Ganska tidigt i går kväll besökte vi Deja Vu på gatan Sauna 1
i centrala Tallinn. Stället var mysigt med stämnings-
belysning och lugna, jazziga toner. Så gott som tomt då vi anlände. Snabb och trevlig service, god mat och flera sidor fulla med cocktailalternativ på menyn.
För vår del blev det öl, vatten, skumvin och Vanatallinn. Hela kalaset gick på 30,01 euro. Tillbaka fick vi 19,99 – diskret i den vackra lådan som ses på bilden.
För esterna använder det vi också skulle vilja ha i Finland, en- och tvåcentsmynt. Det blir mycket pillande med gruset, men vad gör det, för om det inte finns något mellan 0 och 5 cent är den minsta slanten vi har i Finland värd våra gamla 30 pennin eller cirka 50 öre.

Senare då jag googlade restaurangen Deja Vu fick vi förklaringen till de humoristska och erotiska bilderna på toalettdörrarna. Vi hade helt enkelt besökt en showbar där det bland annat fanns lättklädda damer bland de uppträdande. Någon porrklubb var det inte, men hade vi kommit några timmar senare till baren hade vi säkert inte suttit ensamma där med personalen.

Solen lyser från en nästan klarblå himmel, vi har vår i luften – var har ni er? Hahaaa!
Vi har nyss checkat in på Merchant´s House på Dunkir bara ett stenkast från rådhusplatsen i gamla stan i Tallinn
Härligt! På det måste skålas i Vana Tallinn.
Vi har inga planer än. Ut och äta ska vi och i morgon kanske vi hoppar på en spårvagn som för oss till Nånstans.
Har ni några tips om vad vi ska se, var vi ska äta? Vi stannar två nätter.
GLAD PÅSK till alla våra vänner!

Döm om min förvåning då jag
i fotoaffären i dag fick höra att små minneskort av detta slag inte längre tillverkas!
Det är ju inte affärens fel, och försäljaren såg också olycklig ut.
Men vart är vi på väg? Jag har redan tidigare bloggat om minneskort, laddare och batterier. Det ska vara olika sådana till olika kameror och telefoner, för att nu bara ta ett par exempel på grejer som behöver kort och som måste laddas.
Min digitala Olympuskamera är snart tre år gammal. Jag är jättenöjd med den. Men kanske det är meningen att den snart ska gå sönder. Eller kanske det är jag som ska förstå att min fina kamera är gammalmodig.
Jag ska köpa en ny, som får en ny laddare och ett annat minneskort. Som sedan inte tillverkas mer om några år.
För hur ska konsumtionen hela tiden kunna öka, hur ska hjulen hållas rullande, hur ska folk ha jobb… om ingen köper nåt nytt varje dag.
Detta är kriminellt! Lurendrejeri!
Nu måste vi upp på barrikaderna! Bilda ett parti och en folkrörelse mot detta globala slöseri! *hytter med knytnäven*

Precis som de här rosorna har stått sig i TVÅ veckor, utan att huka, ska vi finlandssvenskar alltid stå. Upprätt, raka och stolta.
Jag uppfattar inte mig själv som särskilt politiskt aktiv, men åsikter har jag aldrig saknat. Och då någon börjar tafsa på finlandssvenskarnas rättigheter kan jag inte låta bli att reagera. Såväl finnar som finlandssvenskar (se morfars foto i bakgrunden) har krigat mot Ryssland. Och varför? Jo, för att vi ska få leva i ett fritt, tvåspråkigt land. Och jag tror inte att någon på den tiden menade att de två nationalspråken i Finland skulle vara finska och ryska.

… innan jag ens hunnit börja på allvar. Det skulle finnas på något av fartygen som går i skyttel-
trafik mellan Finland, Sverige och Estland.
Jag skulle kanske klara av att bädda sängarna i en fyra personers hytt på tjugo minuter? Och det betyder att jag med nöd och näppe skulle klara tre hytter på en timme.
Så jag avundas inte städarna, eller vad de kallas, som rusar in på fartygen så fort kryssningsresenärerna lämnat hytterna (ofta i för jävligt skick).
Undrar om de som inte gillar invandrare, och den arbetskraft dessa står för, skulle klara av att byta lakan lika fort som städpersonalen på fartygen gör? För att inte ställa frågan ”skulle de överhuvudtaget vara redo att göra jobbet”.

En snål blåst svepte in över Mumindalen söndagen den 17 april. Vinden hade inte mojnat märkbart till måndags-
morgonen.
– Vem vill oss illa, frågade Muminmamman av Muminpappan.
– Äsch, svarade han. Det var nog bara stormen före lugnet. En liten vilsen tornado.
– Är du nu helt säker? Heter det inte förresten lugnet före stormen?
– Nej du kära Muminmamma. Såg du inte glasskiosken som kom till staden i morse?
Muminmamman nickar. Och hon hade hörde fågeln sjunga högt och frimodigt i kvällsskymningen. Precis så som alltid förr.
Men hon hade också läst en skrämmande bok som handlade om utrensning i Estland.
– Inte kommer dom väl för att rensa ut oss, frågade hon Muminpappan.
– Nej då. Du kan ta det riktigt lugnt. Vem skulle kunna hata oss Mumisar?

