Har hittat en klippbok från 1976. När jag skapade den var jag 14 år. Där finns allt från idrottresultat och bilder från tävlingar jag själv deltog i…

Adrian lyfter på ögonbrynen.

– Jo, säger jag. Jag hoppade faktisk 145 cm i höjd. Utan studsbräde.

– Det betvivlar jag inte alls, svarar han. Men vad är det där?

Han pekar på ett av urklippen.
Ja, herregud, vad är det? Jag blir röd om öronen. I klippboken finns ju en massa kommentarer om vad jag tyckte om det andra könet. Killar i min egen ålder var inte pop, jag gillade vuxna män.

Där finns en bild som  föreställer en modell, eller en kille som kanske på den tiden var med i en Snyggaste Man-tävling… jag minns inte varifrån jag klippt ut bilden. Jag köpte väl tyska poptidningar på den tiden?

Adrian har blivit jätteintresserad. Jag vill bläddra vidare för den här nostalgiska trippen är verkligen pinsam. Som om jag stigit in i en skum garderob där hyllorna bågnar under tyngden av allt jag sagt, gjort, fantiserat om och – framför allt – ljugit om då jag var en fjortis.

– Kolla byxorna. Spända som korvskinn. Den där är ju inte så liten heller, om han inte satt in en gurka i fickan förstås.

Jag smäller honom på fingrarna.

– Jag vara bara 14 år då, säger jag. En liten flicka som inte tänkte på sånt.

– Dieter, läser Adrian högt. Gud så snygg han är, min Q-man. Du kan inte ha menat hans frisyr så jag vet precis vad du tänkte på. Redan då.

– Det är sant, säger jag med eftertryck. Jag såg en uggla när jag kom hem från jobbet.

Adrian ler det där sneda leendet som bara han kan le. Det kan tydas på många olika sätt. Ibland driver det mig nästan till vansinne men för det mesta tycker jag han är ganska söt då han ler.

– En uggla, säger han. I den här urbana miljön. Vet du. Jag börjar ana ugglor i mossen. Du har nog jobbat lite för mycket. Med fel saker dessutom.

– Är du sotis på statsministern?

– Den ugglan? Hahahaa. Aldrig i livet.

Men han låter inte så där jätteövertygande.

– Lyssna nu, säger jag. Det var en miniuggla, cirka 15 centimeter hög. När jag var bara en meter ifrån den flög den iväg.

– Han var ganska smart ändå. Det där var mer än jag trodde om honom.

– Vad dillar du om? Jag måste ringa Naturväktarna.

– Ring skyddspolisen istället. Det är nåt han ljugit om igen. Varför skulle han annars klä ut sig till en uggla. Hade den glasögon?

Träffade statsministern i dag. Det kliade faktiskt lite i fingrarna.

Nej, nej – inte så att jag ville tafsa på honom. Vad tror ni om mig egentligen? Den biten får ministern sköta själv.

Men det fanns en bild från nåt slags videokanon på väggen. Det lokala företaget han besökte låg i bakgrunden och texten på första sidan löd. Tervetuloa herra pääministeri. (Välkommen herr statsminister)

Tänk så enkelt det hade varit att ändra två bokstäver via datorn, sekunderna innan ministern anlände. Då alla stod ute på gården och väntade på honom.

Tervetuloa herra puuministeri (träminister), skulle det ha stått. Och jag hade blivit mäkta populär.

Till de svenskar som läser min blogg måste jag förtydliga att ministern för ett tag sedan misstänktes för att ha tagit emot ett gäng bräder gratis av ett företag. Som han byggde hus av.

Om jag ännu hade fått stanna kvar i byggnaden efter det skulle jag på knagglig engelska har frågat vad han tror om sina möjligheter in the next erection. Vad jag menade var förstås in the next election.

Senast då hade jag flugit ut ur företaget.

– Vill du ha ett glas whisky, frågar Adrian av sin spegelbild.

Han får en nick till svar.
Hahahaa! Jävla skönt att det inte finns någon som säger att jag redan har druckit tre glas, tänker han.
Ingen som med is i rösten tilllägger att det fjärde glaset kanske är ett för mycket på en söndag.
Han fyller på glaset och återvänder till spegeln.

