Humoristisk och tänkvärd kolumn

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Det är väl andra gången på ungefär en vecka som jag höjer Kyrkpressen till skyarna. Någon kanske redan tror att jag får betalt av KP för att blogga om dem, men jag kan nu rakt ut säga att så är dessvärre inte fallet.

I dag drog jag på smilbanden och kände igen mig i Sofia Torvalds ”På tvären” (KP nr 6, 9.2.2012).
Och jag har bloggat om Kyrkpressen förr, på min arbetsblogg ”Bakom rubrikerna”. Bland annat för att jag tycker att tidningen har blivit så mycket bättre på en kort tid.
Där  finns fina reportage som ofta layoutats med eftertanke vad gäller bildval kontra textlängder. Där finns också kortare artiklar och notiser.

Jag hoppas den här tidningen skulle nå också dem som inte direkt säger sig vara kristna och troende personer som besöker gudstjänster. KP har nämligen fina vardagsbudskap till vem som helst. Vilket jag tycker behövs i dag då vardagen är hård för många.

Hoppas för övrigt ni läser Torvalds ”På tvären” själva. Men några smakprov ska jag ge: ”Jag har grubblat över varför jag blir så ursinnig varje gång någon tror att jag ska bete mig på ett visst sätt eller ha vissa åsikter för att jag tror på Gud och jobbar på Kyrkpressen”. (Känns igen av lokaltidningsreporter – ska jag ha vissa åsikter och bete mig på ett visst sätt för att jag jobbar på ÖN).

”Jag får lust att sparka folk på smalbenen… jag förbehåller mig rätten att gilla Haavisto fastän jag är kristen… jag förbehåller mig rätten att bete mig illa… och att diskutera mitt dåliga beteende i min privata aftonbön då jag stänger dörren efter mig”.

Ska ut på äventyr

~ Carita Liljendahl ~ 1 kommentar

I dag har jag övat en timme på pianot. Lånade från bibban ett häfte med noter, Carl-Bertils Agnestigs ”Vi spelar piano”. Först nu ser jag att det är del II, men jag klarade faktiskt av att med bägge händerna  spela Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Jag gör så att blommorna blommar”. Låt pukor och trumpeter ljuda!
Om det gick 100 procent rätt till vet jag inte men det lät helt bra. Ska kolla med pianoläraren på fredag 🙂

Men för att det inte bara ska bli stilla plink med snälla visor på pianot dagarna i ända lånade jag också en annan bok.
Jag älskar att läsa om andra människors resor och strapatser. Originalet om Kontikis resa var fin – tänk att dom klarade sig! Stig Lindgrens ”Mina fem skeppsbrott” börjar såhär:

Plötsligt hördes en våldsam duns. Jag blir klarvaken, det är mitt i natten. Jag förstår omedelbart vad som hänt och skriker ”jävlar” ut i mörkret. Det är fasansfullt. Kölen slår hårt emot någonting där det bara borde vara fritt vatten.

Precis vad jag behöver, en äventyrlig resa där jag själv kan sitta trygg med boken i handen. Jag älskar gamla svartvita ritade kartor med streck som visar var seglatserna gått eller var äventyrarna tagit sig fram på andra sätt.
Och Lindgren har ritat en stjärna på varje ställe där han lidit skeppsbrott. Kan det bli mer spännande?

NÅGON har köpt ett piano…

~ Carita Liljendahl ~ 1 kommentar

Jag kan se framför mig hur vi möts i trappan, grannen och jag.
”Hördu” säger grannen ”har du hört någon som klinkar på ett piano?” Jag skakar på huvudet. Nej, jag har inte hört något, jag är ju sällan hemma, ni vet… jobbet tar all min tid. ”Ja, jag hörde i alla fall här om kvällen ett evigt plinkande, skalor upp och ner, fram och tillbaka – men man måste väl öva kan jag tänka mig… kanske det är barnen i B-trappan… och det är ju alltid bättre att dom spelar piano än att dom sparkar gamla tanter på stan. Nåväl, sedan upphörde klinket och en stund hörde jag riktigt vacker musik. Kanske det var pianoläraren som visade hur det SKA låta, du vet… så där som i SÅ SKA DET LÅTA på tv:n.” Jag rycker på axlarna och säger att jag inte har en AAANING om vem som köpt ett piano. Nå, nog vet ni ju att det var jag som övade skalor och att pianot spelade självt då det lät vackert, men en mulen dag ska nog också jag kunna göra det. Är på god väg med Beethovens nionde symfoni och ett par egna kompositioner. Och jag HAR hörlurar som jag lovar använda.

Niinistös autograf

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

För sisådär 12-13 år sedan åkte Tarja Halonen land och rike runt. Hon landade i det som på den tiden var K-hallen i Lovisa. Jag fick hennes autograf och hon blev president.

