Så otrolig fint med den klängande växten mot väggen. Tacksam för att jag fick syn på den här och gavs möjlighet att fotografera den.
Vacker vägg, del 11
Prata, prata, prata
I går hade det gått tolv veckor sedan jag kom på att min man hade en annan kvinna. Tolv veckor är inte någon lång tid då det gäller sorgearbete. Men de här veckorna har ändå gjort sitt. Jag orkar åter, då och då, träffa vänner.
Och jag vill omge mig med de vänner som förstår hur jag känner. Som orkar prata, prata, prata och tillsammans med mig analysera det som hänt.
Jag har alltid varit av den åsikten att man måste kunna prata om allt. Man kanske inte kan förstå allt men jag vill försöka göra det genom att sätta ord på mina känslor. Och då det gäller känslor är allt tillåtet, också de fula och förbjudna känslorna. Men dem delar jag bara med de riktigt närmaste vännerna.
De närmaste vännerna ger inte heller upp i första taget. Tackar jag nej till en träff eller en utfärd gör de ett nytt försök en annan dag.
De bästa vännerna är inte rädda för min sorg, de säger inte att jag måste gaska upp mig, de drar sig inte undan med tanken ”jag orkar inte med den där ledsna människan”.
Några vänner säger i dag att jag ser fräsch ut, att jag är vacker och att de tycker att jag är stark. För två månader sedan såg man ju också på mitt yttre vad jag gick igenom. Så något måste ha hänt då tiden fått arbeta.
Jag vet att jag ännu har en lång väg att vandra. Den vägen går jag tillsammans med mina vänner IRL och med vännerna här på bloggen. Tack för att ni finns ❤
Jag fick ett paket
… och det hade prytts med frimärken av Zlatan!
I paketet fanns en sten. Då jag kramar den ska jag få de krafter jag behöver.
Ibland frågade min man då jag bloggade och var på Facebook om man kan ha riktiga vänner där.
Jag försökte förklara för honom att jag lärt mig känna en massa fina människor via FB och speciellt via min blogg.
Och se nu – den här energistenen fick jag av en vän som bloggar HÄR.
Jag har aldrig träffat henne men jag läser hennes blogg, vi kommenterar hos varandra och ibland skickar vi mejl.
Så jag tycker inte vi längre behöver ifrågasätta om man kan skapa vänskapsband via FB och bloggar eller om man inte kan det.
Via bloggen har jag lärt mig känna många människor, speciellt från Sverige. Jag har aldrig träffat dem men ändå känns det som om jag varit vän med dem länge.
Så vad du än har för åsikter om kontakter IRL och kontakter via nätet, så tänk efter innan du uttalar dem. Om du själv inte har en bloggvän eller en FB-vän som du aldrig träffat, så behöver det inte betyda att de vänner man har lärt sig känna via nätet är mindre värda en de man träffar öga mot öga.
Kramar till er alla ❤
… OJ, glömde visa bilden på den fina stenen!
Fina fönster, del 27
Då jag besökte Malmgårds gårdsbutik i går gick jag ett litet varv på gården och hittade några fina fönster. Eftersom de är från samma plats visar jag två bilder samtidigt.
I dag ska jag träffa en kollega vid lunch och i kväll en väninna som jag inte sett på över ett år. Hon bor en stor del av tiden utomlands.
Jag vill inte påstå att jag direkt försummat mina vänner under tiden jag var gift. Med tiden blev det ändå så att jag prioriterade samvaron med maken.
Vi var väldigt tajta, gjorde en massa tillsammans och jag trivdes med det. Jobb och fritid blev nästan ett. Ibland träffade vi gemensamma vänner hemma hos dem eller hemma hos oss. Jag tyckte vi hade väldigt roligt tillsammans – så därför har jag personligen svårt att förstå att han inte var nöjd med vårt gemensamma liv.
Men nu försöker jag åter träffa mina vänner och jag har märkt att jag har många sådana.
Hoppas jag kan bjuda på fler bilder i kväll, men nu får ni njuta av de fina fönstren!
Och del 26 i serien hittar du HÄR.
Bilder från utflykten
Jag har ju lovat börja visa bilder av mig själv på bloggen. Dels för att jag ska lära mig tycka om mig själv sådan som jag är, dels för att det inte bara ska visas hus och fönster och djur, blommor och bänkar på min blogg 🙂
Då man blir övergiven av den man älskar är det ju inte alls konstigt att man börjar jämföra sig själv med den nya människa som kommit in i partnerns liv. Man frågar sig ”vad är det som han eller hon har som jag saknar?”.
Till makens försvar ska sägas att han aldrig sagt att jag är fet eller ful på något sätt men ändå är det ju lite så som jag känner mig. Är det bara kvinnor som känner så här då de ratas? Vad tänker män som blir dumpade?
Svärmor, svärfar, FasterAster, min syster och en före detta kollega till maken från Sverige åkte i dag till Malmgård där vi bland annat besökte gårdsbutiken. Slottet kunde man kolla på utifrån, men jag koncentrerade mig på att fotografera fina fönster som ni får se både i dag om i morgon!
En som läser min blogg önskade att jag skulle skriva mer om gården men jag tycker sajten berättar det viktigaste för den som är intresserad av nutid och historia.
