Julförberedelser

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer
En mycket gammal tomte står vid kitschig gran.
En mycket gammal tomte står vid kitschig gran.

Mycket, mycket gammalt möter kitschigt modernt. Tomten har vi fått av mammas faster, den fanns i mitt barndomshem. Under pappfoten han står på finns mitt namn skrivet med blyerts. Tror där också står hur mycket han kostade. På den tiden fanns den gamla fina bokhandeln kvar på Alexandersgatan. Att det huset revs är obegripligt, men många andra fina byggnader har också dragits ner i vår stad. Lyckligtvis står många ändå kvar.

Prydnad på julbordet.
Prydnad på julbordet.

Ett enkelt band med röda stjärnor ringlar över julbordet.

Jultallriken.
Jultallriken.

Och i all enkelhet välkomnas gästerna till matbordet så här.

Vin ser ut som urin

~ Carita Liljendahl ~ 3 kommentarer
Vinpåsen får vänta i baljan.
Vinpåsen får vänta i baljan.

Efter mycket möda och stort besvär fick jag upp pappförpackningen som dolde en plastpåse som innehöll tre liter vin.

Jag skulle placera påsen i en metallåda som jag fått till födelsedagen, men nu tror jag att den egentligen är avsedd för tvåliters påsar…

Jag såg redan katastrofen framför mig. En påse med tre liter vin går sönder och innehållet flödar över golvet.
Så då jag inte hittade några andra lämpliga kärl att pumpa ner drycken i låter jag påsen vila i en stor plastbalja tills jag kommer på en bättre lösning.

Behöver jag säga att innehållet ser ut som en påse man kan se i en säng till exempel på ett sjukhus? Nä, tänkte väl det.
Men jag tar på mig skulden om det är många som vägrar dricka vitt vin den här helgen.

Nisseafton

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar
Lotta har inte eld i håret men hon säger att det måste ha gått upp ett ljus för henne.
Lotta har inte eld i håret men hon säger att det måste ha gått upp ett ljus för henne.

Under många år har det firats så kallad Nisseafton i Lovisa. Mest för att vi som bor här vill träffa Outi, till vänster på bilden, då hon kommer från Sverige på besök. Då vi var unga och på olika sätt rörligare och kanske mindre eftertänksamma och lät saker och ting bara bli vad de blev gick det måhända vildare till. Brännevinet kanske inte flödade men det var ibland orsak till någon lite vurpa i snödrivan.
I år var vi tre på festen som blev ganska lugn med små pizzabröd, lite vin och julmust. Men huvudsaken är ju att man träffas och håller liv i traditionerna.

Tomten blev så rädd att han ramlade från hyllan.
Tomten blev så rädd att han ramlade från hyllan.

När vi satte oss till bords ramlade den här tomten ner från en hylla. Ingen av oss hade vidrört honom. Så vi kom på att han helt enkelt bara blev så rädd då han såg oss tre rumla in i rummet att han flög i golvet.

En stickad boll för granen och en fin tallrik att äta på.
En stickad boll för granen och en fin tallrik att äta på.

Outis mamma hade stickat små bollar man kan hänga i granen. Lotta och jag fick varsin som gåva. Våra små pizzabröd fick vi äta på porslin med julmotiv.

Levande ljus på bordet och en ljusstake i fönstret.
Levande ljus på bordet och en ljusstake i fönstret.

Outis bror har tillverkat staken. De levande ljusen spred värme och ljus. Tack Outi och Lotta för en trevlig stund tillsammans!

Skön väntan på julafton!

Nu ska vi skjuta pengar upp i skyn!

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer
Är avsikten med raketerna att grannarna ska bli avundsjuka?
Är avsikten med raketerna att grannarna ska bli avundsjuka?

Julaftonen är ännu inte här men raketer får redan säljas. Enligt bestämmelserna får man i Finland skjuta raketer endast från och med klockan 18 på nyårsaftonen till 02 på nyårsdagens morgon.

Men så fort de här underverken börjar säljas i affärerna flyger de liksom på något underligt sätt automatiskt i väg från vissa människors händer.

Och inte har jag förstått att meningen med nyårsraketerna är att jag ska göra grannen avundsjuk. Men enligt ett något torftigt översatta annonsblad ska mina grannar bli gröna och långa i synen om jag köper det de har att sälja.

