Här i Forsby centrum, som är en del av Lovisa men som ligger cirka 15 km från stadens centrum, hade jag träff med ett intervjuobjekt i dag.
När vi sedan rörde oss på det natursköna området kring ån och forsen borde jag ha haft kameran med, men det hade jag inte. Den blev i bilen som jag hade parkerat på annan plats.
Den här dagen har bjudit på många trevliga, såväl planerade som överraskande möten med olika människor. Det är så skönt att bara stanna upp och prata bort en stund med någon likasinnad – tack bland annat till C, som säkert känner igen sig när hon läser det här ❤
Ni som vet vad jag varit med om den här sommaren förstår att jag för några månader sedan inte hade ork att se det positiva som trots allt finns i livet.
Mitt förnuft sade då att jag inte behöver känna mig värdelös och att då vissa dörrar stängs öppnas nya. Men det var väldigt svårt att se allt det där innan jag hade tagit mig genom alla nödvändiga skikten av olika faser.
Det gäller att se de nya möjligheterna. Men det kan en människa i djup sorg inte göra, inte bums på momangen. Men hon gör det så småningom. Efter att ha tagit små korta steg, en minut i taget, en timme, en halv dag…
Då terapeuten frågade om jag trivs i mitt nya hem kunde jag med handen på hjärtat svara JA! Jag känner att jag kommer HEM då jag stiger in i min lya, jag längtar ofta hit, jag sover bra här och jag har Adrian att prata med.
Jag är också tacksam för den vänskap jag har med mannen jag var gift med.
Varför göra saker krångliga? Varför vara långsint?
Att kunna förlåta fullständigt ut av hela hjärtat är måhända inte lätt, men jag jobbar på det.
Och jag gör det för min egen skull.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 