… för nu har jag köpt sommarskor 🙂
Jag som bara skulle åka med som sällskap åt min syster och en väninna till Tokmanni i Gammelby, och samtidigt köpa bröd och smör… kom hem med en tunika, ett par sommarskor, ett ljus som doftar ren bomullstvätt, mjuka hårrullar, ett paket struvor etc. smått och gott.
Det är väl så de har funderat ut det, affärsmänniskorna som skapar de stora lågprisvaruaffärerna.
Att när jag väl är där och bara ska komma ut med bröd och smör så inser jag på vägen från den avdelningen till kassan att jag behöver allt möjligt annat också 🙂
I stället för skyltsöndagensom jag länge följt med men nästan aldrig deltagit aktivt i presenterar jag nu skyltfredag 🙂
Det blir definitivt inte en serie. På väg hem från väninnan ikväll kunde jag bara inte låta bli att föreviga detta skyltfönster. Eller strumpbyxorna i fönstret.
Ser ju ut som en tatuering på låret.
Så här är det bara. Känslorna går i vågor fortfarande.
Jag var ledsen i tre dar, grät alla kvällar.
Men nu handlar det inte längre om en desperat gråt, det kommer inga störtfloder av tårar. För det gjorde det i somras. När jag låg på golvet och grät kunde jag plötsligt upptäcka att det hade bildats en pöl av tårar under mig. Faktiskt något jag aldrig hade upplevt förr.
I dag känns det lättare att blicka framåt. Jag läste förhandsinformationen som vi hade fått om tidningen Östnylands läsarresa till Amsterdam. Där är jag tidningens representant och det känns som en såväl spännande som kul och lagom krävande uppgift.
Här ska vi bo.
Har lånat bilderna från en sajt som marknadsför hotellet där vi ska bo. Vad jag älskar den här sortens arkitektur. Hoppas jag får ett rum precis där långsidorna möter varandra, ska man säga ”i hörnet”?
Här ska vi glida fram på kanalkryssning.
Det här lär också bli en upplevelse, kryssning på kanalerna.
Dessutom ska vi se Keukenhof in Lisse som anses vara Hollands blommande hjärta. Låt er bedövas av blomsterprakten på bilderna.
Oststaden Edam står också på programmet.
Så nu blickar jag framåt, läser mig in på platserna och kollar stadskartan.
Inte för att det är jag som är guide utan för att jag alltid brukar göra så här inför resor – planering och drömmar utgör ju en stor del av dem.
… att jag har förkärlek för gamla murar, ju mossigare desto bättre.
Den här hittade jag på kyrkogården i Lappträsk där jag strövade runt en kvart innan företagarnas diskussionskväll började.
Det är så rofyllt på kyrkogårdar.
Vilket passar min sinnesstämning just nu.
Kanske jag borde börja röra mig mer i naturen med kameran.
Stunderna där ger styrka och därmed även viss glädje.
Klarar blommorna på balkongen tillfällig kyla ska väl jag också göra det.
Har två lite tyngre dagar bakom mig. En del minnen har gjort förvånansvärt ont.
Men då jag väljer att berätta hur jag känner mig får jag stöd från många olika håll. Det skulle jag ju inte få om jag gick ensam för mig själv och grubblade, om jag låtsades att livet var en dans på rosor och bara skrev klämkäcka inlägg om hur fantastiskt allt är…
Livet är inte hela tiden fantastiskt. Men för det mesta är det ändå det.
Vi ser inte alltid solen men den finns, även under de allra mörkaste dagarna.
Och jag är en obotlig optimist som fortfarande går och väntar på att också jag ska kunna bli lika tokkär som ex-maken blev förra våren…
Tänk att åter få uppleva den känslan ❤
Jag lever på hoppet och fortsätter ta en dag i taget. Eller ibland handlar det om att ta någon timme i taget.
Ett par ljusglimtar finns just nu, men jag vågar inte berätta något om dem. Tidigare då jag gladeligen gått ut här och skrivit vad som gjort mig lycklig har det tyvärr blivit ett abrupt slut på glädjen… så nu tänker jag hålla tyst LÄNGE.
Men det betyder inte att jag slutar blogga om stort och smått som händer i min vardag 🙂
Har läst en 60 sidor lång rapport i dag, eller rättare sagt är det en plan som ska ge beredskap för översvämningsriskerna i staden där jag bor.
Resten av dagen satt jag på den lokala företagarföreningens 65-års jubileums seminarium. Föredragen handlade om kommuners servicestrategier.
