Eller borde man säga ”hur härligt som helst”?
I Kirkonkylän koulu i Lappträsk finns det en stor tavla gjord av mjukisdjur. Jag fick inte alla med på bilden.
Jag vet inte alls vilken idé som ligger bakom det här konstverket. Fanns inga barn att fråga då jag var där på ett möte en kväll.
Del sju i min serie med smågalna motiv hittar du här.
… finns bakom hörnet. Eller det kanske är att ta i lite att kalla gräsmattan skog 🙂 Men en skog av svampar har jag i alla fall alldeles bakom hörnet där jag bor.
Har ingen aning om vad det är för svampar. Plockar aldrig några. Känner i stort sett bara till flugsvampen 🙂
Onsdagskram till er alla!
Serien med fönster från Tallinn fortsätter.
Del 92 finns här och därifrån kan du gå bakåt så långt du orkar 🙂
I kväll hade filmen ”Onnelin ja Annelin talvi” (Adas och Gladas vinter) världspremiär i Lovisa för inbjudna gäster. Ni får läsa mer om filmen och intervjuer med de medverkande i tidningen Östnyland senare. Men här finns det jag skrev till webben efter premiären som slutade för en dryg timme sedan.
En trailer om filmen hittas här, om du scrollar ner en bit på sidan.
Det kändes så bra efter filmen då alla applåderade taktfast till musiken i slutvinjetten. Jag blir faktiskt riktigt rörd vid sådana tillfällen. Min hemstad får så mycket beröm i samband med filmerna om Onneli och Anneli som spelats in här. Det här var redan andra filmen och förhoppningar om att det kan bli en tredje finns.
Alla invånare lär vara hjälpsamma på olika sätt under inspelningarna. Folk blir inte ens sura fastän gator stängs av. Alla blåser i samma glöd, tycker att det här är ”vår film”.
Finlandspremiär blir det nionde oktober. Men i Lovisa fick vi äran att se den redan i dag och en förhandsvisning blir det också söndagen den femte oktober.
Skulle det inte vara för de små gula löven på gräsmattan kunde man inte tro att vi skriver den 22 september i dag.
Och solen står lägre den här tiden på året. Restaurangen håller på att packa ihop terrassmöblerna, för enligt almanackan är det höst.
Kyrkan ståtar mot en klarblå himmel…
… och gräset är klargrönt runt rabatten på gården vid huset där jag bor.
Jag jobbar kväll men är hemma på lunch nu. Ska se Finlands- och presspremiären på filmen Onnelin ja Annelin talvi (Adas och Gladas vinter) som spelats in i Lovisa och som har premiär för biobesökarna den 9 oktober.
I morse jobbade jag inom mitt företag med det här.
– Mamma, mamma, titta! En spindel!
Så ropade ett barn en morgon då jag var på väg till jobbet förra veckan.
I och med att barnet satt bak på mammans cykel och pekade mot ett av husen som ligger granne med mitt visste jag att det inte var en liten spindel på marken hon såg.
Del sex i serien med smågalna bilder.
… att jag var stark och glad ramlade jag ner i en svacka. Jag hörde låten ”Aldrig ska jag sluta älska dig” och det gjorde väldigt ont inom mig. För det var ju så jag resonerade då. Jag skulle alltid älska honom, och om tvivlet av någon anledning hade överrumplat mig, skulle jag ha kämpat för att allt skulle bli bra igen. För jag hade lovat att älska tills döden skilde oss åt.
Nåja… men kanske det ändå är så enkelt att utan svackorna och stunderna av vemod och sorg… utan dem skulle man inte kunna känna glädje och styrka, veta när man är uppe på en topp igen…
Och vad skulle jag göra utan mina vänner – både dem jag träffar IRL och dem jag lärt mig känna på nätet. Ni är MÅNGA som stöttat mig över ett år redan och jag behöver er fortfarande – ja, jag behöver er ALLTID ❤
Av en vän i Sverige fick jag länken till den här låten och även om tårarna rinner när jag hör den så ger låten mig också styrka.
Slutar väl aldrig fascineras av skuggorna på väggarna i min bostad.
Bra då att ha en kamera till hands, men bilden ska tas rätt fort. Vips kommer ett moln, och då är skuggan ett minne blott.
Utmaningen då jag tog de här två bilderna var att inte få med MIN skugga på bilderna 🙂
Jag brukar titta tillbaka i bloggen och läsa sådant jag skrev för ungefär ett år sedan. Bland annat för att känna efter hur jag mådde då och jämföra läget med hur jag mår i dag, med tanke på skilsmässan.
Och då hittade jag den här bilden.
Aralian som står i mitten där har jag inte kvar, den har flyttat till blommornas himmel 🙂 Men ampelväxterna trivs och växer så man nästan hör hur det knakar. Bambun längst till vänster har också vuxit, och kärleksörtens två stjälkar som jag tog in från balkongen för ett par veckor sedan står fina kvar. Plättar-i-luften, sliderankan, till höger i baljan trivs tillsvidare, en jag hade innan blev dålig.
Har märkt att ett allt större utrymme av bordet har blivit blomsterbräde 🙂 Men vad gör det, än finns det gott om tomt utrymme kvar.
Kort uppdatering av läget i livet:
– är inte aktiv på dejtingsajterna just nu, den fritid jag har efter jobbet sätter jag ner på att träffa vänner och att pula med mitt företag, dyker någon trevlig man upp så gör han det 🙂 Men något aktivt letande pågår inte.
– mår bra och trivs förträffligt i min bostad, här får jag göra precis som jag vill, ingen har åsikter om hur jag fördelar min tid
Frågorna om varför jag inte dög som jag var, varför jag byttes ut mot en annan ungefär sådär som när man tröttnar på ett plagg och vill ha något nytt 🙂 … de frågorna återkommer, men jag har också insett att jag aldrig får svar på dem.
Ibland gråter jag en skvätt, men tårarna över den jag miste blir allt färre. Orsaken till att jag gråter kan ha att göra med det som en gång fanns, men nu handlar det mer om vemod och om en sorg som är hanterlig på ett helt annat sätt än mina känslor var för ett år sedan.
Det är bara att gilla läget och vara tacksam för det jag har, och att försöka göra det bästa av varje dag.
Var bjuden på ostfest hos Inge-Maj, Bengt och FasterAster i går och passade då på att ta bilder av blommor i gårdens rabatt som faktiskt ännu är hur fina som helst.
