Jag har skrivit ganska många korta och glättiga inlägg den senaste tiden. Glädjen och humorn i dem har kommit från mitt hjärta. Jag vill vara sann och öppen på den här bloggen, så på det sättet har det inte varit någon polerad yta jag visat.

Men visst har jag djupa tankar också. Ännu för ett år sedan gick livet i berg-och-dal bana efter skilsmässan. Den var ju ett oerhört hårt slag för mig och jag undrade hur jag skulle kunna leva vidare utan den person vid min sida som hade betytt allt för mig.

Men med facit i hand känner jag faktiskt lycka och tacksamhet för allt jag mer eller mindre tvingats ta mig genom.
Det låter som värsta klyschan när någon säger ”det som inte dödar gör dig starkare” och då man är mitt uppe i sin sorgeprocess kan man inte se annat än just den. Man kan bara ta en minut eller en dag i taget och det räcker.

Men minuterna blir timmar som blir dagar, veckor och månader. Såren läker sakta men säkert.

Med tiden kommer tryggheten och jag känner att jag klarar vad som helst i dag. Jag har ett mod och en styrka nu som jag inte hade haft om jag inte hade gått GENOM hela processen.
Jag har inte sopat den under mattan, inte försökt ta mig över, under eller förbi den.

Jag känner att jag har skrivit och pratat mig fri från allt som gjorde ont. Och den jag är i dag skulle jag inte vara utan processen. Den krävde tid och ganska många uppoffringar på flera plan. Men den var värd precis allt.

Hade det inte blivit skilsmässa kanske jag hade varit lika lycklig som jag var fram till den första maj 2014. Men nu blev saker och ting inte som jag förväntade mig då. Däremot fick jag något annat i stället. Jag har fått uppleva så mycket nytt och träffat så många härliga människor. Allt det nya hade jag inte fått om jag levt kvar i äktenskapet.

Dessutom ser jag nu varje ny dag som ett litet äventyr. Om jag vill kan jag köra fort och hojta av skräckblandad förtjusning i alla kurvor och backar.
Men jag kan också ta det lugnt, för jag trivs ensam med mig själv. Här hemma får jag vara precis den jag är.