I tre dagar har tårarna trillat. Inte så att jag skulle ha gråtit i timmar, nej – nu för tiden blir det en skvätt då och då.
Jag har försökt förstå varför jag gråter just nu. Fastän man alla gånger inte får svar på frågan ”varför” – vilket jag lärt mig i terapin under skilsmässoprocessen.

Men just nu tror jag att jag gråter för att jag inte längre är en del av Plagens kiosk. Å andra sidan är det rätt skönt att vara ledig hela sommaren.Nu kan jag verkligen göra precis vad jag vill.

Men platsen förknippas också med så många fina minnen och människomöten.
Sexton somrar. Varje midsommar firade vi med sill, nypotatis och köttbullar. För flera år sedan sov vi också över där, inte för att det var bekvämt utan för att det var spännande.
Den blev som en liten sommarstuga och vi pratade med kiosken, sa godmorgon då vi kom och hej, vi ses i morgon då vi gick.

Så jag inser nu att det är allt det här jag sörjer.
Det finns mycket att sörja då man mister en person. Till exempel att inte på samma sätt vara delaktig av hans barnbarns uppväxt.

Och all den här sorgen måste få ta sin tid. Det går inte att skynda förbi den, hoppa över den, knuffa den åt sidan eller försöka gräva sig en tunnel under den. Sorgen måste konfronteras.

Då jag talar om det här och sätter orden på pränt förstår jag bättre vad det handlar om. Jag får gensvar av människor som förstår och kanske nån sur kommentar av nån enstaka som tycker det kunde få vara nog om skilsmässopladdret nu. Till de människor som saknar all empati kan jag bara säga Sluta läsa min blogg – men om ni  ändå kommenterar här, räkna med att era kommentarer faktiskt publiceras 🙂

I kväll eller i morgon ska jag skriva ett dejtinginlägg – inte för att jag varit så aktiv där, men det finns något jag inte förstår med anonymiteten där 🙂