De här fönstren finns på ett hus mitt i stan, på Mariegatan i Lovisa. Satt i bilen och väntade på ett samtal från en väninna efter att jag hade varit på loppmarknaden med några grejer och då fick jag för mig att fotografera de här två fönstren.
Del 25 i serien finns här.
Badade för första gången den här sommaren. Juni månad var ju så extremt kall att knappt någon simmade då. Och när det sedan blev varmt hade vi rätt mycket jobb i kiosken. Men i morse klockan åtta kastade jag vinterpälsen som om ni ser något som flyter ute på viken kan det vara den 🙂
Efter badet satt jag en stund på kioskens terrass och värmde mig i solen. Osökt kom tankarna på sommaren innan. Då jag inte hade en aning om att sommaren 2014 skulle bli den hittills tyngsta i mitt liv. På kioskens altan har min man och jag ätit otaliga tidiga frukostar innan vi öppnat kiosken. Genom åren har vi till och med övernattat i den några gånger, för att det kändes som ett litet äventyr.
Den här sommaren blir den sista i kiosken, åtminstone för min del. Det känns vemodigt. Men jag försöker tänka att nya dörrar öppnas för mig. Nästa sommar kan jag göra något helt annat.
I går firades Small Ships Race i Lovisa. Massor av folk var i rörelse. Jag hade kameran med mig men kom inte för mig att ta några bilder!
Väninnan och jag träffade många bekanta och jag fick en del spontana kramar av människor som känner till det som hänt. Och ganska många sa att de följer min blogg och att de tycker om den fastän de inte hör till personerna som skriver kommentarer.
Svårt var det att se mannen jag älskat sjutton år hålla om en annan människa. Någon gång gjorde ju också han och jag sådär, smekte varandras ryggar och pussades förälskat.
Men… sådant är livet. Vi vet aldrig vad det för med sig och mitt liv går vidare, en timme i taget.
Kramar till er alla ❤
… att se skillnad på mynt som inte är euro.
Myntet till vänster är alltså värt två euro, det andra är kanske turkisk lira, eller vad kallas valutan där. Någon som känner igen myntet.
I kiosken såg jag häromdagen också ett mynt som var förvillande likt vårt värt en euro. Tror det också vara en turkisk slant.
I går tyckte jag att lövverket och himlen med solen ovanför badstrandens gräsmatta var så fina att jag tog ett fotografi utan att desto mera tänka på att jag skulle publicera den.
Men i dag då jag tittade närmare på bilden ser jag ett lysande hjärta!
Det vill jag förstås gärna se som en symbol på att jag har ett bra liv att se fram emot.
Att det finns en mening med allt hur nattsvart allting än kändes då jag fick veta att den jag älskade mest av alla hade svikit mig.
I kväll är det Small Ships Race på Skeppsbron i Lovisa. Där väljs bland annat Miss Lovisa.
Under många år har jag själv skrivit om evenemanget för tidningen och ibland suttit i juryn som valt missarna. Vi jobbade ofta tillsammans med maken på olika evenemang, han som frilans. Det var väldigt roligt att ha jobbet som ett gemensamt intresse.
I år går jag på evenemanget med en god vän och jag ser fram emot kvällen. Ska tänka på det lysande hjärtat och vad det kan betyda för mig ❤
Insåg nyss att det är TVÅ månader sedan jag senast fotograferade en vacker vägg, del 9 som du hittar HÄR. Det var 17:e maj och då hade jag ännu inte berättat här på bloggen om chocken jag hade fått. Den som senare skulle leda till en skilsmässa.
Jag förstår ju nu att jag har sörjt de här två månaderna. Och jag sörjer fortfarande, men på ett lite annat sätt än under den första kaotiska tiden.
Så i dag stannade jag upp på väg hem från rundan till loppmarknaden, där jag placerade ut fler inbundna böcker på bordet. Bland annat av Staffan Bruun och Åke Edwardson. Några Kepler finns där också i pocketformat, och Mankell!
Men här kommer äntligen en vacker vägg. Kortsidan av före detta kartongfabriken på Sibeliusgatan.
Byggnaden står tom och någon kanske tycker den borde rivas, men jag tror den har skyddsbeteckning och det tycker jag är bra!
Fortsätter städa skåp och lådor fastän solen gassar ute. Jag har två veckor och två dagar på mig att få så mycket som möjligt klart innan flyttföretaget kommer första gången.
