Jag skriver igen

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer
Känns befriande att kunna författa igen.
Känns befriande att kunna författa igen.

Min tredje bok i serien om Adrian Debutsky kom ut i september 2012. Efter det har jag skrivit mycket sporadiskt. Jag har knattrat ner olika kapitel men de har på inget sätt hängt ihop med varandra. Jag har bollat idéer om hur hans liv ska gå vidare.
En ny bok föds inte i ett nafs, särskilt inte då författaren är journalist på heltid. Och en del av inspirationen försvann i maj då den stora omvälvningen skedde i mitt liv. Då man genomgår en skilsmässa, där man själv är den överraskade och chockade parten, är man inte den mest kreativa människan.

Men i går frågade några vänner, som läst mina tidigare böcker, om en ny är på gång. Jag svarade helt ärligt att ingen ny bok helt allvarligt är på gång.

På något sätt satte frågan tydligen ändå i gång en process. För i dag var det hur enkelt som helst att sätta sig ner och bara börja skriva. Jag vet vad Adrian ska göra det närmaste halvåret, var han ska bo och vad han ska jobba med. Alldeles nyss fick jag ytterligare en idé om hur jag går vidare i boken vars första kapitel nästan är klart.

Men fråga mig inte när boken är klar 🙂 Utan ledighet från jobbet, som jag inte ens tänkt på att anhålla om, tar processen minst ett år.
Tycker ändå att det här med att jag åter är kreativ är ett tecken på att en det skett en positiv vändning i mitt liv.

Negerkyssar

~ Carita Liljendahl ~ 46 kommentarer

Då jag läste rubriken ”Kyssarna är viktigt” hos Rabarberpolisen kom jag på att jag hade några kyssar hemma. Rabarberpolisens inlägg handlar om något helt annat än mitt, men som sagt, det inspirerade mig.

Brunbergs legendariska negerkyssar.
Brunbergs legendariska negerkyssar.

De här godsakerna har genom åren kallats ”Negerkyssar”. De kallas förmodligen något helt annat i dag, men just nu kommer jag inte på vad.
Man får ju inte ta ordet ”neger” i sin mun, vare sig då det gäller att uttala ett ord eller att äta en sådan här mumsig sak.
Det hände ju något med loggan på det där Kinagodiset i Sverige också. En kille kände sig förolämpad eftersom han hade sneda ögon.
Tänker inte gå in på det här i detalj för jag tror att saken upprör så många, på olika sätt. Antingen tycker man det är rätt att ta bort benämningen ”neger” eller en logga med en kines. Eller så tycker man det är löjligt.

Brunbergs negerkyssar, som jag fortsätter kalla dem, hade också en bild på lådan där en negerflicka pussar en negerkille. Inte nog med det snusket att de pussades… flickan hade en väldigt kort bastkjol också…

BILDER från vintriga Lovisa

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer
Än dröjer det innan båtarna läggs ut vid bryggorna på innersta Lovisaviken.
Än dröjer det innan båtarna läggs ut vid bryggorna på innersta Lovisaviken.

Passade på denna vackra vinterdag, med minus fyra grader och lite sol, att tillsammans med min syster åka runt och ta några foton.

Några båtar ligger på Skeppsbroområdet och övervintrar.
Några båtar ligger på Skeppsbroområdet och övervintrar.
Här brukar det gå livligt till om somrarna men i dag var det lugnt vid de gamla saltbodarna.
Här brukar det gå livligt till om somrarna men i dag var det lugnt vid de gamla saltbodarna.
Café Skeppsbron är igenbommad, men om dryga tre månader öppnar den troligen igen.
Café Skeppsbron är igenbommad, men om dryga tre månader öppnar den troligen igen.
Lugnt är det också här, framför sjöfartsmuseet, som inte syns på bilden.
Lugnt är det också här, framför sjöfartsmuseet, som inte syns på bilden.
Paketjakten Österstjernan väntar också på sommaren.
Paketjakten Österstjernan väntar också på sommaren.
Någon har gjort en snöängel.
Någon har gjort en snöängel.

 

Bilturen gick sedan också förbi bastionerna, strax innan solen försvann bakom trädtopparna.
Bilturen gick sedan också förbi bastionerna, strax innan solen försvann bakom trädtopparna.

Tror jag har…

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

… något att göra i dag.

Min bil är den röda mitten.
Min bil är den röda mitten.