Bis morgen! I kväll ska jag ner till sommarstället och käka med släkten ❤
Åkte ner i svart hål
Efter två dagar med mycket gråt, det vill säga en av svackorna jag alltjämt åker ner i, ska jag i dag åka på en liten utflykt till Malmgårds gårdsbutik i Pernå.
Just nu känns det som att jag inte skulle orka åka med, men så här är det ofta i mitt liv nu för tiden. Jag måste tvinga mig ut. Nästan ingenting känns roligt och gråten lurar bakom hörnet.
Tänk om jag bara kunde dra ut kontakten till de känslor som finns kvar för min man.Nog för att jag nu börjat bli rejält arg för det han gjorde, och för att jag var tvungen att upptäcka det själv. Men tanken på att sorgearbetet troligtvis tar ett år eller mer känns ofta outhärdlig och även orättvis. Han är lycklig och ser varje ny dag som ett äventyr, jag får kämpa för att överleva en timme i taget.
Det finns människor som säger att självömkan är det värsta. Sådant får man inte hänge sig åt. Av dem brukar jag fråga ”har du varit med om samma sak själv, då får du gärna ge råd”. Varenda gång har personen som kommit med de goda, ofta välmenande råden, tystnat.
För några dagar sedan kände jag dofter av blommor och grönska, jag hörde fåglar kvittra, kände solstrålarna på huden.
I går åkte jag ner i ett svart hål.
Det är ur den gropen jag försöker kravla mig upp nu.
Bilder av bostaden
Nu finns vår bostad utlagd på oikotie.fi. Är du intresserad av att köpa bostaden eller bara nyfiken på att se hur det ser ut hos oss, så hittar du fler bilder HÄR.
I sovrummet brukade vi aldrig ha ett sängtäcke, jag tycker det som finns på bilden inte är särskilt vackert. Men vi ansåg ändå att vi var tvungna att lägga något på lakanen, speciellt som den ena sidan av sängen helt saknade sådana…
I dag har jag för övrigt fått höra att jag borde börja blicka framåt, kanske gå till en ny frissa, plocka ögonbrynen, se över garderoben och så vidare. Inte så mycket för andras skull men för min egen.
Jag kan förstå att människor menar väl men JAG själv tycker så här:
– det har inte ens gått TRE månader sedan jag fick veta att min man hade lurat mig under flera månaders tid, så jag har inte kommit genom alla faser av sorg, ilska och besvikelse ännu, JAG vill låta den här processen ta den tid den kräver
– jag ser inte enbart bakåt, jag har en viss framtidstro och jag har gjort framsteg sedan den där katastrofala dagen första maj
– sorgen är MIN och ingen annans, ingen utomstående ska komma och säga när det är dags att bli glad och gaska upp sig och bara se framåt, inte bakåt, att tänka på gamla minnen och att vårda dem är inte fel
– om jag inte duger sådan som jag är så har jag inget annat att tillägga till de människor som tycker jag borde göra något åt mitt utseende än ”det är inte mig du vill ha då, varsågod och leta efter nån som motsvarar dina ideal”!
Dessutom är det här MIN blogg. Här skriver jag precis vad jag vill, inte vad någon utomstående anser att jag ska skriva. Den som inte gillar det jag skriver behöver inte läsa. Punkt och slut.
Till alla er som stöder mig och som tycker om min blogg vill jag säga:
Tack snälla ni för att ni kommenterar, stöder mig, ger mig kramar både på riktigt och virtuellt. Den här månaden ser det ut som om jag får lika många läsare som ifjol under hela året, över 30 000.
Sällsynt gäst
När jag var yngre var det väldigt vanligt med igelkottar på gårdarna. Kanske de helt enkelt trivdes då det fanns naturliga komposthögar och högar med löv att gömma sig i. Kanske det fanns mera mat också då folk slängde innehållet från slaskhinkar med potatisskal och annat ”godis” på markerna.
Jag är ingen expert på sådant som händer i naturen men det jag vet är att det var ett tag sedan jag såg en igelkott. Men i dag kutade en över sommarställets gård. Och jag sprang efter, så försiktigt jag kunde och lyckades fånga honom/henne på bild. Men nog ser ni ju att Kotten ser skraj och misstänksam ut 🙂
Lägenhet till salu
I dag har vår lägenhet fotograferats av en mäklare.Det var inte så lätt att få till fina bilder. Dels fanns inte inspiration och tid för att stajla hejvilt. Dels är bostaden fylld av flyttlådor och de ska ju inte synas på bilderna. Vi lyckades stapla dem på varandra och tillfälligt få dem att bara finnas på ett ställe, men snart sprids de ut igen.
Visst var det en stund fylld av vemod då vi ställde i ordning rummen. Det här hemmet har varit vårt i drygt tio år och det har varit kärt för mig.
Det gör stundvis ont att packa ner, sälja eller slänga saker. Många av dem bär ju på minnen från en gemensam tid.
Sist och slutligen betyder saker ändå ingenting. Vi får varken dem eller pengar med oss i graven. Och det som betydde mest för mig, min man och kärleken till honom, var det enda jag hade velat ha kvar. Men då jag är ensam om att vilja det blir det inte mycket av det önskemålet.
Jag lägger ut länken till annonsen med mer fakta om bostaden så fort den är klar.
Malin S vann boken!
I dag var det dags att lotta ut min bok och rekordmånga hade visat intresse.
Fru Fortuna gynnade Malin Stenroos från Lovisa!
Grattis Malin, jag meddelar dig också via Facebook privat!
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 