Vet någon om man kan plantera ut lökarna då narcisserna blommat ut. Ska man låta en del av blasten vara kvar? Och kan man vänta sig att de blommar på nytt först nästa vår, eller är det onödigt att ens försöka?
Senare i dag, eller i morgon, ska jag sätta ut ett recept och bilder på en förrätt jag ska testtillreda i dag.
Om ni undrar var jag varit på senaste tid och vad jag sysslat med så ska jag berätta att det är något väldigt behjärtansvärt. Jag räddar djur!
Alla gånger lyckas jag inte och då uppenbarar sig ett rött lakan med texten ”Du kunde inte rädda tillräckligt många djur” på skärmen.
Men jag gör mitt bästa. Använder raketer, hammare, sprängare och ballonger.
Det roliga med Facebookspelen är att man ser vilka vänner spelar samma spel. Man hjälper varandra, ger mynt och pushar varandra vidare till nya nivåer.
Men tror ni man skulle tala om det här på stan? Säga ”Nä men hej du, hur går det i Pet Rescue Saga – vad tyckte du om nivå 64?”
Aldrig i livet.
Minns ni när och varför man kallade mobiltelefonerna nallar?
På sajten slangopedia.se skrivs så här: Yuppienalle är gammal slang för mobiltelefon. Uttrycket härstammar från 80-talet vilket var en tid då mobiltelefoner var svindyra och endast tillgängliga för nyrika yuppies. Uttrycket antyder att dessa yuppies höll i sina dyra ”leksaker” som ett barn håller i sin nalle. Uttrycket används ej mer, annat än på skoj. Däremot lever den kortare versionen nalle kvar.
I dag glömde jag både min privata nalle och min jobbnalle på jobbet.
Då jag upptäckte att de inte kommit med mig hem tänkte jag att jag helt enkelt bara MÅSTE klara mig utan dem i femton timmar. Jag har ju trådtelefon.
Men ju mer jag funderade om nallarna fanns på jobbet eller om de hade halkat ur min väska, desto oroligare blev jag.
För att göra en lång historia kort sade maken att vi gör klokast i att åka till mitt jobb och kolla om nallarna är där, annars sover jag dåligt på natten. Jag nickade stumt och svalde.
Tänk om nallebarnen inte ligger på mitt skrivbord på jobbet – vad har då hänt med dem?
Slutet gott – allting gott, åtminstone för min del.
Vad nallebarnen ansåg då jag avbröt deras äventyr vet jag inte.
Jag känner ingen Sigrid Forsmark, men ändå mejlar hon mig och frågar om jag har sömnproblem.
Det samma gäller Rose Mattsson. Hon påstår att jag har finnar, men att hon kan hjälpa mig att bli av med dem.
För att inte tala om alla som jämt och ständigt frågar om mitt BMI är för högt och om jag behöver hjälp för att kunna gå ned i vikt.
Spionerar dom på mig? Såg dom att jag åt två chokladbitar i dag och att jag drack vin i går? Man kan ju undra.
I bakgrunden syns utsiktstornet Kukkustenen. Jag har för mig att namnet ska skrivas med två k:n i mitten och inte med ck. Men då jag skrev Kukkusten hajade jag själv till, någon kan ju läsa ordet så här Kuk-kusten… 😀
Den som har bra syn ser att jag håller i en flaska. Lite Jägermeister hade vi som vägkost på väg till restaurangen där vi skulle äta.
För sisådär 25-30 år sedan firade ungdomarna både valborgmässoafton och skolavslutningar här. Nuförtiden hålls de festerna på andra håll i stan.
Vi glömde faktiskt fotografera pepparbiffen och kycklingrätten som vi åt till först 🙂
Boken kan köpas via webben, mer info hittas här. Det vill säga vad mina böcker handlar om, vad de kostar och vad läsare / tidningsrecensenter anser.
Men intresserade kan också mejla mig direkt på carita(at)sulo.fi.
Då jag kom hem från jobbet pustade jag ut i soffan i fem minuter. Sedan slog det mig att det är ju internationella kvinnodagen. Jag studsade upp och började stryka små borddukar.
På kvinnodagen är jag kvinnan i huset som gör kvinnosysslorna.
Ja men varför, frågar ni. Är din man så elak?
Nej, nej, svarar jag. Det är han som gör största delen av hushållsarbetet under de resterande 364 dagarna om året.
Jag gillar de mer manliga grejerna, som att ta hand om bilen och sköta vår ekonomi.
Men nu för tiden ska man väl inte tala högt om vad som är kvinnogöra och vad som är karlagöra… man kan nog få en hel del hut för det.
Närproducerat är populärt. Besökte Malmgårds producentdag i tisdags och köpte den här marmeladen. Fick smaka på allt möjligt annat gott också som plättar gjorda på grönspelt, kantarellsoppa, smaksatt honung, bondost i olika former m.m.
En köpman sa att han ogärna åker längre än fem mil för att köpa sådant som han vill kalla närproducerat. Visst kan man producera lokalt i Uleåborg och kalla det närproducerad mat, men då är den avsedd för dem som bor i närheten av den här staden i norr. Fraktas den till södra Finland är den säkert lika god och hälsosam, men då blir det ekologiska fotavtrycket stort.
Första samarbetet med Loviisan Sanomat löpte bra. Utfarten för vår redaktionsbil (som inte syns på bilden) korkades igen av flyttbilen. Jag skulle ut på uppdrag och då sade en av LS-reportrarna att jag fick ta deras bil. Schysst!
Redaktionens fönster ligger till höger, det kändes lyxigt att kunna se ut mot gatan och torget. Via fönstren kom mycket ljus in för vi hade bara skira vita rullgardiner. Och det gamla huset har anor från 1800-talet, minst.
Fönstret jag satt vid syns längst till vänster. Visst är huset som en liten söt karamell 🙂
Det är lite rörigt här nu men vi ska flytta i morgon så det förklarar allt. Till vänster ser ni vår whiteboard, där vi ritar upp tidningssidorna och annonser. Ett bra arbetsredskap.
Vid mötesbordet har många idéer till artiklar kläckts. Här har ventilerat åsikter om sådant vi gjort bra och sådant vi kunde göra bättre. Vid bordet har också olika fester firats. I rummet längst borta, i hörnet där man ser en svart magnettavla, finns min plats.
Här jobbar nyhetschefen, som jag själv var 2009-2011. Till vänster i hörnet syns en av två layoutplatser.
Bakom Ikeahyllan står en del av flyttlådorna och väntar på flyttföretaget.
Hej då Alexandersgatan och här kommer vi Sibeliusgatan! Det blir nog bra ska ni få se! 🙂
Tar det säkra före det osäkra. Kyckling är väl ändå kyckling?
Men vem vet? I Liljendalrevyn i går sa dom nämligen att närproducerad norsk lax visade sig komma från Chile och att den smakade häst 😀
Bläddrade i min favorittidning Unelmien Talo ja Koti. Den kommer ut med bara ett nummer per månad så jag hinner läsa den från pärm till pärm.
Den här bilden gav mig verkliga vårkänslor. Snart börjar solstrålarna värma också på min balkong. Det blir påsk och då köper jag de första liljorna.
Känner ni hur livet återvänder?
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 