– Skål, säger han. Jag gillar dig. Du är en lättövertalad jävel.

Jag laddar upp inför kvällens innebandymatch Tor-Kaneetti.

– Jag trodde det bara var spelare som laddade upp, säger Adrian. Du ska ju dit på jobb. För att vara en opartisk journalist. Eller hur?

– Jag är en opartisk journalist. Efter att vi började med onlinerapporteringen hinner jag varken applådera målen eller skälla ut domarna. Det sköter nog andra om.

– Men jag tycker ändå det gått lite väl långt med ditt innebandyintresse, fortsätter Adrian.

Han är inte sur på riktigt och jag vet var skon klämmer.

– Du ränner land och rike runt med dom där killarna. Fejsbukkar, onlinerapporterar och bloggar så…

– … att jag inte har tid med dig, säger jag och ler så vänt jag kan mot honom. Jag borde hinna skriva om dig också.

– Just det. Och vet du vems namn du mumlade i natt? Innebandyn har satt sig på din hjärna. Du kanske ska vara glad att din make är bortrest just nu.

Jag känner mig ertappad. Minns att jag i natt faktiskt hade drömt om en resa jag gjorde med innebandygänget. Och att en spelare och jag… *censur*

– Du kunde ju ha väckt mig. Då hade du avbrutit oss och gjort en god gärning.

För att visa att jag också kan vara lika tydlig som Adrian tillägger jag ett ”eller hur?”.

– Jag är väl inte hur grym som helst heller, säger han. Nåt roligt måste väl också du få ha?

Adrian Debutsky tvingades lämna ”Idols” efter denna fredagsfinal
(Rubrik i fejkade lokaltidningen.fi)

– Det var helt underbart att det blev så, kommenterar han och ser uppriktigt lättad ut. Jag kan inte sjunga. Jag kan inte ta en enda ton rätt.

Reportern som ska intervjua Adrian ser allt annat än glad ut.

– Men…?

Han är utsänd för att göra ett gråtmilt reportage om Adrian som trillade ur ”Idols”.

– Men vadå, frågar Adrian.

Reportern har fått röda fläckar på kinderna.

– Är du inte tillintetgjord och bestört, frågar han med eftertryck. Känner du dig inte ratad, orättvist behandlad? Finns det inget som gör dig flyförbannad?

– Förbannad är jag bara för att jag lät mig övertalas till att gå med i den här tävlingen, fortsätter Adrian oberörd. Jag har några vänner som var säkra på att jag skulle vinna. Att det liksom skulle vara nog med att jag visade mitt fejs. Men nu vet vi att Idolsjuryn har hjärnor. Det är mer än man kan säga om många andra.

I Manchester i Storbritannien har man tagit i bruk en kamera som visar ”röntgenbilder” av människor.
Den finns på flygplatsen, i säkerhetskontrollen.

Hos Adrian väcker nyheten stor munterhet. Apparaten avslöjar till exempel om en passagare har inplantat. Och förstås det viktigaste av allt, om någon bär ett vapen.
Men den visar också hela den så kallade ”härligheten”. Från bröst till p-nissar.

– Tänk att stå där, säger han. Kråma sig inför kameran och ge menande blickar åt kontrollanterna. NÅÅÅ? Vad tycker ni?

– Jag känner på mig att du skulle bli inburad, säger jag.

– Men dom tigger ju liksom om det, fortsätter han. Jag skulle göra som kroppsbyggarna. Anta en massa olika positioner. Skjuta iväg ett bländvitt leende mot kameran, spänna musklerna. This is what you want, isn’t it?

– Nu känner jag inte på mig nåt längre. Nu VET jag att du skulle bli inburad.

Han rycker nonchalant på axlarna.

– Det är väl också vad dom vill, svarar han. Med hjälp av kameran kan dom välja ut dom bästa godbitarna.

