Längs Strandvägens cykelbana var vi på väg mot idrottshallen då jag såg att här blir det tvärstopp. Två tanter hade ockuperat hela lättrafikleden med sina rollatorer. Snäll som jag är gjorde jag en lov runt dem. Men jag muttrade ändå åt Adrian ”är det så här det ska vara?”… ”tar pensionärerna över staden så fort vi skriver september?”.

– Ta det lugnt nu, sa han. Snart är du själv pensionär. Vänta bara vad du högljutt kommer att kräva då. Med din promenadkäpp kommer du att slå bulor i motorhuven på den bil som vågar komma så nära att du når den.

GRRRRR, tänkte jag. Bara för att Adrian är fem år yngre än jag ska han inte komma och säga att jag snart är pensionär!

Vi avancerar femtio meter på cykelbanan och jag får syn på rollator nummer tre. Nummer fyra tar sig fram i Strandparken. Jag tänker ”jag ska inte gnälla, jag ska räkna till femtioåtta om det behövs, surar jag säger han att jag  är i klimakteriet…

– Eftersom vi båda blir bara äldre, börjar han och jag tänker TACK, det var taktiskt att du sa VI, annars hade du fått en smäll på truten. – Så tycker jag vi ska vara glada för att Lovisa är rollatorernas paradis.

GRRRR, morrar jag igen för mig själv. Måste du påminna mig om att jag inte längre är 25? Sedan inser jag att åldersnojan jag planterat på Adrian i boken håller på att bygga bo i mig själv.

Under innebandymatchen får jag ändå vila ögonen på sportiga pojkar. Att jag kunde vara deras mor eller kompis med deras mormor vägrar jag tänka på.  Domaren blinkar på ögat åt mig men ser inte han ut som en farfar till målvakten? Sist och slutligen hade han nog bara ett skräp i ögat.

Utanför idrottshallen får jag syn på en rollator. Jag måste stävja min lust att stjäla den. Tänk att få sparka iväg i full fläng mot restaurang Saltbodan. Och att i den sista kurvan mista herraväldet över ekipaget. Vara en ansvarslös pensionär.

– Styrstångs- och rattfylla har jag hört talas om, säger Adrian. Men rollatorfylla?

DET ser vi fram emot!

Adrian och jag har fört långa diskussioner om Audis försäljningschef Esko Kiesi och hans klantiga uttalanden om kvinnor & bilar. Tidningen Annas redaktion fattade nog inte förrän långt senare hur bra grej den hade skrivit.

– Han hade inget val, säger Adrian. I dagens läge uttalar sig ingen i chefsposition på det där sättet. Inte ens i syfte att skämta. Alla fattar ju inte ironiska skämt av den där kalibern.

Om Kiesi själv inte hade insett att han bör avgå av egen vilja, då hade han fått sparken och vilken människa i ledande position vill få det?

Tycks ändå vara ett konservativt samhälle vi lever i, fastän vi inte bor i burkhornas Afganistan. Det finns många som anser att damidrott, t.ex. nu damernas EM-fotboll, inte är något värt. Dessvärre finns det också kvinnor som anser så här. Eller att vi inte behöver kvinnliga chefer.

Kvinnor motarbetar kvinnor, det är ju ett känt begrepp. Av avundsjuka och rädsla kanske?

Då Tarja Halonen blev Finlands president för nio (?) år sedan, hörde jag kvinnor säga ”nej gubevars, ska en kärring leda vårt land, hon ser ju ut som en påskhäxa”. Hoppas jag inte blir stämd för ärekränkning för att jag skriver det här, för det var inte jag som sade så.

Det är bara en tragisk sanning att kvinnor ofta stjälper – inte hjälper – andra kvinnor. Men bra har det gått för Tarja, hon sitter ju sin andra period nu och gör man det kan man inte ha skött sitt jobb dåligt.

– Det är bara osäkra män som gör sig lustiga över kvinnor, säger Adrian.

Ibland är han riktigt klok. (och jag har ju inget finger med i det spelet)

När Adrian såg mitt tangentbord sa han ”voi härrekyyt”. Av någon anledning är det just nu hans favorituttryck. Jag har för mig att han hörde någon fin finsk dam säga så en gång då han stod i Alkos (Systembolagets) kö.

– Jag tror jag ringer Anticimex, här skulle dom ha en hel del att göra.

– Hördu, Herr Bacillskräck, svarar jag. Du behöver inte sitta här och jobba.

– Nä, tack och lov för det. Vänd upp och ner på det där nu så får jag se vad du käkat och druckit de senaste veckorna.

Jag smäller honom på fingrarna då han försöker ta tag i mitt tangentbord.

– Det där ser ut som kafferester och det där är choklad och så ser jag att du ätit surskorpor med brieost.

– Kanske nåt mer?

– Dom verkar sega dom där tangenterna. Hur många liter vin har dom simmat i?

– Det vill du inte veta.

Han lämnar rummet och återvänder snart med en trasa.

zxcvbnm,.sdfghjklö

qwertyu¨åpoiu´+098123467vbnm

– Måste du torka medan jag skriver?

– Härrekyyt! Jag hittade ett tangentbord!

Hur ska jag någonsin bli klar med föredraget om Adrian och mina böcker? Så som han går på.

Världens bästa idé! Mina vänner ska hjälpa mig skriva mitt föredrag!

Tänk så fina idéer man kan få mitt i natten efter att ha druckit ett par glas vin eller vad det nu var.

Egentligen var det Adrian som kom på idén.  Efter några glas whisky förstås.

– Fråga dem som läst böckerna, sa han. Vad vill dom veta? Vilka frågor skulle dom ställa på en författarträff? Du kommer att få massor av intressanta frågor. Dina läsare är ju intelligenta tänkande varelser. Dessutom ser dom din vånda inför den här föreläsningen och vill hjälpa dig.

Och vad som han antagligen anser vara bäst av allt är att jag lovat berätta på Degerby Gille hur det gick till då jag fick föredraget klart. Att idén var HANS och ingen annans och att frågorna ni ställde kom att utgöra basen för mitt fängslande föredrag.

Han bara ler och ser oerhört nöjd ut, den där karln…

Flickan som har svårt att säga nej. Jag känner inte riktigt igen mig i beskrivningen, men ändå är jag just en sådan.

Det var en sommardag i juli. Jag satt och njöt av solen tillsammans med en väninna utanför strandkiosken. En annan bekant dyker upp och frågar om jag kan tänka mig hålla ett föredrag i slutet av september. Och jag svarar, utan att tveka, ”varför inte”. Jag har ju tid att förbereda mig.

Varför slänger jag in mig i dessa situationer? Jag älskar ju inte precis att vara den alla glor på. Otyligt talar jag också för den delen. Att bli intervjuad är en sak, att själv tvingas hålla låda i 30 minuter är en annan sak.

Jag ska berätta om mina böcker, om Adrian och om författarskapet. Det jag älskar att tala om med andra ord.

Men varför gick jag med på att hålla ett föredrag på det anrika Degerby Gille inför en massa äldre personer? Dom kanske inte alls gillar mina böcker… pärmbilden till den ena är ju mer än vågad. Nog för att det kommer gäster från Ekenäs också, kanske dom är mer fördomsfria mot mig då dom inte känner mig? Kanske salen utan gästerna från väst skulle bli helt tom!

Nej huh-huh! Adrian – nu får du nog lov att hjälpa mig. Du som alltid är så cool.