I dag har statsminister Vanhanen besökt Lovisa. Jag höll mig hemma för säkerhets skull. Så att inte nya missförstånd skulle uppstå.

Ni vet, det har ju surrat en massa rykten kring ministern på sistone.

– Men det måste ju vara lite skojigare att figurera i spalterna på grund av kvinnoaffärer, säger Adrian. Nu har ju Vanhanen helt tappat sin stil. I dag är folk bara intresserade av vilka bräder han byggt sitt hus med.

För några år sedan gav jag ut min första bok Horny24. Då hade Vanhanen precis avslutat sin affär med Neiti Ruusunen. Ministern kom på Lovisabesök och tillsammans med ett par kolleger från konkurrenttidningarna satt vi på ett hotell och drack kaffe med honom.

Plötsligt började det blixtra i luften. Jag råkade sitta bredvid Vanhanen.

Efter sitsen kommer en av konkurrenterna fram till mig.

– Jag fick en bra bild på dig och Matti, säger han. Och rubriken är klar. ”Vanhanen förälskad i porrskribent”.

Jag verkar dras till händelsernas centrum, lyckligtvis håller jag mig ändå lite efter rånen eller smällarna.

Helikopterrånarna i Sverige landade nästan på svärföräldrarnas bakgård i Täby.
Och nu då vi var med innebandygänget i norra Österbotten var jag hack i häl på en bankomatsprängarliga.

Jag hade jagat automater ända från södra Finland. Varje ställe där vi rastade för att fika eller äta frågade jag ”finns det en bankomat i närheten”. Svaret var alltid ”tyvärr, nej”.

Tills vi söndagen den 4 oktober kom till Pulkkila som ligger ganska nära Uleåborg.

– Jo, säger kassörskan i ABC-affären. Vi hade en ännu igår men den sprängdes i natt.

Just så, tänker jag. Sådan tur jag har.

Några dagar senare läser jag i kvällstidningarna och i Hufvudstadsbladet om ligan som blivit haffad som skäligen misstänkt för flera automatsprängningar.

Men man kan ju säga att det är bra att brottslingarna inte dras till mig utan att det bara är jag som är dem i hasorna. Kanske mitt nästa yrke är kriminalkommissarie?

Röst från framsätet i bussen på resan mellan Kajana och Haukipudas:

– Hör här! Ilta-Sanomat skriver på sin websida att polisen i Kajana efterlyser tre äldre män. De har setts röra sig i skogarna utanför Hotell Kajanus. I morse hittades en våldtagen ren utanför hotellet.

Mupparna dyker ner bakom sätesryggarna. – Vi är oskyldiga, eller hur, hör jag dem väsa. Eller…?

– Var det en ren? Jag sa ju att hon såg konstig ut…

– Ja men det gör väl alla som kommer från andra sidan gränsen…

– Schhh… men dom har ju inte horn ändå…

Ett rött ansikte dyker upp.

– Spelarna är oskyldiga, mumlar en av Mupparna.

– Ja, ja, säger rösten från framsätet. Jag sa ju ÄLDRE män.

Det prasslar på mupparnas avdelning.

– Här, hojtar en av dem entusiastiskt. Här har vi beviset! Jag har inte varit i Kajana då. Jag spelade Lotto i Igelkottsträsk.

Igelkottsträsk, står det på lappen. Lotto spelat i en kiosk i Igelkottsträsk.

– Säg det åt snutarna du, säger rösten i framsätet. Att du varit i Igelkottsträsk.

– Men det är sant! Siilinjärvi heter faktiskt Igelkottsträsk på svenska.

Är vi galna? Det har vi frågat oss, vi supporters som åker med buss från Lovisa via St Michel och Siilinjärvi mot Kajana. Bara för att se en innebandymatch. I dag är vi här. Imorgon ser vi nästa match 30 km norr om Uleåborg…

Adrian har inte varit med på resorna förr men som debutant är han synnerligen imponerad. Och då handlar det inte bara om landskapen vi sett. Insjöarna och eftermiddagssolen som förstärker alla höstens färger i träden.

Vi trodde vi skulle få se snö här, men den lyste med sin frånvaro.

Inga isbjörnar fanns här heller och inga renar. Man har väl inte varit tillräckligt vaken på geografilektionerna? Kajana är inte Lappland.

Adrian imponeras främst av den gemenskap som uppstår då ett gäng på cirka 25 personer under 43 timmar färdas 1200 kilometer i en buss längs finska landsvägar.

Hotellrummet känns som lyx då vi vet att vi på söndagen har ungefär en kvadratmeter per person till förfogande i bussen. Från klockan 18 på kvällen till klockan 04.00 på måndagsmorgonen.

Detta är definitivt inte galenskap. Att få resa med innebandylaget är ett privileguim. Som skapar gemenskap.

Snart är det Lovisa-Kajana-Haukipudas-Lovisa som gäller.

1200 kilometer på 43 timmar.

Jag tänkte blogga och fejsbukka från bussen. En kollega från ett konkurrentblad sa att en brevduva är snabbare än ett 3G mobilt bredband från Savolax.

Så om en duva landar på din gård, jaga inte iväg den. Kolla först om den har ett brev i näbben.

Då kan du få veta hur Adrian och jag mår, och hur Tors innebandykillar klarat sig i seriestarten i division I.

– Nä men va fan är det där för en tölp?

Adrian kan inte låta bli att uttrycka sitt missnöje. Jag får bara vara glad åt att han inte visar långfingret eller lägger sig på signalhornet.

