Sommaren 2014 visade jag en bild av Almska gården, ett av våra konstcentrum i staden. Den såg nästan likadan ut som den här.
Men vad jag inte visade då var hur huset såg ut innan det renoverades. Så här!
Mycket polemik har det varit innan huset iståndsattes. Det fick nämligen inte rivas. Och mycket diskussioner har det varit också efter att renoveringen blev klar. Vem ska hyra det, till vilket pris, vem drar största nyttan av det osv.
Almska gården.Säga vad man säga vill om allt, men renoveringen blev lyckad, tycker jag. Att snöhögarna på sluttningen utanför är fula är sedan en annan sak 🙂Ljust och vackert, ett fint ställe att visa konst på.
Som en liten hyllning till min vän Antonia, som alltid visar fina bilder på sin blogg – av vilka en stor del är från Budapest – vill jag visa de här två bilderna från mitt arkiv.
I mars 2013 besökte ex-maken och jag Ungern och Budapest. Där finns otroligt mycket att se, vi hann ju bara med en bråkdel. Den pampiga arkitekturen, broarna, saluhallen, minnesmärken, Margaret Island, spårvagnarna och mycket mer har etsat sig fast i mitt minne.
En av fasaderna vid Lovisa torg, Brandensteinsgatan.
Det här är en av pärlorna jag hittat i mitt bildarkiv. Jag kan inte begripa att den inte landade på min blogg nyåret 2012-2013, för det är då den är tagen denna vackra Lovisafasad.
På den tiden fanns ännu affären och cafeterian Lilla Hugo här. I dag finns här en annan restaurang, Sakura Deli.
Ni skulle gissa vad det här var…… och den här gången var det inte så väldigt svårt 🙂
Bilden är tagen på en av Tors innebandymatcher, men inte den här säsongen utan för några år sedan då laget spelade i högsta serien. Då sändes en del av matcherna live och det här är en tv-kamera från den tiden.
Vaaleanpunainen orkidea – en rosa orkidé heter det här konstverket.
Det är mars månads bild på almanackan jag fick av min syster i julklapp. En gåva jag har glädje av hela året och där jag bland annat för min bloggstatistik 🙂
Konstnären heter Minna L. Immonen och en del av intäkterna från almanackan går till Unicef.
Jag känner att jag inte har varit personlig på länge här på bloggen.
Det har ibland känts svårt att avgöra vilka känslor jag kan ventilera här och vilka som bara hör hemma i privata pappersdagboken.
Men under de senaste dagarna har jag funderat mycket kring min konflikträdsla.
Grejen är att jag riktigt på riktigt vill alla människor väl. Jag tror också gott om de allra flesta, även helt okända personer.
Jag vill aldrig såra någon och jag tycker jag gör mitt bästa för att bemöta människor såsom jag själv vill bli bemött.
Men ändå blir det fel ibland. Speciellt då man skriver mejl eller FB-meddelanden till människor. Där får man ju inte fram alla nyanser. Där hörs inga tonlägen, där syns inga miner.
Och jag har allt oftare börjat fundera om mina ansträngningar att inte stöta mig med någon (inte samma som att vara till lags), utnyttjas av en del. Vissa människor vet, andra kanske känner på sig, att jag aldrig blir arg.
Har känt mig lite nere ett drygt dygn nu på grund av en del kontroverser.
Jag vet att jag återhämtar mig efter ett par dagar och åter fylls av livsglädje, inte minst tack vare det stöd jag brukar få här då jag skriver om något som tynger mig.
Så eftersom jag behövde något som piggade upp valde jag den här bilden!
Ett konstverk som fanns någonstans, i en park vill jag minnas, på evenemanget Historiska Hus i Lovisa 2010. Av någon anledning har jag inte publicerat den här bilden på bloggen tidigare.
I går gick jag genom en del av alla bilder jag sparat på minnespinnar, och det är inte någon liten mängd 🙂
Bland de hundratals, om inte tusentals, bilderna hittar jag fortfarande små pärlor.
Nu är det dags att gissa igen!
Alltid lika svårt också för mig, att välja ett motiv som inte är för lätt och inte för svårt 🙂
För dig är det fritt fram att gissa en gång eller fler till och med i morgon kväll. Du som gissar helt rätt får allmän ära och berömmelse 🙂 … och har du en blogg länkar jag till den, vilket förhoppningsvis ger dig fler läsare. Har du inte en blogg får du din signatur/ditt namn publicerat.
Vad är det här?
Gå gärna in och gissa hos tävlings upphovsmakare Sanna också. Till vänster har hon en lista på alla som gissat och hur många poäng de har.
Det finns stora planer för den här udden. Och det har funnits stora planer så länge jag kan minnas. Men ännu har inget byggts, bland annat eftersom marken måste saneras för att här har funnits en sågindustri. Dessutom måste den pålas om man ska bygga våningshus och hotell här.
Området har i alla fall sålts till ett företag som kanske i framtiden bygger hus här.
Bakom träddungen och till höger på bilden ligger Lovisaviken, nu under is.
Läget är i alla fall perfekt, namnet beskriver precis vad det är frågan om. En udde där det funnits en såg.
Vissa människor vill att udden ska bevaras som rekreationsområde. För mig får man gärna bygga här bara man ser till att vissa strandområden lämnas fria så att vem som helst kan njuta av miljön.
Udden är också omtyckt av fiskare, både sommar- och vintertid åker man ut härifrån.
I dag är det skottdagen. En dag då även kvinnan får fria till mannen.
På Wikipedia kan man läsa det här: Legenden berättar att det var Irlands skyddshelgon S:t Patrick som blev en tidig jämställdhetsapostel när han bestämde att kvinnor kunde få fria en dag vart fjärde år. Seden bjöd att kvinnans propå skulle tas på största allvar och annars ska hon få en fin present. Man är inte säker på att det är sant eftersom kvinnorna brukade fria två månader efter dagen.
Den här tankegången tycker jag känns lite förlegad. Därför är det bra att då man i vår grannkommun Lappträsk firar ett evenemang där par får fria offentligt, får vem som helst göra det. Om en man vill fria till en kvinna går det bra, likaså om en kvinna vill fria till en man. Eller en man till en man/en kvinna till en kvinna.
Det är fördomsfritt det!
Låt alla blommor blomma – och kärlek kan aldrig vara fel.
Inför sista matchen skålade jag med två av mina vänner att Tor klarat kontraktet i innebandyns division ett.
Jag hade gärna bjudit in ALLA vänner jag genom åren fått i innebandysammanhang. Men dels vet jag inte om datumet/klockslaget hade passat alla, dels kanske grannarna inte hade tyckt att min idé var så bra om ett femtiotal personer kommit hem till mig och skålat 😀
Marina med dottern Anne. Torsupporters såsom jag.
Efter matchen gick jag på ett par små stänkare till en av de lokala krogarna. Tack Merja och Eero för sällskapet där!
Och tack Marina & Anne för det fina blockljuset!
Det är alltid lika spännande när säsongen börjar i innebandyn på hösten. Då vet man att man har något att se fram emot hela mörka vintern och en del av våren. Men hur det sedan än går, blir det slutspel eller inte, så känns det skönt också när säsongen är slut.
Allt har liksom sin tid. Engagemang på den här nivån kräver energi. Supporterskap både ger och tar.
En avslutad säsong betyder att våren snart är här.
I väntan på nästa säsong. En gång Tor ❤ Alltid Tor ❤