Fejsbukk är från reven (östnyländska för rumpan, baken, arslet).

Det här uttrycket försökte jag trösta  en desperat man med då han ojade och vojade sig över att kvinnor gaddar ihop sig på nätet – och i all synnerhet på FB.

En kvinna uppdaterade sin status med texten ”Jag har fått tio rosor i dag”. Utan att nämna av vem. Det kanske var en dotter, en mor eller en arbetskompis som gett henne rosorna. Men alla hennes vänner på FB tänkte förstås ”OOOOHH, jag vill också ha rosor av min man, min älskade… när fick JAG sådana senast”… och så var cirkusen igång.

Det är ju nästan så man kan tro att någon är i maskopi med en blomsterhandlare.

Men Adrian säger nåt helt annat. Han tycker man ska skämma bort kvinnor med blommor och presenter. Om han tillägger ”because she´s worth it” är jag säker på att också han är i maskopi med nån.

Förvåna er alltså inte om det efter klockan tio imorgon på förmiddagen inte finns en enda ros till salu i affärerna i Lovisa.

Men till min vän på nätet som skrev inlägget om de tio rosorna vill jag ändå säga: ”fortsätta fånga nuet och var lycklig, du är faktiskt värd det, tvivla inte en sekund på det”. Kramar från både Adrian och mig!

Jag kanske inte bloggar så mycket den här veckan.

Dels ska jag förbereda föredraget jag ska hålla om mina böcker på Degerby Gille inkommande fredag. Dels kommer jag att ha fullt upp på jobbet.

Men jag ska också skriva på min tredje roman. Fyra dagar i Stockholmsregionen gav mig massor av nya intryck och Åke Edwardsons senaste bok ”den sista vintern” blev som en injektionsspruta… jag är ju nästan förälskad i kommissarie Erik Winter och tycker det är trist att den här boken troligen är den sista om honom…

Men Åke får mig i alla fall att förstå att man visst kan skriva långt och brodera ut alla stycken med reflektioner karaktärerna gör. Citat i all ära – och mina böcker innehåller många sådana – men jag får skriva annat också.

Och Adrian… han är förstås jättenöjd då jag åter ger honom all min lediga tid.

Så börjar jag mitt föredrag fredag 18.9.

Kära gillebröder!… och så plockar jag fram mina papper med stödanteckningarna. Tycker de ser lite underliga ut men börjar ändå läsa…

… Han drog av sig byxorna och tröjan och konturerna av hans enorma…

What-a-fuck??!!

Jag blir alldeles kallsvettig. Tappar två papper på golvet. Ser en gillebroder resa sig, böja sig för att hjälpa mig…

Nej nej – stopp – ta inte dom där papperen nu, tänker jag och börjar läsa det jag har kvar i handen.

– Han särade på mina skinkor så att…

Lyckligtvis mumlar jag bara orden. Jag förstår att jag fått fel papper med mig. Vem som skrivit sexnovellerna jag har i min hand vill jag inte veta. Adrian gillar practical jokes men han kan väl inte ha varit så elak att…

– Vad är det, frågar han. Håller du på att dö, eller?

Jag vaknar. Adrian har puffat till mig. Dragit mig bort från mardrömmens värld, tillbaka till verkligheten.

Hur skulle Adrian se ut om han bar en kjol? Jag kan inte annat än skaka på huvudet vid blotta tanken. Han är ett 189 cm långt vältränat muskelpaket på 93 kg. Ni vet, som en hockeyspelare från NHL ungefär.

Han har nästan inget hår på bröstet men benen är nog lite av den mer ludna varianten. Liksom armarna. Då han är mer ljusbrun på skallen än svart är också håren på armar och ben ljusa. De glittrar som guld i solen. Men han skulle ändå inte vara särskilt attraktiv i kjol. Han skulle inte kunna röra sig som en kvinna heller. Ge honom ett par högklackade skor och katastrofen är ett faktum.

Orsaken till att jag överlag började fundera hur Adrian skulle se ut i en kjol var hans transsexuella kompis som vi träffar då och då när vi är i Helsingfors. Matti förvandlas galant till Maxi, och även om hans röst är mörk för han sig vackrare än många kvinnor gör.

