Ute på en åktur i den östnyländska bygden (med Helsingfors Dagblads fina grönvita Opel)  råkade Adrian och jag möta en cyklist. Hans fart var hög och munderingen klanderfri. Sportiga plagg och det viktigaste av allt – cykelhjälm.

– Såg du, frågade jag. Det var stadsdirektören.

– Jepp. Är det inte vad jag alltid sagt, svarade Adrian. Att han är ute och cyklar.

– Nu tar du emot den här pennan (med reklam för ett visst parti). Jag vet att du inte har en sådan från förut.

Adrian vägrar ta emot pennan. Dels för att han i dessa kommunalvalstider inte accepterar ens en liten gåva. Han har minsann sagt nej till mössor med kärnkrafsbolagens loggor också. Ingen ska kunna komma och påstå att han tagit emot mutor.

– Här! Det är en bra penna och du har inte en sådan från förut!

Situationen börjar kännas smått hotfull. Adrian minns hur en potatisodlare en gång hotade välta fyra ton rotsaker över hans Volvo om han inte passade sig.

Han hinner knappt reagera innan partipennan ligger i yttre facket till hans kameraväska.

– Och så ser du till att du använder den också. Eller vill du ha ett lass dynga på din bil?

– Ni är ju helt galna här ute på landet, muttrar han.

– Va sa du?

– Att ni har ett härligt väder här på ert jippo.

ON LINE.

Känner att vi är det mest hela tiden med Adrian.

Vi har en blogg, vi syns på Facebook. E-post ramlar in på jobbet i två boxar, hemma i en box – och då det gäller Adrians och mitt liv – i ytterligare en skild box.

Vi sitter vid datorn, inte dygnet runt, men nästan. Här skriver jag om Adrian, här läser jag nyheter, här spelar jag spel, här har jag kontakt med kreti & pleti. Jag mejlar och chattar, jag uppdaterar min status, läser och skriver e-post, och nu – till sist men inte minst – är jag helt betagen av Östra Nylands nya webbsajt http://www.on.fi

När något händer en dag då vi inte ger ut tidningen vill jag vara först med grejerna på webben. Hot stuff eller bara aptitretare, spelar ingen roll. Möjligheterna är oändliga.

Adrian gäspar. Han har hållit på med det där på Helsingfors Dagblad redan under några år.

– Intressant blir det först då vi är ute på webben med en sajt som är direktkopplad till våra hjärnor, dygnet runt, säger han. Den kan avläsa våra tankar, fantasier och drömmar.

GULP!!! Är det nu verkligen vettigt?

Jag kanske inte tänker så snällt alla gånger. Mina fantasier tål måhända inte dagsljus och mina drömmar brukar vara väldigt knäppa, så…

– Alltså, säger Adrian och blinkar på ögat. Dom är högintressanta.

Rånet som skakade Sverige och världen i morse, det där med helikoptern, ni vet. Det har sjeikat om min och Adrians lilla värld också.

Den stulna helikoptern dumpades bara några kilometer norr om mitt andra hem, som ligger i Täby. Jag har inte sett platsen i Löttingelund men den ligger inte långt från Rönninge by där jag firat midsommar och inte långt från Grindtorp i Täby centrum heller… där mina svärföräldrar bor. Skäligen omisstänkta hoppas jag 🙂

– Så du skulle kunna skriva en bok med händelser förlagda till den där trakten, säger Adrian.

– Jepp. Men ingen skulle tycka det vore särskilt trovärdigt. Mörklagd helikopter landar på hustak, rånarna hissar upp säckar med pengar. Lägger ut attrapper för att lura poliserna att deras helikoptrar är bombhotade… Nä du, alla skulle säga att nog har hon fantasi den där Liljendahl men särskilt trovärdig story är det INTE.

– Jag vet, svarar Adrian. Verkligheten överträffar ofta dikten. Liksom mitt liv, eller hur?

– 449 besök på 19 dagar. Det är rätt mycket det. Mer än jag skulle orka med faktiskt om jag var… tja, till exempel prostituerad.