Trafiken står still. I lilla Lovisa centrum. Asfaltsmaskiner brummar fram och tillbaka. Lastbilar pilar runt med flaken antingen fulla eller tomma. Vi rör oss på Östra Tullgatan, ska passera Mariegatan och ta oss bort mot Drottninggatan.

– Det här är ju värre än i Helsingfors, klagar han.

– Ja, där finns ju trafikljusen som du älskar, säger jag lugnt.

Han knackar  uppfodrande med fingrarna mot ratten. Som om det skulle hjälpa, tänker jag. Karlar!

Vi avancerar genom den vansinniga korsningen och vägen ligger öppen framför oss, åtminstone på en sträcka av femtio meter. Adrian gasar på men tvingas sekunden därefter stå på bromsen.

– Nä nu jävlar, morrar han. Varifrån dök han den där upp? Finns det skyddsväg här kanske?

– Du är i Lovisa, säger jag. Här korsar folk gatorna precis hur dom vill. Också då dom är nyktra.

– Ja i Hesa sku han ju int kunna bo. Jag menar, där sku han vara död vid det här laget.

Vi svänger in på Drottninggatan. En asfalteringsmaskin blockerar dörren till redaktionen. Gubben som rattar mackapären borde ha gått i pension, tänker jag.

– Var är han den där solbrända med bar överkropp jag såg i somras, frågar jag.

– Förmodligen överkörd och begraven, svarar Adrian.

– Dom snygga flyttkarlarna som jag dreglade över igår då?

– Har gått samma öde till mötes.

– Ditt önsketänkande?

– Hej då, säger han. Om inte den där gubben glodde så mycket på dig skulle jag ha trott att han är blind. Och jag vill inte att hans maskin krossar min fina bil.

Jag promenerar till och från jobbet då det inte störtregnar. Eller då jag inte har för mycket att bära.

Jag promenerar inte till jobbet för att jag vill gå ner i vikt.

Jag promenerar för att rensa hjärnan. Ibland har man för mycket omkring sig på jobbet och då gör promenader susen.

Då jag promenerar får jag nya idéer till min bok.

– Det är bra, säger Adrian. Så vad är det egentligen du hetsar upp dig för?

Han ser ju att jag är ARG. Inte på honom men på en klantskalle. Någon jag råkat på. Som sagt det är bra att du sportar, då kan du gå ner i vikt.

Jag sportar inte, bara så att alla vet det! Jag promenerar för att… läs vad jag skrev i början av inlägget!

– Om någon säger så där så menar ju typen att jag är FET, eller hur? Varför stannade jag då snällt och pratade med honom? Varför gav jag honom inte en smocka istället?

– För att du fick en chock av hans klantiga uttalande, säger Adrian lugnt. Och känslor blockeras då en människa är i chocktillstånd.

– Var det bra tycker du? Att mina känslor blockerades?

– Jepp! Jag hade inte velat stå i vägen för din smocka.

Som författare lämnar jag ofta öppna slut i mina böcker. Jag gör det både med avsikt och glädje.

Men det ska vara någorlunda bra slut. De måste inte vara lyckliga, men de får inte vara obehagliga.

Slutet på ”Den sista vintern” av Åke Edwardson blev så öppet som det bara kan bli. Efter en sömnlös natt mot måndagen inleddes natten mot tisdagen med att jag fortfarande låg och vred mig i sängen. Fy på dig Åke att göra så med mig!

Tankarna kunde inte släppa Winters öde. På tal om att leva in sig i böcker och karaktärer…

Efter ett par timmar fick jag dock sömn. Natten blev också ganska drömlös. Jag brukar drömma massor, helt vansinniga saker och det mesta minns jag. På morgonen rabblar jag sedan upp dem för en Make som först förvandlas till ett frågetecken och sedan till ett utropstecken.

Jag vänder mig till Adrian. Det är bara han och jag vid frukostbordet.

– Vad anser du om jag lämnar allt öppet i slutet av tredje boken om dig? Så att läsarna varken vet om du lever eller är död?

– Hördu. Mycket får du bestämma om i mitt liv, men om du tar livet av mig, så…

– Så vadå?

– Då får du nog med läsarna att göra. Jag misstänker att dom kommer och tar livet av dig.

– Va i h….ete säger du? Har du lämnat ditt pass i helt okända människors händer, bara för att du vill göra en veckoslutspartajresa till St Petersburg.

Adrians hår står på ända. Han kan inte fatta att hans kompis från Sverige gjort det han säger att han har gjort. Lämnat över sitt pass till ryska myndigheter.

– Ja, men… jag är svensk medborgare… det var bara nåt jag måste… jag…

– Hur många kopior av det tror du dom hinner ta på en timme,  för att inte tala om på en dag? Hur länge har ditt pass seglat runt där kanske?

– Ähum… en vecka kanske…

– En vecka??!! Hördu… bli nu inte speciellt förvånad sedan om du misstänks för ett terrorattack mot EU:s styrkor i Afganistan. Du kan väl åtminstone komma ihåg att jag har sagt det.

Adrian har inga fördomar, säger han. Men jag vet. Jag som skapat honom.

– Nähä, säger han. Jag har INTE sagt att Kalle från Liljendal luktar ladugård.

Dåligt minne har han också. Men så är han ju också nuförtiden 40+.

Ett befäl kom in i duschen och frågade av menig NN.

– Står ni och runkar i duschen?

– Är det förbjudet att tvätta sig snabbt nuförtiden, frågade NN.

Nä men va fan… det där kan du inte skriva på bloggen säger jag åt Adrian.

– Fanjunkare finns det i armén, säger han. Inom amfibiekåren och flottan också. Men inte några fanrunkare.