Sitter här och funderar på ett nytt namn för min blogg. OM jag ska flytta den till Östra Nylands och Borgåbladets sajt då vi börjar med bloggar där. Jag har inte bestämt mig ännu. Vill testa det nya bloggverktyget först.
Och så måste bloggen få ett nytt namn eftersom Debutksy – inne i huvudet på en författare inte riktigt funkar där.

Eftersom jag gillar James Bond tänkte jag att BOND-bloggen skulle sitta bra.
Men sedan insåg jag att det redan finns en massa bönder som bloggar på Bondbloggen.
Och då jag inte vill nischa mig till att skriva bara om Bond sitter BOND-bloggen inte riktigt rätt. Dessutom finns det bara EN Bond för mig och det är Daniel Craig. Bara det skulle bidra till att många skulle trycka på knappen ”hata” på min nya blogg.

Någon bonde är jag ju inte heller, så… jag får spåna vidare.

Was guckt aus von diese neue Kühlenkaappi? Förlåt mina eventuella språkfel, min kära numera pensionerade tyskalärare från gymnasiet. Det var inte något fel på dig och ditt sätt att försöka lära mig tyska. Det var bara det att det inte blev nåt med den där tyska pojkvännen jag hade för tjugofem år sedan.

Det nya kylskåpet har anlänt! Det är nu en fullvärdig medlem av familjen, med amerikanskt medborgarskap och allt. För det här är ett jenkkiskåp. Så jag vet inte alls varför tyska var det första språket som ploppade upp i min hjärna då jag fotograferade skåpet och burken.

Jenkkin står ännu i hallen och det är inte ens kopplat till kärnkraftverkets distributionsledningar. Men burken med longdrink har stått ute på balkongen så den är kall ändå. Färgerna matchar ju, ser ni. Köper man nytt och flashigt så ska allt matcha allt. Inte kan man ställa in en grönvit Oivariini smörburk i skåpet, inte.

Men det där är egentligen inget problem. Mitt enda i-landsproblem just nu är att Das Burk in der Kühlenkaappi ist allein!

Så här har det sett ut i vår hall sedan i går kväll. Till vänster står två stycken vitvaror på rad för att bäras bort. Ett helt bra kylskåp och en trasig frys.
Varför kallas de för övrigt vitvaror? Det ersättande paket jag hade tänkt att vi skulle ställa på plats i köket är nämligen grått. Rör vi oss i gråzoner? Handlar det om grå ekonomi?
I så fall var det kanske bra att det inte blev en grå ”vitvara”, för vet ni vad? Jag hade mätt fel! Skåpet jag i all hast hade beställt var fem centimeter för brett! Gissa hur det kändes? Jag såg mig redan stå där med släggan och slå sönder väggarna. Med en tröstande tanke i skallen – jag fick den där efterlängtande helrenoveringen
i köket i alla fall.
Kutade dock i dag snällt till affären och erkände blamaget. Glöm beställningen, jag gör en ny.
Sagt och gjort. I stället för en grå vitvara blev det en svart vitvara. Men jag lovar att den inte betalas med svarta pengar. Och hoppas den inte är tillverkad av svart arbetskraft.

Varför är det så skamligt att äta pizza? Varför måste man hitta på ursäkter för att få slafsa i sig denna goda rätt? Särskilt om man är en medelålders kvinna med övervikt.
Jag vet faktiskt inte när jag skulle ha beställt en pizza till jobbet, sa jag i dag.
I själva verket har jag inte gjort det en enda gång åt bara mig själv på ett år och tre månader. När vi flyttade redaktionen till nya stället i mitten av december 2009 beställde vi pizza.
Men varför måste jag ursäkta mig med det? Och varför tycker jag det är skönt att pizzabudet kommer i en vanlig bil, inte i en som gör reklam för hans arbetsplats? Varför möter jag honom i dörren och kastar pengarna efter honom? Varför trycker jag mig mot väggen och försöker göra mig så osynlig som möjligt då jag äter pizzan? Hoppas att de förföriska ångorna inte ska leta sig till näsborrarna på alla de duktiga i företaget som lyckas hålla sina stenhårda dieter. Sedan när blev det skämmigt att äta pizza?