(författarens anm. ”Skulle inte förvåna mig om Adrian är på väg till Manchester imorgon)
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article5958963.ab

– Här är snyggt och prydligt, säger jag.

Adrian och jag jagar synonymer till ordet snygg.

– Ordentlig, proper, välvårdad, säger han.

– Ja, men det är du ju, fortsätter jag.

Han fnyser och tillägger att han inte vill bli kallad snygg. Snygging kan han tänka sig, men inte snygg.

– Anständig, sedlig, passande, läser jag högt ur Bonniers synonymordbok.

– Där ser du, svarar han triumferande. Jag är varken anständig, sedlig eller passande. Alltså är jag inte snygg.

– Vacker, tilldragande, tjusig, frågar jag.

Han svarar med ett snett leende.

– Välväxt?

– Beror på vad vi ska mäta, svarar han.

– Synonym till snygging är bland annat goding och adonis.

– Låter hyfsat.

– Och synonym till adonis är bildskön ynglig, tvålfager ung man, pigtjusare, fortsätter jag.

– Har jag inte alltid sagt att den där Bonniers släkten inte har alla bässar hemma?

Könskvot. Det ordet myntades väl en gång för att det fanns för många män i alla organ och på de flesta topposterna i samhället.

Med könskvoten ville man skapa rättvisa, till exempel inom politiken.

I dag har männen också börjat beröras av kvoten. Finns det för många kvinnliga chefer eller medlemmar i en styrelse, i ett fullmäktige eller whatever wherever… då ska männen också beredas plats.

– Jag förstår ändå inte varför man säger ”vi borde få in lite mer män här” eller ”det borde fås in en tupp bland hönorna”, säger jag.

Adrian svarar inte för han vet att jag inte har talat färdigt.

– På den tiden som det fanns massor med män på alla tänkbara poster och då männen överlag regerade… då sa ingen ”vi måste få in en höna bland tupparna”.

– Va konstigt, säger han men jag vet att han inte menar det han säger.

– Hördu, fortsätter jag hetsa. Man kan väl inte anställa en man bara för att han är en man, eller tvärtom – välja en kvinna för att hon är kvinna till en chefspost – för att kvoter ska fyllas… jag menar… om dom inte kan sitt jobb?

– Andas du överhuvudtaget, frågar Adrian lugnt.

– Nej, svarar jag. Har du tid för sånt?

– Okay, säger han diplomatiskt. Jag skulle inte vilja få ett chefsjobb bara för att jag är karl.

– Och en snygg sådan, säger jag. Du rider på ditt utseende.

– Gör inte kvinnor det?

– Inte jag! Och minns du när jag berättade om Tarja Halonen? Då jag hörde en kvinna säga att en kvinna inte kan vara president. Bara en man kan leda ett land. Det kan inte en PÅSKHÄXA göra.

– Vem var den kvinnan? Henne skulle jag gärna…

– Don´t even dream about it, väser jag. Jag kommer aldrig ett presentera dig för henne.

Bara karlar kan vika sig dubbla av skratt åt en sådan kommentar.

Han kom in i rummet och fyllde det.
Nej, han var inte en sumobrottare.

Det var hans väsen, hans själ som tog all plats.
Han kunde ha varit Jesus, för jag tror på Herren.
Och det är inget jag skämtar om. Så de som tror att jag här häcklar och hädar bör tänka sig för.

Jag undrade var han – med litet h – hade varit. Han hade ju försvunnit – igen en gång. Hade han övergivit mig?
– Nej, svarade Adrian. Det gör jag aldrig. Kände du inte min närvaro i morse?

– Du, säger jag. Jag hade väl inte skrivit det här inlägget annars?

Fantasin är ett mäktigt redskap. Skrämmande mäktigt egentligen.

– Du har inte skrivit om mig på länge, säger han. Jag känner mig osynlig.

– Som Ninni i Mumindalen?

– Ja, svarar han uppfodrande.

Han har klivit ut ur duschen. Kommit in i mitt arbetsrum. Har inte ens en handduk runt… ja ni vet vad. Höfterna och DEN eller DET.

– Du, säger jag. Ni ÄR inte osynliga.