Jag borde nog inte ha avslöjat för Adrian vad jag såg för min inre syn. Nu har han nämligen grävt fram fem kjolar från mitt skåp. Han hävdar att han har mindre stjärt än jag och därför utan vidare får kjolen på sig.

Det var inte det – att jag skulle ha varit rädd för att han skulle ha sönder mina kjolar… det är liksom bara det att…

Jag vill inte se honom i kjol, hur kul HAN än tycker det är att spöka ut sig… tänk om jag aldrig mer  från min näthinna får bort bilden av honom i en vit minikjol… Hur ska jag då kunna fortsätta skriva om den gudomligt manlige Adrian?

Om jag får tro alla ilskna kommentarer på Aftonbladets web ligger många televisioner och skräpar på gatorna i Sverige just nu. Men chefstränaren Lagerbäck är förhoppningsvis ändå inte avrättad.

Vi ska krossa Malta. Inget är säkrare än det.

Är det fel att be om lite sinne för proportioner?

Frågar Adrian Debutsky, nyhetschef, Helsingfors Dagblad

– Du måste irejsa det där som gick fel innan du sätter in nåt nytt.  Sedan är det bara att copipejsta. Och sejva förstås. Och bilden ska vara ärrgeebee.

– För helvete, nu har hon glömt att diitatscha och det går int att linka.

– Kom hit! Pärägräfs och käräktörs har försvunnit. Och var fanns smartkonnektsjönen?

Vi befinner oss på Helsingfors Dagblads redaktion.

– Om du int hittar färger som passar så tryck på hinttin.

Adrian gör en sväng via Jessicas arbetsstation. Hon rodnar när hon inser att hon och Malin blivit tagna på bar gärning för att spela Bejeweled Blitz på arbetstid.

–  Tyvärr är han inte inne just nu, säger Adrian och lägger en hand på Jessicas axel. Han hade nog inte haft nånting emot ett litet tryck.

(hint = tips i ett datorspel, hintti på finska = bög på svenska)

– Om du hittade en sådandär skärva i din trädgård, säger jag och pekar mot en platt svart sak bakom monterns glasruta.

– Hej, hej, var försiktig nu, säger Adrian. Lämna inga fingeravtryck, tack. Såg du inte vakten i nedre våningen. Hon såg barsk ut. Dom har nog alarm här.

– Men den ser ju helt vanlig ut. Inte en hieroglyf finns det på den. Och det där tygstycket där. Kunde vara plockat varifrån som helst, eller?

– Precis, flinar Adrian. Från Skogsolles koja. Det är kanske hans örngott.

– Hallå! Det är faktiskt min väninna från ungdomen som står bakom den här unika utställ…

– Det var du som började, avbryter han.

Vi försöker uppföra oss, skrida runt under tystnad. Men det knarrar i golvtiljorna.

– Och det där, säger jag och pekar mot en ram på väggen. Vad ska det föreställa? Jag trodde inte dom skulle visa mumier här.

Jag ser hur Adrian redan gått halvvägs ned för de branta trapporna när han svarar på min fråga.

– Det är en spegel, säger han.

FAKTA. Utställningen Egypten är öppen ännu till och med söndag 13.9 på museet i Lovisa. Missa den inte!

Adrian är den mest ickeprismedvetna man jag träffat. Inte för att själv på långt och när har stenkoll på priserna. Fråga till exempel inte vad en liter mjölk kostar. Jag dricker sällan mjölk men antar att en liter ännu ligger under en euro. Minns att det var hulabaloo kring priset en gång. Det hojtades friskt att nu är taket minsann nått, mjölken får inte kosta en hel euro per liter.

Adrian plockar åt sig precis det han vill ha från hyllorna. Spelar ingen roll i vilket land osten är tillverkad eller vad den kostar bara han tycker den är god. Ibland köper han FairTrade-viner – antagligen för att snobba eller för att döva sitt konsumtionssamvete.

– Vi som har råd, vi ska konsumera, säger han och stoppar en 500 grams Coeur de Lion brieost i kundkorgen.