Aj jooo… det här glömde jag bort. På Tors fest för sponsorer och fans fick jag det här spelarkontraktet i min hand. Undertecknat av tränaren… tror jag. Hur som helst – det är ett fantastiskt kontrakt! Joni N lovar spela i Tor 4+2 år! Få se hur länge det dröjer innan konkurrenterna hakar på min nyhet 😀

… bör tillfalla den som uppfinner en enda laddare som passar till alla kameror och mobiler. Och helst till så mycket annan elektronik som möjligt också. Det är vansinne att man måste ha olika laddare och batterier i varierande storlekar till kamerorna och telefonerna. För att inte tala om minneskorten. Tack och lov finns det kortläsare som har plats för många kort. Men nog måste man ju säga att vi konsumenter tvingas ta det här som det är, om vi vill hålla oss med mobiltelefon och kamera.

Därför: Nobelpriset i teknik bör instiftas och tillfalla den som uppfinner en multiladdare!
Hörde du det CalleGusta där i Sverige?!

I väntan på sitt nya hem vilar nu mjölk, soppa, ost, margarin, leverkorv och annat smått & gott i en frigolitbox på balkongen. Det här betyder att ett nytt kylskåp och en ny frys är på kommande till vårt hem. Stålgrå kombination som matchar det ganska nya golvet.

På ett sätt är det bra att godelimangerna är ute på balkongen. Dit ut ränner man inte lika lätt som från datorn till kylskåpet i köket.

Men nog kommer det att blir ett buger som vi säger i Östnyland, att flytta de gamla skåpen. Undrar dessutom hur det ser ut där bakom… och kanske väggarna som omsluter kylskåp och frys borde målas. Den nya kombinationen är nämligen lite smalare och lite lägre än den gamla.
Nya bilder utlovas då de nya skåpen anlänt.

Det här är vår hund. Han har faktikst inget namn ännu fastän han funnits i hemmet några år. Så ni som läser min blogg får gärna komma med namnförslag. Då kan vi ha dopkalas senare i vår. Hunden är mycket snäll, han varken kissar eller bajsar inne, han skäller inte och spyr inte på mattan. Han fungerar vid behov som dyna och inne i honom kan man gömma saker. På magen har han nämligen knappar. Det var meningen att hon som gav mig hunden skulle fylla honom med longdrinkburkar. Men hur det nu kom sig stannade saken på idéstadium. Det var tråkigt. Men det går ju att kompensera saken en annan gång… hälsar hunden och ägarna till huvudstadsregionen.

Jag erkänner att jag genom åren som journalist utnyttjat tillfällen då jag träffat kändisar. Jag har låtit någon annan ta foton av mig och kändisen. Samlingen av bilder heter ”Minä ja julkkis – Jag och kändisen”. Vem som har förmånen att vara kändis definierar jag själv.
Ibland blir det lite ”smygfoton” som det här av mig och finansminister Jyrki Katainen. Jag hoppas det inte går för Jyrki som det gick för Håkan (Hemlin i gruppen Nordman). Det vill säga att Jyrki, efter att han plåtats tillsammans med mig, blir misstänkt för någon skumraskaffär.
I samlingen ”Jag och kändisen” figurerar jag med bland andra Remu Aaltonen & Andy Mc Coy, med Niklas Strömstedt, med Kirka, Juice, Pate Mustajärvi, Ville Pusa, Håkan Hemlin.
Sedan har jag också fräckheten att begära autografer av personerna jag definierar som kändisar. Jag hann få en av president Tarja Halonen innan hon blev president. Nu har jag också finansministerns. Månne den är sedlar värd? Eller har han skrivit KALLE ANKA på kortet?

Den här gången blev bilden av kändisföremålet inte den bästa tänkbara. Han är mer alert än han ser ut på bilden. Dessutom är han trevlig och så tycker jag han ser hyfsat bra ut. Men sådant får man väl inte säga utan att bli stämplad som snusktant.

Detta är en gul paprika. Men den har också gröna inslag.
Jag undrar därför. Är det den gula paprikan som blir grön och ändrar smak? Eller är det den gröna paprikan som blir gul? Finns det paprikor som har flera färger – som är gulgröna eller gulröda eller grönröda?
Har man inte i-landsproblem skapar man sådana.
Eller kanske det är bra att man ständigt ställer frågor, funderar, är nyfiken och skeptisk.