I dag stod en byrålåda i tur. Visste att där fanns en massa vykort och hade tänkt att jag skulle slänga alla.
Många kort har vi fått av vänner från deras resor och jag tittade på dem alla. Fick ju således många hälsningar på nytt och minnen väcktes till liv.
Jag hade också tänkt att jag säkert gråter en skvätt då jag läser alla kärlekskort från maken, för jag har ju sparat vartenda ett. Genom åren har vi gett varandra otaliga sådana, eller skickat kort då vi varit bortresta i sällskap av andra. Ibland skickade vi till och med kärlekshälsningar från resor vi var på tillsammans ❤
Klarade inte av att slänga bort de här korten. Inte heller de vi fått av andra på bröllopsdagar.
Och varför skulle jag? Det är ju en del av min livshistoria. Liksom dagböckerna och alla fotoalbum är. Inte kommer vi att slänga fotografierna heller. Återstår bara att se hur vi delar upp dem.
Ser på ett program i SVT2. Det handlar om Sveta från Ural i Ryssland och om Kurt från Skellefteå i Sverige.
Kärlek på distans och en del små svårigheter med språken men oj så fint program.
Måste erkänna att jag känner mig ensam just nu. Har ingen att krama, och det var ju något vi gjorde ofta förr, många gånger om dagen – så den närheten saknar jag verkligen.
Samtidigt gör jag ju precis vad och hur jag vill just nu. Ingen har synpunkter på mitt sätt att tillbringa dagen eller kvällarna.
Men om jag hade fått välja själv, vilket jag inte fick, så hade jag nog valt att få leva kvar i den fina vänskap jag tyckte vi hade. Jag var nöjd, behövde ingen passion, inget nytt i livet.
Anm. inlagd senare: betyder inte att jag aldrig skulle ha piffat upp förhållandet med utflykter, överraskningar osv. och jag är fortfarande nyfiken på allt nytt i livet 🙂
Men saker och ting blir inte alltid så som man hoppas, och här sitter jag, ensam vid teven.
I morgon är en ny dag.
Dagen började med lopptorgsbesök. Förde böcker och en helt oanvänd wokpanna till mitt bord.
Handlade lite i K-Supermarket som ligger granne med loppiset. Betoningen blir på LITE, för då man är singel går det inte åt så mycket.
Har mest energi om morgnarna och på förmiddagen. Slet en hel del med flyttlådorna fram till klockan ett.
Jobbade sedan ett par timmar i kiosken, vädret var toppen och även om vi inte hade tokrusning kom det en hel del kunder ändå.
Kvällen avrundades med salta pinnar, vatten och vin i svärmors sällskap på sommarstället. Blev serverad på silverbricka 🙂
Resten av kvällen tar jag det lugnt. Kollar på tv och plockar med lite ditt och datt.
Har blivit allt bättre på att lyssna på mig själv. Vad vill jag göra? Vad orkar jag göra?
Helt klart vill jag också finnas till för andra. Men inte så att det sker på bekostnad av mitt eget välmående. Det gäller att akta sig för energitjuvarna. Lära sig säga nej då det behövs.
I morgon kanske jag tar en cykeltur. Tar kameran med och ser om det finns något fint att föreviga.
Kramar till er alla ❤
I går bjöd svärmor på en fantastiskt god efterrätt på sommarstället.
Konserverade päronhalvor med After Eight mintchoklad och vispgrädde.
Efterrätten kan snabbt värmas upp i mikrovågsugn så någon ugnsvärme behövs inte.
Fortsätter i dag sortera saker, kasta, prissätta lopptorgsvaror, packa flyttlådor.
Så här ser mitt liv alltså ut i dag. Jag är fortfarande ledsen över det som hände, men jag försöker göra det bästa möjliga av min situation.
Jag försöker se en mening i det som sker, ana alla de möjligheter som lurar bakom nästa hörn, se alla dörrar som står öppna.
Många minnen gör ännu ont, årsdagar och högtider kommer förmodligen att kännas tuffa. Jag åker säkert ner i någon dalgång igen och gråten har inte tagit slut. Men gråtattackerna kommer inte längre lika ofta och överraskande.
Jag tar en timme i taget. Timmarna blir dagar som övergår i kvällar. Jag klarar nätterna och vaknar till nya dagar som på sikt ska göra mig starkare, kanske mycket starkare än jag var förr.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 