Jag frågar om han vet vad den kostar.

– Sex euro kanske? Men vad spelar det för roll?

Han drar vidare till korvdisken och köper medwurst. Jämför aldrig kilopriser. Brödet tar han oftast från ”bakat idag hos Fazer”-disken.

– Hur skulle det gå om jag gick här och vände på slantarna, frågar han. Varför ska jag bry mig och snåla, jag som har en hyfsad lön.

Hyfsad, tänker jag. Det var en av dagens värsta underdrifter. Men jag säger ingenting, för jag vet att han hatar att prata om pengar. Vi har kommit fram till kassan och han lastar sina varor på bandet.

– Om inte jag och andra som har det ekonomiskt bra ställt skulle vara slarviga med vår ekonomi. Tror du Finland hade varit på fötter i dag i så fall?

Jag ser hur kassantanten ler mot Adrian och han ler förstås tillbaka. Han blinkar nog på ögat åt henne också för hon får röda fläckar på kinderna. Jag låter honom hållas. Han älskar ju att charma damer i alla åldrar.

Och tror han att det är han som håller Finland på fötterna, så låt gå.

Hur många har inte försökt fundera ut det. Vad är meningen med livet? Adrian och jag utgör inget undantag. Det började med att jag skrev en ledare till ÖN, jobbet jag inte skulle skriva om här. Vad är viktigt i livet, frågade jag bland annat där. Och alla vet vi att pengar inte är viktiga, de bara underlättar livet om man inte är beredd att leva i en grotta i skogen.

– Med Skogsolle, säger Adrian och ler sitt sneda leende.

Han sitter slappt tillbakalutad i soffan. Läppjar på en whisky. Han har försonats i tanken med den ”idiot” han var förgrymmad på i förra inlägget.

– Jag känner många som skulle älska att skicka mig till skogen och låta Skogsolle pina mig, tillägger han.

– Men livets mening, säger jag. Det kan väl inte vara att stressa så man inte vet vart dagen tagit vägen?

– Det finns positiv stress, säger han. Det vet du.

– Hmm. Det är nog bara något som sadistiska företagsledare myntat för att få sina undersåtar att slita häcken av sig. Jag läste nyss några visdomsord. Livet är inte de dagar du ser passera, livet är de dagar du minns.

– Efter fredagsfyllan minns Skogsolle ingenting. Fråga honom istället.

– Glöm honom, säger jag. Vilken är livets mening för dig? I mean, really?

– Borde väl du veta? Att du skriver om mig.

Vi ser varandra i ögonen länge. Jag tänker att det är jag som skapat honom. Han behöver mig.  Ändå lever han sitt eget liv. Och just därför känner mig oerhört privilegierad då han säger att meningen med hans liv är att jag finns och skriver om honom.

Så nu vet jag vad livets mening för en romankaraktär är. Och jag vill absolut hålla Adrian vid liv.

Nu är det Adrians tur att vara upprörd.

– Om jag gör mitt jobb förväntar jag mig att andra ska göra sitt. Bemöter jag nån med respekt vill jag bli bemött på samma sätt. Varför ska behöva tåla snäsiga svar? Den som anser att jag ställer dumma frågor är ju baske med dum i huvet själv. Det finns inga dumma frågor.

Han håller ett föredrag om Skogsolle, junttin som ofta är en oborstad finne. Skogsolle svarar enstavigt men är rak på sak. Han upprepar Adrians frågor, men ändrar dem så att de passar in för de svar Skogsolle tänkt ge.

– Jag tror vi ska vara försiktiga här på bloggen, säger jag. Du vill väl inte bli stämplad som språkhetsare?

– Jag hade lust att ge honom på truten,  muttrar Adrian. Hade jag gjort det hade jag inte suttit här nu.

– Kanske dags att lugna ner sig?

– Va?! Ju mer jag tänker på alla Skogsollar som går lösa desto aggressivare blir jag!

– Alltså, som en riktig Skogsolle?

Han blänger på mig.

– Va sa du?

– Att du är så trevlig och bra ser du ut också. Den där ilskan klär dig. Den gör dig faktiskt jättesexig.