En reporter på en lokaltidning är väl en av dom där som kan lite om allt möjligt men inte blir expert på nåt 🙂
Bilden är från vår fina biograf, där seminariet arrangerades.
… sköljde över mig då jag uppdaterade Plagens kiosks FB-sidor och gav administratörsrättigheterna till ex-maken.
Det att han har kiosken också den här sommaren är kul, så missförstå mig inte. Det är fantastiskt att han åtog sig skötseln av den ytterligare en sommar, den sjuttonde faktiskt.
Finaste platsen i Lovisa, badstranden Plagen. Kioskbyggnaden syns i bakgrunden.
Men jag hade aldrig kunnat tro att en så liten sak som att jag gick in på kioskens FB-sidor skulle röra om så mycket i mitt inre. Jag grät nästan hela kvällen och det är inte lätt att skriva det här inlägget heller.
Med åren blev ju kiosken ”vår kiosk, vårt lilla sommarställe”, fastän det är staden som äger byggnaden. Femton härliga somrar här fick vi tillsammans, den sextonde i fjol var fin den med men förstås lite annorlunda eftersom vi separerade i maj.
Klart att jag ska besöka både stranden och kiosken i sommar också. De fina minnena av alla härliga människor jag lärt mig känna och haft att göra med där kan aldrig tas ifrån mig. Platsen kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta.
Det är så många minnen som jag måste lära mig leva med. Att många av dem är vackra och får mig att gråta är ju egentligen inte farligt. Värre hade det väl varit om alla minnen från mitt sjutton år långa förhållande var hemska…
Eller om jag inte hade några känslor, inte kunde gråta.
Jag väntar på dem varje år. Krokusarna som dyker upp i parken som ligger närmast kyrkan. De kämpar sig upp fastän gruset från sandningen under vintern stänkt ända upp på gräsmattan.
Själv har jag också kämpat mig upp. Bokstavligen var jag väl inte golvad som en boxare efter knockout men särskilt långt från den liknelsen var jag inte heller. För jag låg i somras ofta på golvet och grät floder.
Livet känns bättre i dag, men jag funderar ändå mycket. Hurudan framtid vill jag ha? Hurudant liv vill jag leva och var? Vad gör mig glad och varför? Hur viktig roll spelar en trygg inkomst? Finns det förresten sådana?
Stora frågor tumlar runt i mitt innersta just nu. Någon dag måste jag kanske fatta ett ganska stort beslut.
Tills dess får jag fortsätta fundera och känna efter och slutligen följa hjärtats röst.
Usch. Skulle nyss tända ett ljus. Såg inte genast flugan som låg där på rygg, inbäddad i stearinet.
Han måste ha snubblat över kanten, bränt vingen eller nåt, då ljuset brann i går… Aldrig sett något liknande.
Blev väl en plågsam död… vare sig han begick självmord eller inte.
Hur denna makabra händelse än gått till känner jag mig oskyldig.
Frid över Flugans minne. Jag tände ett ljus för honom.
… handlar inte om några stora saker för mig numera.
Jag ansvarar själv för mitt liv, hur jag lever det och hur jag mår.
Jag är ingen motionsfantast, ingen hälsofreak – men dör jag i morgon på grund av det så har jag i alla fall levt mitt liv på det sätt jag själv ville.
När det soliga vädret från i går svängde om till blåst och regn på eftermiddagen i dag mulnade jag inte till. Vädret är något jag inte rår på.
Tidningar ger mig gott sällskap, inspiration, ibland glädje, ibland aha-upplevelser.
I dag har jag kört en tvättmaskin, tagit en kort cykeltur och gjort en enkel lunch åt mig själv. I morgon ska jag åter på jobb efter att ha haft en och en halv vecka vintersemester (nåt jag förstått att inte finns i Sverige).
Kalla det prutthurtighet om ni vill men i dag gläds jag åt
– att vi fått bostaden vi äger uthyrd åt en underbar familj.
– att jag vet vad jag ska göra på jobbet i morgon, och att jag har ett litet spänningsmoment efter jobbet också.
– att jag är finaste jag, och att jag har överlevt det jag trodde jag inte skulle överleva – att min make dumpade mig efter nästan sjutton gemensamma år.
Jag gläds således åt att jag kan känna glädje, att jag åter vågar göra allt möjligt, att jag kan hålla huvudet högt, att jag antar nya utmaningar och att jag insett att det är jag, och bara jag, som styr över mitt liv.
Ps. Det har tagit tid och krafter att komma så här långt, det är inte mycket man får gratis i livet, men ibland måste man vandra de där snåriga stigarna också, för att förstå att man har det ganska bra – trots allt.
