂
För mig är Lassie en hund, en collie som blev världskändis i en tv-serie.

En sådan colliehund har jag själv haft. Övervägande goda minnen har jag av hunden som hette Rambo ❤ Sorgligt var det då han blev gammal, nästan blind och fick alla möjliga andra problem under det år då jag bodde i Sverige (1998) och inte kunde ha honom där då dåtida maken var allergisk.

Min mamma skötte om min hund på bästa möjliga sätt, men jag glömmer aldrig den dag då jag förde honom till veterinären där han skulle få somna in. Intet ont anande skällde han ännu glatt utanför veterinärens mottagning och krafsade i marken då han hade kissat.

Jag vet att jag troligen besparade honom från lidande då jag lät honom dö tretton år gammal, men fy så hemsk den dagen var.
Än i denna dag kan jag drömma om honom. Tänka att ”hallå, lever du fortfarande, fastän jag har glömt att ge dig mat”.

Rambo ❤ min Lassie.

Vacker vägg, del 114

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Mycket snygg vägg för att finnas på en toalett på en ABC-restaurang och bensinmack. Minns inte exakt var den här fanns men det var på vägen till Tors match i västra Finland i Raumo den tredje mars.

Nu kunde det få bli sommar fort!

Gårdagen blev en bra dag och i huvudsak har den här dagen också varit bra.
Jag bestämde mig för att nu får det vara slutbråkat om vissa saker, jag vill sätta all min energi på jobbet jag tycker så mycket om. Det vill säga att planera innehållet och producera texter för superlokala tidningen Nya Östis.

I går hade vi en givande träff med nya medarbetare. De är över tio till antalet vilket betyder att vi har breda kontaktytor, vilket en tidning behöver. Frilansarna är i åldern 17 – 70+. De är alla bra på olika saker och en verklig tillgång. Att få ge råd åt dem och samarbeta och leda dem i jobbet är härligt.

Det enda vi saknar är personer som kan skriva snabba nyheter och hjälpa till med texter om kommunala beslut. Men kanske vi hittar de personerna snart också, för ett som blev helt klart är att alla vi nu har i vårt team trivs med att skriva om lokala, människonära saker.
De tycker att lokaltidningen behövs och vill vara en del av det gäng som ser till att Nya Östis lever vidare ❤

Jag blir arg när…

~ Carita Liljendahl ~ 27 kommentarer

Det är dagens utmaning från Orsakullans blogg.
Egentligen skulle jag inte vilja fokusera på något negativt i dag, eftersom helgen var så jobbig. Så i kväll ska jag skriva ett nytt inlägg om saker som gjort mig glad, om sådant som inger hopp och om att det finns en viss beslutsamhet hos mig fastän någon kan tycka att jag bara ”gnäller och gråter”.

Jag blir arg när…
– människor sprider lögner och är falska så att oskyldiga drabbas på ett orättvist sätt
När jag blir arg börjar jag ofta gråta, vilket kanske inte ger ett så bra intryck. I stället för att genast slå näven i bordet eller sätta ner foten gråter jag och pratar med människor jag litar på om hur allting känns.

Jag hade tänkt ha den här skylten på en Skyltsöndag. Men den här hunden ser ju lagom arg ut och lite sur blev jag också då Tor förlorade mot SalBa för nån vecka sedan 😀

Jag blir egentligen ganska sällan arg, men när ilskan verkligen kommer är jag väldigt beslutsam. Som då mamma på sjukhuset efter sin stora operation blev tvungen att dela rum med en förvirrad tant som höll mamma vaken hela natten. Då blev jag arg! Min mamma behövde lugn och ro!
Vi tog ut henne i rullstol på promenad i solskenet och till sköterskorna sa jag att när vi återvänder ska mamma ha en ny plats. Hon kan dela rum med någon men inte med en som sover om dagarna och härjar om nätterna.

Jag var så arg att jag nästan skakade då.
Allting ordnade sig på bästa sätt och sköterskorna fick förstås det tack de förtjänade för att de hade agerat.

Jag skrattar när…

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Jag skrattar ibland på bio då ingen annan skrattar. Några gånger har jag skrattat högt och sedan insett att jag var ensam om det.

Med människor som jag känner väl kan jag odla min speciella humor, men jag får ofta lov att akta mig i allmänna sammanhang och inte säga allt det JAG tycker är roligt… genom tiderna har jag fått en del förvånade miner som svar 😀

Jag skrattar hejdlöst åt humorprogrammet Svenska nyheter i Sveriges tv. Undrar om inte en del av de inslagen skulle anmälas i Finland. Svenskarna är bra på satir.
Nyligen skrattade jag då jag såg Marianne Mörck i Skavlan. Hon är ju bara så underbar!

Förr skrattade jag också så att tårarna rann då jag såg de finska programmen Manitbois och Pulttibois.

Ibland kan jag inte sluta skratta åt någon helt fånig sak. Och då någon annan faller in i samma hysteri är det svårt att sluta. Försöker man följande dag återge det roliga åt en tredje part är det inte längre lika roligt alls 😀

Det här är en del av Orsakullans utmaning, 31 frågor i mars.

Det behövs så lite…

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

…för att jag ska känna mig värdefull igen.

Efter en dag då gråten legat på lur hela tiden, kommer tårarna av andra orsaker.
Jag blir rörd då min syster uppmuntrar mig med en liten påse godis i all enkelhet ❤

Jag kan inte vara omtyckt och älskad av alla, det borde jag har lärt mig efter 56 år. Det hjälper inte hur man än försöker och har tålamod och tänker att det blir bra någon dag… man duger ändå inte i deras ögon.

Då är det viktigt att komma ihåg att klicken av människor som inte gillar en kanske ändå inte är så stor. De som tycker att jag är en fin människa är så många, många fler, och de är det värdefullaste jag har. Nära och kära och riktiga vänner ❤