För några år sedan besökte Sauli Niinistö köpcentret Galleria och jag var där också då, i egenskap av lokaltidningens representant. Jag fick hans autograf och i dag blev han president.

Konsultera mig bara om ni vill bestämma vem som ska bli Finlands president 2018.

(PS. Jag hann tyvärr aldrig träffa Pekka Haavisto personligen…)

GRATTIS ni vann!

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Totalt tjugo personer hade anmält intresse att vara med om utlottningen av fem signerade böcker.

Men egentligen var ni tjugoen från början. En drog sig dock ur då hon insåg att hon hade Uppdrag Utrotning och då hon trodde att hon deltog i utlottningen av min tredje bok som ännu inte finns. Snällt av henne att ge utökad vinstchans åt dem som fanns kvar.

Som Notarius Publicus, Herr Fortuna, fungerade han som här i bloggen också kallas Maken eller Guuben, inte med Gubben Gud att förväxlas.

Och de fem som vann är:

SVEN BERGSTRÖM långt borta i Australien!
ANNINA HOLLMÈN
ANNIKA (vikeskars.blogspot.com)
TOFFE GRÖHN (”gammal” kollega)
EVAMAR (evamar.blogg.se)

Vinnarna meddelas personligen och de som skrev OJIV, men som inte vann, kontaktar jag också för att få adress dit jag kan skicka boken för 5 euro + portoavgift.

GRATTIS än en gång alla fem vinnare! Och tack till alla andra för visat intresse!

Heja nummer två, segern hem åt PH!

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Det är inte lätt att rimma på ”tvåa”, men nummer två, hej hå, gör det lättare ändå. Jag skrev inte en ”sexa”, ville inte spexa. Kanske vår sexa i kväll lär sig en läxa.
Folk är ju råa om dom inte skriver en tvåa.
Nå, om nu sexan blir president så ”inte behöver man emigrera” så som någon uttryckte sig i en tidning häromdagen. Okay är vår sexa, hans fru ej heller nån häxa. Men nummer TVÅ har ju sin ANTONIO!

Det var minus tjugo grader utomhus i dag, men jag vill rösta på den så kallade riktiga valdagen då som det är möjligt. Jag plitade ner en tvåa på pappret, jag som har rätt att rösta. Maken skulle också ha röstat på Pekka TVÅÅ Haviståååå, men han får inte göra det då han är svensk medborgare.
Varför denna diskriminering? Han får rösta i kommunalvalet, men varför inte i presidentvalet? I snart tretton år har han bott här, betalat skatt och betett sig ordentligt. Hördu Pekka HÅÅ nummer TVÅÅ! Om du blir president kanske du kan göra något åt saken?

Med hetvägg och utan

~ Carita Liljendahl ~ 9 kommentarer

Med mandelmassa eller utan? Med hetvägg eller utan?
Gubben sa att det är som att råna Helge (helgerån) då man tillåter tillverkning av  fastlagsbullar med sylt. Men smaken är delad som baken och då sylten i fettisbullen en gång introducerats i Finland går denna variant nog inte att få bort från försäljningsdiskarna.
Jag vill inte ha varm mjölk till bullen men Gubben vill. Det här var årets första. Fluffig, god, inte för söt och med mandelflarn på toppen. MUMS!

Vin+bärs+saft är hälsosamt!

~ Carita Liljendahl ~ 3 kommentarer

Det vet ni väl att vinbärssaft är hälsosamt. Vin + bärs alltså! Helst ska den vara varm, men jag är inte så säker på att det är fiffigt att koka dryckerna för mycket. Då avdunstar ju alkoholen, och det är ju den som råder bot på krämporna. Om ni undrar vart saften tog vägen så beror det på att jag tycker två drycker räcker. Vin och bärs tillsammans blir ju nog en reisligär saft!

Dagens detalj 3

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Pumpor är kanske inte det första man tänker på när snön ligger i drivor och kölden knäpper i knutarna. De här pumporna plockades på sensommaren och har hållit sig fasta och fina sedan dess. Alltid lika spännande att se vilka färger och former det blir av de små fröna som läggs i jorden. Att frön kan förvandlas till grönsaker, rotsaker, blommor, buskar, träd… det är ju ett av Gubben Guds många underverk som vi nästan tar för givna.

Dagens bild – isstrumpa

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

När jag väntade på bussen i morse fick jag syn på den här lilla stickade strumpan som någon hängt upp på en kvist i snödrivan. Många tankar väckte den. Vem har tappat strumpan? Det måste ju vara ett litet barn. Saknar någon det ena paret?
Är det någon farmor eller mormor som i varje maska stickat in sin kärlek till ett barnbarn?
Strumpan såg så ensam och övergiven ut. Men jag kunde ju inte plocka den med mig för då hade jag blivit en strumptjuv. Och den som kanske vandrar i vinternattens mörker och letar efter en borttappad strumpa skulle inte ha en chans att hitta den.