Adrian sitter och filosoferar över antalet besök som gjorts på hans och min blogg. Vi älskar bägge statistik.

Han hade ju en del med det där att göra i första boken (Horny24). Det vill säga med människohandel, prostitution, våld i parförhållanden, sex på nätet osv. Därför tror jag att hans första tanke gled in på prostitution då jag sa att vi haft 449 besök på 19 dagar.

Någon kanske tycker att trafiken på Debutsky´s Blog inte är särskilt tät. Men då beror det förstås på vad man jämför den med. Nån trafficking är det ju inte frågan om. Adrian och jag är nöjda med antalet hittills. Vi tror också att det kommer att öka då ryktet om vår förträfflighet sprider sig 🙂

På Aftonbladets blogg visste vi inte vem som besökte oss. Dessutom slutade statistikmätaren fungera där en dag. För oss kändes det som om någon drog en Guantánamohuva över våra huvuden. Vi skulle inte längre få se och veta något.

De som läser oss här letar rätt på oss. De snubblar inte bara över oss av en slump.

Adriah häller upp ett glas rött åt sig själv och ett glas vitt åt mig.

– Det enda som var bättre med AB-bloggen och Sverige (han har jobbat där, Caritas anm.) var att folk gav mer kommentarer. Svenskar är debattglada. Spontana och raka, mer vana vid moderna medier. Dom vågar slänga in en åsikt på en blogg medan finnen tror att ryssen är efter honom så fort han lämnat minsta lilla spår av sig ute i cyberrymden.

Håller ni med om det?

James Bond. Han är väl ändå inte en sagofigur? Är Kalle Anka det? Eller Mumin? Inte ens Pippi Långstrump kan väl kallas sagofigur? Sagofigurer figurerar i sagor. Så fyndigt sagt. Kalle Anka är inte en saga, inte Mumin heller.

Törnrosa är en sagofigur. Hans och Greta likaså, riktiga figurer i sagor.

– Du skriver att jag går och tänker på en sagofigur, muttrar Adrian. Och då menar du James Bond.

Jag har förolämpat honom. Adrian alltså. Inte James Bond. Jag kan ju inte ens fråga vad han anser. Alltså vad Bond anser. För han finns inte.

– Ja men det är bara ett uttryck, försöker jag, jag har inte tänkt klart där än så…

– Just det, biter han av. Du tänkte inte ALLS då du skrev det där!

Jag inser att skon klämmer nån annanstans. I mina senaste statusuppdateringar på Facebook har jag skrivit att jag tillbringar kvällen med kommissarie Erik Winter, vi dricker whisky och har det mysigt. Ärligt talat är jag lite förälskad i Erik Winter. Och så gillar jag Åke, som skapat Erik.

– Ha-ha-haaaa, säger Adrian. Du är förälskad i en sagofigur! Kommissarie Winter är en sagofigur. Han finns inte på riktigt!

– Han är inte alls en sagofigur, försöker jag. Han är en karaktär i en roman. Och Åke finns på riktigt.

Vi sitter tysta en stund.

– Jag är inte heller en sagofigur, säger Adrian och ser ut som en trumpen femåring. Säg att jag inte är det. Och du är väl riktig du också?

Adrian hade hört att man i influensatider istället för att skaka hand  kunde lägga handen på hjärtat när man hälsade på någon. Vilket han också gjorde då han träffade en kvinnlig journalist från Konkurrentbladet.

– Tror du att du kan göra precis vad som helst,  frågade hon surt och blängde på honom samtidigt som hon slog till hans hand. Mig tafsar du inte på!

– Varför jag älskar Lovisa?

Adrian läppjar på en femton år gammal Glenfiddich. Dess arom är riklig och fruktig, med toner av honung och vanilj. Smaken är len och har ett otroligt djup.

– Ren luft. Jag kan andas när jag joggar. Närheten till allt. Jag tvingas sällan köa i affärerna, hittar alltid P-plats för bilen.

Men det där med alla som känner alla? Som ser var och med vem du rör dig?

– Som kommissarien? Jag sa att deras  spaningsarbete tydligen gett resultat.