Men se ni nej – jag tänker inte skjuta upp mina pengar i skyn. Inte ens fastän raketpaketet är en sjukt stor tårta, vänder alla huvuden, grannen blir garanterat avundsjuk med bara en tändning… eller kompisar blis avsjuka når du avfyrar allt möjligt blixtrande, sparkande, smällande, visslande upp till himlen… eller är en jätte lång matta, någ med sparkande, skotter och blixting…

Tror att Herr Bling eller Herr Google Translate åtminstone haft jobb inför detta nyår.

Julefrid – förhoppningsvis

~ Carita Liljendahl ~ 9 kommentarer
En del av alla julkort vi fått i år.
En del av alla julkort vi fått i år.

Jag är inte stressad inför julen. Tiden har bara annars rusat. Brukar dock tänka att det är helt okay, för nu går vi åter mot ljusare tider och en spirande vår!

Jobbet är gjort för den här veckan, en mastig jultidning på 36 sidor borde nå prenumeranterna i morgon. Nu stundar fem lediga dagar.

Mycket har man ju läst om jordens undergång. Både allvarliga inlägg och raljerande sådana. För min egen del hoppas jag att orden lugn jul  innebär nätter då jag inte får hostanfall och nätter utan näsblod.
För i går drabbades jag åter av näsblodet, först på kvällen, sedan på natten. Och det sista man ska göra om sådana åkommor är ju att googla. För då har man både hjärnblödning och leukemi.

Men blödningen upphörde snabbt och det lär vara ett gott tecken.

Men jag vet, jag KAN vara allvarligt sjuk. Å andra sidan, om jag är det, så är jag det. Då kan jag bara acceptera situationen och försöka göra det bästa av den. Jag har ofta tänkt att jag kanske också en dag bloggar om en allvarlig sjukdom, om behandlingar, om berg-och-dal-banan mellan hopp och förtvivlan.

Jag har också sagt att jag inte ska fråga ”Varför drabbades just jag” – då jag i stället kan fråga ”Varför skulle inte jag drabbas då så många andra drabbas”.

Tomtarna började leva sitt eget liv

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer
Hjälp! Hur ska detta sluta?
Hjälp! Hur ska detta sluta?

Man ska ju inte få ångest då man pysslar med julkort. För min del började det ändå trögt. Tomtar, änglar och snögubbar såg elaka och arga ut. Jag klippte, klistrade, ritade och ratade.

Men plötsligt föll alla bitar på plats. Speciellt tomtarna började leva sitt eget liv. De tittade på mig och sa ”nähä du, den där julsången vill vi INTE sjunga”. Och så hittade de på egna ord till gamla, hederliga julevisor… Men de korten kan jag ju inte visa här för då blir de inga överraskningar för släkt och vänner 🙂

Egentligen sa de här tomtarna något helt annat än det jag skrev på kortet.
Egentligen sa de här tomtarna något helt annat än det jag skrev på kortet.

Så det gick som med så mycket annat här i livet. När det blev som roligast i pysselverkstaden tog tiden slut. I morgon ska alla kort ut!

Lovisa-Uleåborg-Lovisa

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

ServiceStation.

Saligen ovetande om att man inte får fotografera på ABC-stationerna i Finland tog jag den här bilden då vi stannade för att äta lunch. Fortfarande vet jag inte om förbudet gäller på alla stationer, och inte heller varför man inte får fotografera där. Men senare på resan påpekade Eero, som fotograferar mycket på våra supporterresor, att det fanns en förbudsskylt på dörren till en av de här stationerna (och antalet ABC-stationer är MÅNGA i Finland).

SAMSUNG

Jag fotograferade alltså hejvilt utan att be om lov, vilket Eero sedan började göra. Likt en papegoja ställde han samma fråga varje gång åt killen i kassan: ”Är det okay att jag tar en bild av mina vänner när de äter” … 🙂 Hahaa! Har dom sagt att det är förbud får dom stå ut med tjatet. Man undrar ju vad det är för skum business på gång då man inte får ta bilder på en servicestation…

Portionen på bilden var dagens lunch och man fick äta så mycket man orkade för tio euro. Portionen är dock inte min, utan makens.

LapsktLjus.

Här har vi kommit fram till Linnanmaan liikuntahalli i Uleåborg. Jag tycker hallen är ganska vacker med sin glasvägg. Och ljuset är på något sätt lapskt trolskt. Klockan är bara femton men det börjar skymma.

Att vi sedan förlorade 10-1… känn på det ni… ger ju inte bästa minnet från den här platsen. Men i den här hallen har vi också besegrat OLS och tagit oss till ligan för snart tre år sedan 😀 Och just DET minns vi ju så gärna.