Det är åtta minusgrader så det blir säkert lite jobbigt att få fram bilen, men i dag måste det ske. Jag har inget viktigt att göra, ingenstans jag måste köra.
Men jag tycker om att köra bil så bara jag grävt fram min Svensson ska jag ta en liten tur med honom så han blir varm. Kanske jag fotograferar något på vägen också, som jag senare kan visa här.
Ha en fin annandag!

Morning has broken…

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

… like the first morning. Blackbird has spoken, like the first bird.
Det är ju en vacker sång, eller hur?
Och sagolikt vackert är det också utanför mina fönster. Vi har cirka tio minusgrader och sol. Kunde julen bli bättre?

Ett snöklätt träd utanför mitt fönster.
Ett snöklätt träd utanför mitt fönster.

Och så här stämningsfullt var det hos min syster på julaftonen i går. Tack för god mat och fin samvaro med familjen!

Ett av borden med levande ljus.
Ett av borden med levande ljus.

Fick vad jag önskade mig av jultomten

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Jag fick flera paket av tomten men ett av dem innehöll en sak jag särskilt hade önskat.
En selfie-käpp eller selfie-pinne eller vad de nu än kallas på svenska.
Jeeee! Jag kommer att höra till dem man pekar på och skrattar åt.
Nämen titta vad håller tanten på med? Borde hon inte använda pinnen som promenadkäpp?
Nej nej nej – de som INTE har en selfie-pinne är hopplöst out, omoderna, efter sin tid och avundsjuka på oss som har en 😀

Första selfien med hjälp av stetoskop och bluetooth :-)
Första selfien med hjälp av stativ och bluetooth 🙂

Selfiepinnen är en hit i Japan och säkert i USA och i Europa också. Snart är det lika konstigt att vara utan detta teleskopstativ som att vara utan smarttelefon.

Sedan är det en annan sak om folk dör då åskan slår ner i pinnen…
Och jag tror inte att den här käppen kommer att användas bara som hjälp för att ta fotografier med mobilen. Folk är nog mer påhittiga än så.

Men i morgon ska jag börja ta massor av bilder!
God jul!

Öppnade redan två paket…

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

… som jag fått av vänner, och som jag hade bestämt att jag skulle öppna innan jag åt frukost.
Antalet paket jag fick som barn och i yngre tonåren var väldigt många. Minns att jag räknade dem och skrev upp i min dagbok hur många de var och vad jag fick av vem.
Så här på äldre dar är det inte så viktigt med paket. Men visst är det roligt både att ge och att få några små, genomtänkta, kanske vackert inslagna paket, eventuellt med ett rim också.

Resterna efter de öppnade paketen som innehöll en necessär, choklad och lotter. Tusen tack till er som gav mig paketen <3
Resterna efter de öppnade paketen som innehöll en necessär, choklad och lotter. Tusen tack till er som gav mig paketen ❤

Snusktunnelbanan…

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer

… är så välanvänd att den måste ersättas med nya örngott.
Men så pass kul är örngottet med Snusktunnelbanan att jag inte kan slänga det. Trots att det sett sina bästa dagar, är slitet och har hål måste jag komma på ett sätt att använda kartan i alla fall 🙂

Jag bara älskar de här annorlunda namnen på T-banestationerna i Stockholm.
Jag bara älskar de här annorlunda namnen på T-banestationerna i Stockholm.

Men som den estet jag har blivit, eller kanske alltid varit – genom åren har jag bara speglat över allt på Adrian, så…
… köpte jag två nya örngott som matchar mina lakan och underlakan, som antingen är gråvita eller svartvita, helgrå eller helsvarta.
Och antagligen bidrog jag till att göra någon Marimekkochefs lön ännu lite fetare.

Svart och vitt.
Svart och vitt.

Stridstuppar på jobbet

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Jag ser dem varje dag. Stridstupparna på jobbet.
De sitter på min Macbook air. Eller ofta ligger en av dem omkull.
Troligen för att den fått en knuff av den andra.
Jag vet inte hur det går till, för jag lyfter alltid upp dem, säger att de måste försöka vara vänner. Man får inte slåss.

- Det var ditt fel! - Nej, det var ditt!
– Det var ditt fel!
– Nej, det var ditt!

Men likt förbaskat ligger en av dem, ibland båda, på rygg då jag återvänder till jobbet. Jag förstår inte hur det har gått till, och frågar jag fåglarna skyller de på varandra.
Ändå kan jag inte låta bli att gilla dem.
Kanske för att de påminner om Adrian och mig.
Bakom de rynkade ögonbrynen döljer sig en märklig kärlek.
Och jag är säker på att fåglarna fnissar tillsammans då jag inte hör det.