ABC… Snart kan vi alfabetet. Vi rastade för mat vid ABC Pyhäjärvi (på svenska den heliga sjön). Där träffade vi också laget, Tors spelare och lagledning, som var på väg vidare mot matchorten.
Nu har vi börjat se snöskotrar, ett tecken på att vi snart är i Lappland? Nej, jag vet… det här är bara norra Österbotten men tillåt mig överdriva. Jag vill se renar och isbjörnar och män med tovigt hår och lappmössor 😝
Nåja, var är vi nu?
ABC-stationer blir oss i alla fall bekanta under supporterresorna. Här Hirvaskangas rastplats. Inte mat ännu men lite fikapaus för chaufförerna som sedan en stund tillbaka är två. Humoristiska män, är nog ett måste på en sådanhär resa.
Och för er som kansle missat något. Vi är Lovisa Tors supporters på väg till Liminka nära Uleåborg för att se innebandymatchen LNM-Tor 😘
Och paus också för oss som inte röker. Så mycket att man hinner ta lite bilder.
Toalettpapperet i bussens toa var slut. Går det med tidningspapper, frågar kusken. Aj inte? Nå, med en sedel då, tio euros? Inte det heller?
Jaha, bara att gå till servicestationen och köpa några rullar. Kan behövas … vi har lång väg till målet och ännu längre väg hem 😊
Vi har fikat i Hartola och klockan är 10.20 då vi åker vidare. Om två timmar har vi matpaus.
Jag har fungerat som fotograf för bussbolaget som vill ha bilder från charterresor till en branschtidning. Fotograferar också med surfplattan för bloggen och med telefonen tar jag bilder som jag kanske lägger ut här senare.
Rätt mycket att hålla reda på, hoppas jag inte tappar mig själv på vägen…
Slutdestinationen Liminka är ännu drygt åtta timmar borta. Gör korta inlägg längs dagen om tekniken funkar 😛
Ja hörni. Tillsammans med tretton andra virrpannor åker jag i morgon norrut i Finland. Enkel resa 57 mil. Med pauser inräknade tar resan nästan tio timmar. Sedan kollar vi på en innebandymatch i två timmar, sätter oss åter i bussen och åker hem.
Start klockan åtta på lördagsmorgonen. Hemma igen kanske runt sex på söndagsmorgonen.
Men jippii! Jag älskar att åka buss.
På bilden ser ni kamera, batteriladdare, surfplatta, akupunkturband som hjälper mot åksjuka, en dyna som kanske hjälper mig sova på hemvägen, min dagbok, datorväska, kudde för laptop så jag kan skriva i bussen…
Ser fram emot den här resan för kan det finnas något mer rofyllt än att sitta och titta ut genom bussfönstret, se landskapen svepa förbi.
Och att i samma buss ha likasinnade vänner, som gör det här för sitt eget enorma intresse och för lagets skull.
Matchen LNM – Lovisa Tor borde ni kunna följa HÄR på lördag kväll från och med klockan 18.
Ibland känns det bara som att man inte har något vettigt att blogga om.
Skulle jag igen en gång visa vilken kaka jag blev bjuden på under ett pressinfo? Då kunde ju någon tro att jag inte annat gör än äter kakor på jobbet varje dag 🙂
Det var i den blå timmen jag vandrade hemåt. Tänkte att jag aldrig förevigat mitt nya hem från den här vinkeln. Bor där längst borta i det vita huset. Går till eller från jobbet på sju minuter i maklig takt.
Bilden blev suddig eftersom jag hoppade till då två små hundar kom runt hörnet med sin matte. De blev tydligen rädda för mig också så jag blev utskälld 🙂
Hoppas kunna bjuda på intressantare inlägg i morgon och under helgen. Tänkte åka upp till Limingo på innebandymatch på lördag. Tar surfplattan med och kanske kan bjuda på bilder från roadtrippen. Tio timmar i buss, två timmar match, tio timmar i buss.
Är man supporter så är man!
Som jag skrev tidigare kände jag inget speciellt då jag fick förra brevet från tingsrätten. När jag diskuterade saken med vänner sa någon att det kanske känns värre den dag jag får det officiella beslutet.