PimeäPubi.

I väntan på att matchen skulle börja gick ett stort gäng av supportrarna till en lokal pub. Här ser det lite mörkt ut, men det beror nog mest på kameran och fotografen. Stämningsfullt var det och krogen fick på nolltid många kunder då vi störtade in.

Några av oss tog taxi tillbaka till hallen. Och man ska inte tro att man kan tala svenska så att ingen förstår då man är i Uleåborg… När taxichaffisen hörde vårt språk sa han nåt i stil med ”tjena, tjena, jag har jobbat på andra sidan gränsen i Sverige” – tur att vi inte hann säga nåt plumpt i naiv tro om att han inte skulle fatta ett ord.

SannaSupporters.

Så här är vår buss skyltad vart vi än åker i Finland för att heja på Lovisa Tor. Den här resan var 585 kilometer i en riktning. Eftersom vi hade lagets klubbor och speldräkter med oss (spelarna tog flyget), startade vi fem på morgonen. Matchen började fem på eftermiddagen och hemma var vi åter fem på söndagsmorgonen. Så resan blev tjugofyra timmar lång.

Även om vi förlorar ibland, och nu gjorde vi ju det verkligen stort, är stämningen i bussen alltid god. Vi ältar inga förluster. Det kommer nya matcher.

Heja_Tor!

Och här ser ni en del av oss samlade. Oftast blir vi väl emottagna. Motståndarna tycker om att det är liv på läktarna, och inget annat innebandylag i finska ligan har supportrar som kan jämföras med oss.

Fick en kram av tomten!

~ Carita Liljendahl ~ 5 kommentarer

GoGubbe.

Fördelen med mitt jobb är att man kommer in bakom kulisserna. I dag hade vi luciakröning i stan och jag passade på att kasta mig över tomten och ge honom en varm kram. Han sprattlade inte värst mycket emot kan jag säga.

Han frågade hur det står till med mig och jag sa att jag har ätit så många pepparkakor att jag blivit menlös, för de blir jag  minsann om jag blir ännu snällare än vad jag annars är.

Tomten hade en massa nissar med sig. Jag frågade om dom alla är hans barn.

– Jodå, skrockade han, från olika färder jag gjort.

Men tomten är ju också väldigt gammal, så han har hunnit hålla på. Tänk att han orkar!

Tiden rusar

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

Traditionellt.

Några kvällar har jag suttit i pysselverkstaden. Där har jag ritat, klippt och klistrat. Av någon anledning var det lite svårt att komma i gång i år. Men så ritade jag några traditionella kort (bilden), och efter det kom idéerna. En del handlade om pepparkakor, av vilka en del var arga för att det uppstått strul kring deras existens.

Ja, nu är det bara tolv nätter kvar till julafton. Tiden rusar, speciellt då man är på jobb. I kväll ska jag på stadsfullmäktiges möte, i morgon kväll ska jag bevaka luciakröningen med ljusfest i kyrkan.

På lördag åker Torsupportrarna på innebandymatch till Uleåborg. Det ni – tjugo timmar i buss och drygt två timmar på match. Jag förstår att någon kan tycka vi är galna. Men i går hörde jag om fågelentusiaster som suttit tio timmar stilla i en bil för att få syn på en sällsynt uggla. Tio minuter efter att de gett upp och stuckit iväg uppenbarade sig ugglan, vilket andra fågelskådare kunde påpeka.

Så det finns entusiaster av olika slag 🙂

Pepparkakor – så det så!

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer
Hoppas ingen kommer och förbjuder de här godsakerna...
Hoppas ingen kommer och förbjuder de här godsakerna…

Så glad man blir av att se de här pepparkakorna! Jag köpte dem av Lovisanejdens högstadiums klass 7d på Skeppsbromarknaden i lördags. Korgen har Sirpa Flinck virkat, den köpte jag på marknaden i Forum. Den innehöll då godis som vi kallar negerbollar, men dem har vi ätit upp.

Alltså det här med pepparkakor och negrer och hela faderullan. Har det inte gått lite för långt? Eller vad säger ni om den här artikeln?

Så som Mio säger kanske vi snart inte får ha bruna kläder heller. Om vi inte får säga neger, inte klä ut oss till pepparkakor, inte ens äta pepparkakor… betyder inte det då att vi inte godkänner personer med brun hy? Att vi inte vill se dem i vår närhet…?
Vart är världen på väg?

Nu tänker jag snabbt äta upp mina BRUNA pepparkakor innan någon kommer och fängslar mig.