Hur galet som helst, del 48

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Ja, hur galet som helst, både på gott och på ont kan det kännas vissa dagar.
Men som tidigare sagt, saker och ting brukar ordna sig på nåt sätt.

En liten del av mitt huvud syns på bilden 😀

Den här bilden tog jag i lördags under min fototour,  och det är nog sådana utfärder jag behöver under veckosluten då jag försöker vara ledig och få tid för mig själv.

Även om jag har massor av jobb, vanligtvis måndag-tisdag-onsdag så att det räcker och blir över… är jag glad för jobbet på Nya Östis. Jag kan sitta hemma och jobba, behöver inte klä mig anständigt, fixa håret osv.

Så för att se det positiva under en krävande tid som råder nu med praktiska arrangemang för mamma, är jag glad för att jag inte måste åka till Borgå och jobba varje dag mellan 8.30 och 16.30. Hur skulle vi med syrran då ha hunnit och orkat besöka mamma varje dag? Nu kan jag dela upp tiden, så att jag vid behov fortsätter med tidningsjobbet på kvällarna.

Jag är förstås också mycket glad för att mamma är på bättringsvägen. De saker som nu kräver extra tid och ork för oss är tillfälliga ansträngningar, och sådana som alla hamnar ut för i livet någon gång då man har förmånen att ha någon av föräldrarna kvar i livet.

Så visst ska allt fixa sig! Och snart ska jag på massage, den kommer lägligt!

Tack till alla som tröstar, kommer med kloka ord, ger stöd ❤ Det känns skönt att kunna dela med sig av vissa bördor.

 

Att släppa taget är ett sätt

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Det är mycket att tänka på nu, pusselbitar som ska falla på plats.
Man lär sig nytt, dag för dag. Om sjukvård, om hemvård, om hjälpmedel.
Om hur man ska uttrycka sig för att bli förstådd, hellre än missförstådd.
Både på professionellt plan men även på det privata.
Läget är inte tungt bara för mig, många andra är involverade.

Hösten smyger sig på.

Ibland känns det som att orken tar slut, på riktigt. Men en människa klarar mer än hon tror. Det vet jag efter vad jag gick igenom 2014 och även tidigare motgångar i livet pekar på det.

Så man tar en dag i taget. Prioriterar och organiserar enligt bästa förmåga. Försöker säga ifrån då det behövs.
Att släppa taget är också ett sätt. Att bara lita på att allting ordnar sig då man själv inte orkar mer, då man bara vill falla ihop och gråta en skvätt.

Då gråter man, då ger man upp. För stunden. Men inte för alltid.

Hösten är magisk på sitt sätt. Sover ännu vid öppet fönster.

Söker balans och lugn

~ Carita Liljendahl ~ 30 kommentarer
Lugn Lovisavik.

Vardagen är rätt kaotisk nu. Jobb och jobb, möten och möten. Praktiska saker som ska arrangeras för mammas välmående.

Människan orkar rätt mycket då hon måste. Men ett lika stort måste är det att ta hand om sig själv. Att hinna varva ner, träffa vänner, äta hälsosamt ens då och då – kanske ge sig en tid för en fototour såsom jag gjorde i lördags.

På veckoslutet börjar innebandymatcherna. I våras då jag inte visste om jag hade bröstcancer eller inte meddelade jag att jag slutar dubbeljobba, det vill säga jag jobbar inte längre som innebandyföreningens medieansvariga. Och med facit i hand inser jag att det var rätt beslut. För såsom läget ser ut i dag skulle jag inte ha orkat jobba även veckoslut och sena kvällar.

Båtar vid Skeppsbron.

Ibland måste livet få vara som en lugn havsvik. Allt måste få vila spegelblankt. Däremellan stormar det nog ändå.
Jag försöker prioritera varje dag, för att hitta balansen och det lugn som behövs.

Veckans ord – LYCKA

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

LYCKA är ett stort ord. Men jag kan känna lycka över väldigt små saker i vardagen. Lycka är inte alltid förknippat med kärlek mellan två personer, men det är förstås även det.

Jag kände lycka då vi kunde ta ut mamma på en tur i rullstol efter att hon legat tre veckor på sjukhus. Lycka över att orken tycks återvända för henne.

Men jag väljer att illustrera LYCKA i Sannas fotoutmaning med tre fågelbilder från naturen. För jag känner åter en sällsam vardagslycka då jag ger mig tid att förflytta mig i naturen, eller i Lovisa stadsbild överlag, och ta fotografier.

Det här ser väl aningen huvudlöst ut…
Men hallå! Du har ju ett huvud!
Okay. Jag var inte intressantare än så 🙂

Sensommarkväll, fototour Plagen

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Sexton somrar tillbringade jag mycket tid här, på badstranden Plagen, eller kanske närmast bestämt i kiosken. Var det fina, varma och soliga dagar hann jag inte ner till stranden alls. Sommaren 2014 blev den sista i arbetets tecken i kiosken.

Den här kvällen, som var magiskt lugn och för årstiden exceptionellt varm, +20 grader ännu vid 19-tiden, bestämde jag mig för att ta en lite fototour på stranden. Sedan fortsatte jag fotografera av bara farten på väg hemåt. Det blev allt från fåglar till löv, fjädrar, båtar och byggnader, som jag visare senare.

Vackra, blå och små badhytter på rad.
Hemtrevligt.

En öde strand.
Men ute till havs var det ännu liv i sensommarvärmen.

Minnen från LHH-dagarna

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Jag blev kvar med några bilder som jag aldrig kom för mig att publicera från Lovisa Historiska Hus-evenemanget. Det är tagna på en plats som jag besökt många gånger förr, så jag tyckte väl då – för två veckor sedan – att det kändes som upprepning med Kungsdammen i stadsdelen Garnison.

En inbjudande oas för stillsamma fikapauser.

Det är +17 grader och sol med lite dis över Lovisa centrum klockan tio i dag, lördagen den 8 september. Prognoserna visar att vi kan ha 19–22 grader och lite sol ända till tisdag, men redan torsdag nästa vecka förutspås +14 på dagen och +8 på natten. Så sommaren tvingas ge upp.

Det här räknar jag till mina barndomskvarter. Vi åkte skridsko vintertid på dammen då vi var små.

LHH_Konungsdammen_2
Kafeterian i gårdshuset.

Sällsynt ekipage

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Jag hörde klappret av hovar mot asfalten i dag. Hann inte byta objektiv på systemkameran, så jag nöjde mig med att använda mobiltelefonen för att överhuvudtaget få den här bilden.

Väldigt glädjande var det att se att de bilister som uppfattade hästarna i trafiken verkligen saktade in och tog hänsyn.

Efter besöket på sjukhuset hos mamma träffade jag två väninnor och åt gott samt drack några glas på en restaurang.
Jag glömde be dem ta foto av mig och maten glömde jag också ta bild av. Men bra är det väl att man är mest upptagen av att umgås med vännerna ❤

Nu är jag jättetrött… men lycklig och tacksam över vad den här dagen gett mig.

Den svartvita bilden förmedlar bästa stämningen.