Det fick jag i dag.
Hur jag än försökte gräva i alla känsloskrymslen kände jag ändå inget speciellt. Lite vemod kanske, för som jag sagt så ofta förr – inte var det så här det skulle gå. Vi skulle ju alltid vara tillsammans, mitt livs stora kärlek och jag.
Men nu börjar de där fraserna låta nästan tjatiga. Jag får aldrig svar på mina frågor. Det är totalt meningslöst att älta allt det där, för det som hände i går – det för mig inte framåt.
Jag måste leva i nuet och ha tro på framtiden. Det finns absolut någon härlig prins där ute som bara väntar på mig 😉
Om jag kände något överhuvudtaget när jag läste papperet från tingsrätten var det en liten irritation över byråkratspråket.
Ansökan har delgivits den i saken delaktiga 8.1.2015. Den i saken delaktiga har inte inom laga tid uttalat sig i ärendet.
Vaddå? Jag satt ju papperet på postlådan med underskriften om att jag fått delgivelsen. Men jag tänker inte börja bråka om det. Saken är ju biff nu. Jag är en fri kvinna och nu gör jag precis vad jag vill av resten av mitt liv.
Så se upp – här kommer jag! ❤
Gjorde en 70-års intervju i Lappträsk i dag och mannens hustru hade bakat en vidunderligt god äppelkaka. Grädden var ju som pricken på i:et. I mina hemtrakter kallar man det ibland snömos 🙂
Och som ni säkert ser så är bilden tagen med en bättre systemkamera.
Kvällens alster från konstkursen däremot är tagen med mobiltelefonens kamera och här syns kanske drygt hälften av hela alstret. Så det är inte en detaljstudie men inte heller en bild av hela tavlan.
Började i dag åter med en gråsvart botten. Sedan målade jag dit lite blått och grönt på måfå. Hade en idé om att måla en kropp, men insåg ganska fort att en sådan blir det inte.
Sedan tog jag med rött och gult, orange och brunt. En kvinnas hår och en antydning till ansikte började framträda. Nej, nej, nej tänkte jag… jag får inte till det där med ögon, näsa och mun…
Då vände hon på klacken. Håret började framträda. När en halv timme återstod av kursen började jag forma hans hår.
Det såg fruktansvärt naivt ut. Trodde faktiskt att det här skulle bli den första kurskvällen då jag inte fick något till stånd. Tycker inte heller tavlan är min bästa, men man måste ju få ha en del bottennapp också 🙂
Plötsligt var han bara där. Med slutna ögon. Han håller om mig och säger att jag har underbara lockar…
Är det så här konstterapi fungerar? Målar jag suggestopediskt så som någon vän här sa?
Jag fattar ingenting själv – inte mer än att det känns helt underbart att bara låta penseln löpa, färgerna blandas och vänta på vad som ska formas under två timmars tid.
Två skåp bortskänkes. Höjd cirka 190 cm, bredd cirka 80 cm. Hade inte måttband med men bilderna torde säga sitt. Ta kontakt med mig via privat meddelande på Facebook om du är intresserad. Du kan ta bara ett skåp om du inte vill ha bägge, men du måste avhämta det själv från vår gamla bostad.
Det var ett tag sedan jag besökte ex-makens och min lägenhet. Det har inte känts bra att gå tillbaka dit, för här bodde jag ju ensam från slutet av maj till början av september. Plågades av en massa gamla minnen då och grät mycket.
I dag kan jag ju se tillbaka på våra sjutton gemensamma år och i det stora hela glädjas åt allt. Så mycket roligt vi gjorde både i den här bostaden och i de andra vi delade, för att inte tala om året vi bodde i Stockholm.
I dag kände jag inget speciellt då vi var där och skänkte bort andra möbler vi inte behövde. Jag var inte ledsen, inte vemodig. Allt har sin tid och jag har kommit vidare i min livsprocess. Den här bostaden var fin så länge vi var lyckliga där tillsammans. Den är fortfarande fin, men den tillhör ett avslutat kapitel i mitt liv.
Ja, och hepp! Bostaden är till salu 🙂