– Men det var väl inte dig dom skulle spana på, frågar jag.

– Dom sätter väl in resurserna på sånt dom tycker är viktigt, svarar han.

– Som att hålla reda på ditt privatliv. Vem du kanske har sex med?

– Exakt. Dom tycker det är värt att veta. Liksom alla läsare är dom nyfikna.

– Och det är bra med Lovisa? Att alla vet allt?

Han höjer whiskyglaset, vänder det mot ljuset så han kan se alla färgnyanser i drycken. Sedan doftar han på innehållet. Tar den tid han vill innan han svarar. Ibland blir jag nästan galen på det där. Hans eftertänksamhet. Den finns egentligen inte. Han snobbar!

– Det är främst här, i Lovisa och i Östnyland, jag har mina beundrare, eller hur? Klart att dom vil veta vem jag har sex med.

Taxin hämtar mig från hemadressen. Jag hinner inte ens sätta mig ner innan kusken frågar.

– Till Degerby Gille?

Värst vad jag har blivi känd, tänker jag. Ja, hur kan du veta att jag ska dit? Helst av allt skulle jag faktiskt vilja ligga kvar här i taxins framsäte och hoppas att nån annan kliver in i min roll och pratar, pratar monolog inför 35 kostymklädda män… tänk om dom är konservativa hela bunten och så kommer jag med mitt snack om prostitution, homosexualitet, bisexualitet, narkotika, våld i parförhållanden, människohandel osv.

Låt det inte finnas något annat liv efter det att jag klivit in i taxin! Mjuka skinnklädda ljusa säten. En perfekt plats att ända livet på.

– Nä men skärp dig, säger Adrian. Du kan inte lägga dig ner och dö i en taxi! Du ska ju berätta om MIG!

Och på något sätt kommer jag ur taxin och in till den anrika gamla byggnaden där jag också på något besynnerligt sätt börjar prata och prata, med bara några franska streck som stöd. Jag vet inte hur lång tid jag står där, men ingen buar ut mig och jag blir bara lite torr i munnen… jag svamlar nog en del, men jag svimmar inte. Och jag får veta att också Herman Lindqvist – som är gäst efter mig – känner sig nervös inför Lovisabesöket hos gillebröderna.

Man är ju så att säga i gott sällskap!

Men jag vågade ändå inte ställa ultimatum och säga att jag ställer upp enbart om a) jag får sova i stans bästa svit (som inte finns) b) jag hämtas från flygfältet (mitt hem på Södra Åsen) och c) jag vill ha Olle Siréns Lovisahistorik som gåva (nej för den har jag redan, två stycken) ge mig tre drinkar istället…

Och du som körde taxin – hur kom det sig att du visste vart jag var på väg?

– Man läser väl Facebook!?

I dag tog Adrian bussen in till stan. Ja, han är ju i Lovisa rätt ofta nuförtiden och tänkte att det kunde vara mysigt att åka Valkombussen. Det är ju miljövänligt med kollektivtrafik.

När han stod på hållplatsen trodde han att föraren inte såg honom så han sträckte ut handen för att uppmärksamma fartdåren till kusk att det faktiskt fanns någon som ville åka med. Bussens bromsar gnisslade och åbäket stannade, men inte exakt där som Adrian stod. Han blev tvungen att gå tio meter.

Det blev en ryckig färd. Adrian satt och höll i sig i sätet framför. Demonstrativt. Inte ens vid STOP-märket vid Nya Valkomvägen stannade chauffören. Var hade han fått sitt körkort? Via en brevkurs?

Knappen som skulle signalera att Adrian ville stiga av bussen fungerade inte. Han reste sig och gick fram till föraren.

– Kan du vänligen stanna vid torget?

– Täh?

– Den här färden gjorde mig åksjuk. ljög Adrian på finska.

Han lutade sig framåt och höll sig för magen.

Föraren hade kort ljust snaggat hår. Han var säkert en stor beundrare av formel I-kusken Kimi Räikkönen.

– Lycka till nästa helg! Det är väl i Singapore du kör då?