Läste nyss ett inlägg på ratata.fi med rubriken Öppnar ni dörren för vem som helst? Det kan också du läsa här: http://serne.ratata.fi/post/260446/

Först tänkte jag att det här var ett inlägg i invandrardebatten. Det hade det i och för sig kunnat vara och lika intressant ändå. Men det handlade mer om hur tiderna har förändrats på bara 30-40 år. Inte för att JAG är så gammal, nej… nej… för 40 år sedan var jag åtta år ung, så…

I dag hoppar vi till då dörrklockan ringer. VEM kommer helt oanmäld? Jehovas vittnen? Någon som vill sälja dammsugare? Är det dags för insamlingen veteranerna till fromma igen? Den tiden då grannen ringde på för att låna en kopp socker är definitivt förgången tid. Herregud, hur ser jag ut i håret – är jag klädd överhuvudtaget?
Något skumt är onekligen på gång!
Jag kollar i titthålet. Ser ingen alls.
Busringing?
Öppnar dörren på glänt.
Virvon varvon tuoreeks terveeks! Vitsa sulle, palkka mulle!
Tre små barn utklädda till påskhäxor sträcker fram en fjärderprydd videkvist och tre små kopparkannor mot mig.
Hmm… är det inte valdag i dag? Alla partier spurtar på valrakan. Är också detta ett valtrick?

Jag har inte helgat vilodagen. Nej, jag har jobbat och mer ska det bli. Men det kändes inte särskilt betungande att stå där i vårsolen och invänta ”intervjuoffer”.
Strömmen av röstberättigade var jämn och strid i Antby. Där skulle jag själv också ha röstat, men i år valde jag att förhandsrösta på posten.
Nu ska jag ställa samma frågor åt mig själv som jag ställde åt dem jag intervjuade.
Röstar du på parti eller person? Caritas svar: Först på parti, sedan på person.
Var det svårt att hitta lämplig kandidat? Ingen tycker ju ändå 100 procent lika som du. Svar: Jag funderade länge. Efter parti och person kommer också kön. Helst röstar jag på en kvinna. Men jag utesluter inte manliga kandidater.
Vilka frågor är viktiga för dig? Svar: Den kandidat jag röstar på måste godkänna att homosexuella får gifta sig och att de får adoptera barn.
Sannfinländarna förespås få stor framgång i det här valet. Oroar det dig Carita? Svar: Inte direkt. Eftersom jag inte kan göra så mycket åt saken är det onödigt att låta sig oroas. Men klart att jag är bekymrad om väldigt många verkligen tycker så som de mest radikala Sannfinländarna gör. Jag tror nämligen att partiet får många proteströster, av människor som inte alls vet vad Sannfinländarna egentligen står för.

Då datorn där hemma har kraschat skapas stress. Onekligen är det så, fastän det borde vara tvärtom. En datorfri värld borde ju vara stressfri.
Jag gick ner till sommarstugan och hade inte ens en bok med mig. Det enda jag hade var vårens första struva, en flaska longdrink och mina tankar.

Här satt jag stilla ocn njöt i tre timmar. Där det var lä var det säkert plus trettio grader. Så då det blev FÖR varmt reste jag mig för att kratta eller skyffla snö. Det var skönt att se hur den smalt framför ögonen på mig.
Sedan fortsatte jag titta och lyssna på flugor och fåglar. Såg en hackspett och faktiskt en sädesärla, men lyckades inte fånga dem på bild. Till och med nässelfjärilen och citronfjärilen såg jag. Men vem tror det då jag inte har bilder av dem – där också SNÖN syns. Annars kan det ju vara fusk med bilder från fjolåret!

Här vilade själen och jag tänkte att så här lugnt och rofyllt kanske livet var förr. På 1950-talet, efter kriget.

Eftersom stugan ännu inte har körts i gång för sommaren fanns inget kylskåp för korven och osten som jag hade köpt i stan. Men snödrivan fungerade lika bra. Observera den rödvita plastkassen i skuggan 🙂

Många tycker säkert att Instrumentariums TV-reklam om James Bond är humoristisk. Bond kallar sig själv ”gårdagens agent”. Kanske för att han festat natten innan och har ont i huvudet? Eller för att han har fel på synen och därför ser suddigt?
Han ringer och ber om hjälp utifrån. Får veta att sådan finns gömd i en låda. Sätter de nya glasögonen på näsan. Också solglasögonen är försedda med styrka. Plötsligt ser han hur vacker omgivningen är. Vid den soldränkta sandstranden vajar palmerna och ute på den ljusblå böljan glider en farkost fram. Från farkosten vinkar två vackra kvinnor åt Bond.
Han återvänder till sängen och tror att det roliga ska fortsätta där. Men gårdagen innan hade han haft dåliga glasögon. Med sig till bambuhyddan har han släpat en gammal tant!
Ha ha haaaa! Eller kvinnoförnedrande?
Instrumentarium har också gjort narr av homosexuella. Läs mer i det här inlägget: http://pinkkipuutarhuri.blogspot.com/2009/02/instrumentarium-pinkkiin-boikottiin.html

Vad tycker du? Ska vi bojkotta Instru eller ha sådan humor att vi tycker det här är kul?